sista oktober..

Vad hände..
hur kan det redan vara november i morgon..
fattar inte var dagarna har tagit vägen..

det har varit tunga dagar..
och jag önskar att jag slapp den här frossan jag har..
fryser och svettas om vartannat..
jag vet att det inte är feber, men att bara gå upp och ned för trappan..
ja det är som ett träningspass just nu..

nya tabletten som är på väg in i systemet,
och den gamla som är på väg ut ur kroppen..
abstinens kanske..??

vad det än är så är kroppen inte min längre..
den styrs av darrningar och kramp..
inte det roligaste när jag snart ska iväg till jobbet..

men jag gör mitt bästa..
som jag alltid gör och hoppas att det ska räcka även idag..

det jag tog upp i gårdagens blogg var kanske en känslig fråga för många..
men det behöver sägas och uppmärksammas..
inte för att det inte gör det, men ibland kan det som uppmärksammas för mycket få helt motsatt effekt.

jag kan ändå inget göra så varför ska jag lägga mig i..
helt fel...
sjukdomen behöver konfronteras direkt när varningssignalerna syns..

jag säger inte att jag vet hur man ska göra eller hur det ska göras...
men bara man gör något..
försöker att se personen ifråga, som inte längre kan tänka förnuftigt..
att skälla och gapa hjälper inte...
att säga att vad bra att du gått ned några kilon, men nu räcker det hjälper oftast inte heller..
att tvinga personen att äta hjälper heller inte..

Man måste inse hur sjukdomen bryter ned psyket på personen..
och inte ge upp..
att få en anorektiker att inse att hon är sjuk är svårt, men inte omöjligt..
man får börja med små steg...
men blunda inte för problemen...

så det var dagens allvar..
nu till något helt annat..

Det är någons födelsedag idag...

STORT GRATTIS BRITT-MARIE!!!

..som fyller 50 idag..
hurra på din dag, hoppas det blir en skön dag för dig..
Du förtjänar ompyssling och naturligtvis en massa kärlek till dig..

det är skönt att tillhöra en familj som bryr sig så mycket om en, som ni gör..
och från första stund har jag alltid känt mig välkommen, tack för det..

så nu har vi en ny vecka framför oss..
vet inte hur den kommer att bli..

ärligt..??
inte så hoppfull på en bra vecka..
då sömnen spökar för mig och är ett jätte problem..

antingen så somnar jag inte..
eller så somnar jag och drömmer så konstigt att jag inte vet vem jag är när jag vaknar..
och detta resulterar lite i att man faktiskt inte vill somna..
något inom en säger till dig att det är en hemsk plats du kommer till om du somnar..
och då somnar man ju inte..

och jag kan/vill inte somna med hjälp av sömntabletter varje natt..
för jag blir alldeles för trött dagen efter..

onda cirklar...
och jag kommer inte ur dem...

SUCK!!!

ha ett bra höstlov ni som är lediga...

/xoxo

en jobbig sjukdom..

tänkte börja kvällens blogginlägg med en liten historia eller vers om man så vill..

Det var sommar när hon kom in i mitt liv,
jag välkomnade henne med öppna armar.
För hon var väntad,
önskad och jag hade mer eller mindre bett henne komma.

Hon var stark från första början,
och jag var ganska svag och ville bara bli sedd,
behövde någon som såg mig och kunde hjälpa mig.
Hon var den rätta det visste jag.

Det började med små viskningar till en början,
sedan blev hennes röst högre och mer aggressiv.
Men jag hade släppt in henne i mitt liv,
och kände att jag verkligen behövde hennes aggressivitet.

Jag svalde varje ord hon sa,
för hon var ärlig.
Hon sa ju precis samma saker som alla andra,
men hon gjorde mer än så hon hjälpte mig.
Det hon sa blev verklighet,
hennes ord blev min lag.

och innan jag förstod vad som höll på att hända,
var det redan för sent.
Jag hade inte styrkan att stå emot henne,
hon tog över och blev jag.

