släpp aldrig taget..

något jag har lärt mig under alla år är att man aldrig ska släppa taget...
hur jävligt det än blir och hur gärna man än vill göra slut på allt, så måste man försöka att hålla fast, att inte ge efter, att inte släppa taget...

det är svårt, så förbannat svårt, speciellt de dagarna då man vaknar och innerligt önskar att man kunde somna om och aldrig behöva vakna igen, för det man känner där inuti, det som ingen annan kommer åt eller kan se det äter sönder dig inifrån och trasar sönder allt det som en gång var du...

idag vaknade jag med den känslan, jag önskade att jag fick släppa taget, att aldrig få ha dessa tankar och känslor igen, att aldrig få uppleva så mycket smärta som dessa känslor och tankar frambringar.

känslor och tankar är oftast svåra att förklara, för har man aldrig upplevt en stark förlust, ett överfall, eller liknande så kan man aldrig få någon annan att förstå hur det känns eller vilka tankar som far igenom huvudet på en...

och likadant är det med smärta, vi hanterar den på olika sätt och bearbetar den på olika sätt...
men vad som är gemensamt med alla dessa känslor, vare sig det är sorg, smärta...
ja alla känslor så behöver de bearbetas...

man behöver ta tag i dem någon gång i livet, för att de inte ska äta upp dig inifrån och förtära dig, göra dig till någon som du inte är och sedan komma tillbaka med sådan kraft att det enda du kan tänka på är att nu gör vi slut på det, nu är det nog..!

vi har säkert alla våra demoner som vi kämpar med, men oftast är den största demonen du själv för i mitt fall, med min sjukdom så kämpar jag mot mig själv varje dag, jag kämpar mot mina tankar, mot mina känslor..

och ibland kan känslan man har, förbytas till en helt annan känsla, som egentligen inte har med saken att göra, men för ett ögonblick har du glömt dina egna demoner för en stund..
för en stund ska tilläggas, för den riktiga känslan som man egentligen har förtryckt den kommer alltid tillbaka..
men visst kan det vara befriande att ibland bara få vara så himla arg att allt annat bara liksom försvinner..

ilskan var kanske inte helt obefogad, men vissa saker kanske jag kunde ha uttryckt bättre, men det var faktiskt riktigt skönt en stund att få vara arg istället för att bara gråta..
dock ska tilläggas att ilska har en tendens att ibland skena iväg lite längre och drabba även en underbar make som råkar vara där och vill hjälpa till...
och helt plötsligt blir man arg, för visst klarar jag mig själv...
lägg dig inte det här...

och detta är ju inte jag, han vet det, ni vet och jag vet det, men känslor...
så svåra att tygla...

jag har fortfarande svårt att prata om vissa saker, och jag har nämnt det för er tidigare, vad jag kan säga är att jag däremot inte längre är helt förvånad över varför det händer, och att starka jobbiga minnen har förträngts så länge och nu när jag för första gången på flera år, kände dem var mitt uppe i dem, så blev jag innerligt rädd...

rädd för vad jag kommer att hitta och hur det kommer att påverka mig och även till viss del min omgivning...
hoppas bara jag återfår lite styrka, så jag kan kämpa emot det och låta det vara precis vad det är ett jobbiga minnen..

just nu..
nej..

men jag finns kvar och är tacksam att ni orkar lyssna..
och kanske orkar jag rent av gå på bio ikväll som planerat..
i så fall får ni höra om det i morgon..

och nu ett stort Grattis till Hanna & Christer på bröllopsdagen :)

/XOXO