Hon blev min spegelbild,
och hennes röst ska för alltid eka i skallen på mig.
För får hon fäste i ditt liv, släpper du in henne i ditt huvud,
då försvinner hon aldrig.

hennes röst kan vara viskningar,
och du kan under långa perioder förneka att hon finns.
Men tro mig, när du mår som sämst,
då kommer hon tillbaka och lovar att allt ska bli så bra.
Och du kommer att släppa in henne i ditt liv igen..

..hennes namn är ANOREXIA!

som liten var jag knubbig..
och naturligtvis får man höra det från alla håll.
och när man får höra att
"slutar du inte äta kommer du att rulla fram" ja då händer liksom någonting.

I det ögonblicket bad jag att få in henne i mitt liv..
Jag bad att få aneroxia, så jag skulle sluta äta och bli smal som alla andra..

jag visste inte vad jag bad om..
men jag fick till slut som jag ville,
och ja sedan blev livet sig aldrig mera likt.

som ni förstår av min lilla historia så krossar hon allt som kommer i dess väg.
Hon börjar med att sänka ditt självförtroende..
"se på dig själv, du är fet och äcklig, sluta äta" och man tror på det,
för det är den bilden man ser i spegeln.

hon ger falska löften om en perfekt kropp,
går du bara ned de där kilona så blir det toppen..
sedan blir det fler kilon och fler kilon..

och du lever på gurka,
och en och annan knäckemacka..
du tappar mer eller mindre 10kg på två veckor..
och känner dig så stolt när examenskläderna får sys in flera storlekar..

men ingen annan reagerar..
ingen säger ett ljud..
och kanske är det däri felet ofta ligger..

vi ser vad som händer, men vi blundar..
och då tyvärr rättfärdigar vi det också..
för det var så jag såg på det..

ingen brydde sig på den tiden..

det är annorlunda idag..
vi är mer medvetna om farorna..
men många unga tjejer råkar illa ut..
och hon tar många liv i sitt grepp..

jag hann att bli vuxen, innan jag blev konfronterad..
jag hade inte problem..
nej jag hade koll..
koll på vad jag stoppade i mig..
det är inte samma sak..
jag var inte sjuk..

men tillslut fick jag inse att jag behövde hjälp..
och det fick jag..
men ätstörningen finns kvar..
jag tror inte man blir helt fri ifrån den..

och jag vet att de flesta har någon i sin närhet som har problem..
Våga konfrontera, ta fighten i tidig ålder om ni upptäcker att någon har problem..
Jag önskar att någon hade tagit tag i mig..

det är svårt att konfrontera anorektiker, för de vägrar inse att de har problem..
men man får aldrig ge upp..
det handlar om självförakt och hat till det egna jaget..
och man tror att allt blir bra bara man blir smal..
men att svälta sig själv leder ingenstans..
att stoppa fingrarna i halsen, väga sig varje dag, räkna kalorier...
det är inte kontroll...

det är kaos...
total kaos, för man tappar sin kvinnlighet..
man förlorar så mycket och det är inte värt det..
jag vet det..

men ätstörningen lever ändå kvar i mig..
när jag låter henne ta över helt, då vet jag att det gått för långt..
för jag känner igen symtomen..
och jag vet att när jag börjar förneka att det är ett problem..
då är det ett problem.. 

de flesta av er vet redan att jag har en ätstörning..
så detta kommer inte som en överraskning för er..
men jag vill ändå göra er uppmärksamma på hur vanligt det är..
och hur viktigt det är att man upptäcker det innan det går för långt..


så det var en liten avstickare i dagens blogg..
idag har det inte hänt mycket, vi har fått en extra timme..
det är vintertid nu..
tyvärr hjälpte det inte mig, då jag har sovit på soffan nästan hela natten..

jag mår riktigt dåligt idag också..
känns som feberfrossa..
och så fort jag gör någonting så blir jag helt slut..

förkylningen känns lite bättre, då näsan inte rinner lika mycket..
men att jag inte sover, det är jobbigt..
och imorgon blir en ganska lång dag på jobbet då det är höstlov..

men jag jobbar ju med världens bästa Colleen,
så det kommer inte att bli några problem...

tack för ordet idag kära vänner...

/xoxo

natt med propavan..

jag hade inget val kände jag igår när jag kom hem.
Efter flera mer eller mindre sömnlösa nätter behövde jag få sova,
och det var en lugn natt, förutom att näsan täppte igen och halsen blev torr.
Men inga konstiga drömmar...

Tack och lov och skönt med en medicin som gör det den ska...
Jag börjar känna av den nya medicinen, och det är tufft ska jag säga..

känns som att ha feberfrossa..
men svettas en sekunden och fryser nästan ihjäl i den andra.
Och med allt folk som var på bion igår..

HJÄLP!!!
det var en riktig utmaning..
och så trött jag blev, men man håller god min..
skämtar med kunderna medan svetten rinner i pannan och benen skakar..
men man kör på som vanligt, för vad annat kan man göra..

förkylningen gör ju inte saken bättre..
tung i huvudet, ont i halsen och en näsa som bara vägrar sluta rinna.
Man skulle ju kunna önska att allt inte kom på en gång,
men såklart inte..

livet är ju fullt av överraskningar..
"SUCK"

och nu blir det en lugn helg..
måste vara förberedd på en ganska lång dag på jobbet på måndag..
och energin som egentligen inte finns, den måste komma fram..
frustrerande...

och på allt detta känner man att man "måste" göra det ena och det andra...
man "borde" göra det och det..
men det orkar man inte och då blir allt bara så förbannat jobbigt..

jag hade ju kommit igång med träningen..
gått ned några kilon och nu är jag fast i soffan..
vill inte..

men just nu handlar det inte om vad jag vill...
utan vad jag orkar..
och dammsugningen idag gjorde mig inte pigg precis..
en kall dusch och sedan däckade jag i soffan..

lite Dharma & Greg..
och lite middag..
kanske somnar jag..

/xoxo

stressat namnsdagsbarn..

hur man än vänder och vrider på det, så blir det aldrig riktigt bra.
Man kan önska och försöka proppa skallen full av positiva tankar...
men platsen för dem finns ju inte där..
för just där finns ju alla andra röster och spöken från det förflutna.

och man undrar hur galen är du egentligen..??

men kan man bli något annat..
man hör röster, vaknar upp var och varannan timme och tror men resignerat till barndomen.
Att man befinner sig i det gamla barndomshemmet, men allt är upp och ned..
verkligheten kommer som en chock..

och vad gör man när man vaknar i en värld och tror man är galen..
man vill inte gå upp, inte lämna sängen..
dra täcket över ansiktet och bara försvinna..

så vaknade jag i morse, ville verkligen inte gå upp...
men så visste jag att jag faktiskt behövde det där samtalet..
så tillslut kom jag på vem jag var och var jag befann mig och gick upp..

det blev en lugn morgon...
tills svärföräldrarna ringde och sa att de ville komma förbi med en blomma..
Nej var min första tanke, men jag sa att visst men det är stökigt för jag har inte orkat..
precis har inte dammsugit på en vecka, och det gnager verkligen på mig..

visst jag har en förkylning, som gör mig andfådd att gå i trappor..
och jag är helt slutkörd över för lite sömn...
men dammsuga det MÅSTE jag väl göra..?

jag blir så trött...
och så precis innan de kom sprang jag runt med sopborsten och försökte få undan all skit..
vilket slutade med att jag nästan satte mig ned och grät...

varför gör jag så..
man har väl rätt att vara sjuk och ta det lugnt för att kunna friskna till..
men inte jag, nej jag ska vara någon perfekt hemmafru med kliniskt rent hem..
ingen begär det av mig, bara JAG..

och vad händer när det inte blir som man tänkt sig..
man bryter ihop och orkar tillslut ingenting..

Jag är så trött på alltihop och kanske är mannens analys inte så felaktig...
att cipralexen är på väg ut ur kroppen..
och att cymbalta har börjat verka och det är det jag känner av..

han har ju rätt...
i det mesta faktiskt, men jag sätter mig ändå oftast på tvären..

jag måste lära mig att lyssna mer..
att inte analysera sönder saker utan förstå helheten..
men jag gör ju så, har ju alltid gjort det..
men som jag sa igår bättre att kommunicera än att inget säga alls..

jag hade också en annan tanke med dagens blogginlägg..
och det är kärleken..

mitt hjärta är allt för mig...
han är i luften jag andas..
och utan den kan jag inte existera..
mitt hjärta slår varje slag för honom..

så varför är det då så svårt att se det tvärtom..
att jag faktiskt är allt för honom..
och att han kanske inte kan leva utan mig heller..

varför är det bara åt det ena hållet, men inte det andra??
och varför är min hjärna full av destruktiva tankar??

kanske för att han är min raka motsats..
han stressar aldrig..
oroar sig aldrig..
och vet att allting alltid kommer att lösa sig..
fråga mig inte hur han vet det, men sådan är han..

vilket ibland gör det svårt att se vad jag har att erbjuda..
jag som inte tar hand om hushållet..
jag som bara gråter och ligger i soffan..

Han jobbar heltid, kommer hem och lagar mat..
diskar, tvättar och gör i ordning det mesta..
sedan slocknar han i soffan..

och ja..
det är ju mitt fel..
han gör ju allt som jag skulle kunna göra..

Jag är en dålig fru...
och borde inte vara här..

precis så känns det..
ok allt är inte antingen svart eller vitt..
men varför känns det så..

hjärtat är den mest fantastiska jag vet..
förtjänar inte han bättre..??

men han har ju valt..
dragit en nitlott, visst..
men han är ju kvar här..
det måste ju betyda något... eller??

visst gör det de..
men ibland så ser man som sagt inte helheten..

..och helheten är att vi är VI
det är han och jag..
och även om jag kanske inte alltid förstår..
så måste jag acceptera att den snarkande, trötta mannen bredvid mig i soffan..
han valde mig...
för den JAG ÄR, med eller utan rösterna..
han visste om det när han sa JA i kyrkan...

..så är det...
jag har svårt att se det, och även svårt att acceptera det ibland..
för jag känner att jag inte förtjänar att ha en sådan underbar man..
trodde aldrig att en sådan man skulle se åt mig ens..
och ändå är han här...

en dag kanske..

kanske det fastnar och aldrig försvinner..
men just nu är det mesta flyktigt..
tankarna, humöret och rösterna från det förflutna...


och det är inte bara min namnsdag som firas idag..
fick en orkidé för er som undrar..

stort Grattis också Hanna och Cathrine :)

imorgon biojobb, men det är en helt annan dag..

tack för att ni orkar lyssna på min historia...
och glöm inte att ta vara på ögonblicken, de kommer aldrig tillbaka..

/xoxo

höstmörker..

det är mörkt, grått och trist..
regnet slår mot rutan och allt är bara så höstigt,
som jag inte gillar..

gårdagens inlägg kanske kom som en chock för många...
men tyvärr så är det sant och känslorna är äkta och finns där..
det är mycket som behöver bearbetas, som ni förstår..

ibland känns det helt ärligt, bara så hopplöst och meningslöst allting..
och man skulle bara vilja göra slut på det..
men samtidigt så vet man att det är det mest själviska man kan göra mot sin omgivning..

jag vill ju leva...

men samtidigt slippa känslan av att vara en börda för andra..
för skuldkänslorna finns ju där..
hur kan man få andra att tycka om en...
när man hatar sin egen spegelbild..

idag är jag bara tom...
känner mig ihålig på något vis..

sov på propavan i natt, och var helt borta hela natten..
känns lite så idag med, så det blir inget gjort här hemma..
har inte orkat ta hand om disken ens..

...och så den här idiotiska förkylningen som inte vill ge med sig..
ont i halsen och torra slemhinnor, som gör det svårt att svälja..
det är väl bara att vänta ut den antar jag..

ha en skön onsdag..
tills vi hörs igen..

/xoxo

kommunikation och mörker..

ibland fastnar man i mörkret..
man famlar i blindo och vet varken ut eller in..
ingenting är som det borde vara...

man känner en oro så stark att det känns som om en bomb ska explodera.
En oförklarlig känsla av skräck och ångest och tusen tankar far runt.
Tankar som inte ska finnas där, som återigen kommit upp till ytan.

man vaknar upp och helt plötsligt är man inte där man borde vara..
vad är upp och vad är ned..
är detta min säng, vem är jag och hur har jag hamnat här ??
varannan timme likadant och tillslut vill man inte somna..
men ensamheten är mörk och tyst och ger tyvärr mer utrymme för tankarna.

Det är svårt att säga det rätt ut, och en VARNING utfärdas för att läsa vidare...
om man inte redan vet vad det handlar om...

Det handlar om självmord..
kanske om man läser mellan raderna, eller inte vill läsa mellan raderna..
men lik förbannat har de dykt upp igen..
inte så ofta som förut, men att de finns där..
ja det är som en ond kraft som tar över, som bara vill skada, förgöra...

det är svårt att förklara...
svårt att kommunicera...
och även om man är stark nog att kämpa emot...
det ena jaget starkare än det andra..
kärleken till hjärtat och tanken på att lämna honom ensam..
ja det väger tyngre..

men hur är det med allt som följt med en sedan barnsben..
alla rop på hjälp som aldrig uppmärksammades...
alla som tryckte ned dig, sa att du var värdelös, aldrig skulle duga någonting till..
hur är det med de rösterna..
har de rätt??

är det någon självuppfyllande profetia..
Du duger inte, så varför finns du ens och tar plats..
Hur blir man av med det, hur får man rösterna att tystna...

och varför är det så svårt att kommunicera..
speciellt med de som står en närmast...
att sätta ord på känslor..

varför ska det vara så himla svårt..

Jag existerar här och nu...
och jag har valt att leva trots allt..
men rösterna från det förflutna lever kvar..

Det finns utrymme för kärlek i mitt liv..
och jag måste kanske börja se mig genom någon annans ögon..
för att se mitt riktiga jag..
för min egen spegelbild talar bara om för mig hur misslyckad och dålig jag är...
och att jag inte förtjänar kärlek, för vem kan älska mig...

MIN MAN ÄLSKAR MIG!!!
han har valt mig, och ingen annan...

så varför har jag då så himla svårt att ta det till mig..

nu behöver jag vila..
behöver kunna stå på benen när jag ska jobba ikväll..

ni känner mig och vet att det går upp och ned..
just nu mycket ned...
men om några veckor vet vi hur nya tabletten verkar..
och jag måste tro på den..

tack för ordet idag och ta hand om varann..
och kommunicera, sluta aldrig försöka sätta ord på era känslor....

/å

upp..upp..upp.. och ned igen.

Ja förra veckan och helgen var full av aktiviteter som jag faktiskt inte avstod ifrån.
Förkylningen sänkte mig inte och inte de nya tabletterna heller..
so go for it...

och det gjorde jag..
jag tvekade, velade fram och tillbaka..
men stod på mig..

nu eller igår kväll fick jag betala priset...
somnade i soffan av ren utmattning, länge sedan nu..
och sedan började darrningarna och kramperna bli värre och värre..
att bara komma i säng var som ett träningspass...

fick lyfta upp benen i sängen med hjälp av armarna.
De gick inte att lyfta från golvet..
och sedan när de hamnat på plats i sängen, kunde jag inte röra på dem utan de låg där de låg..
fick ta en tablett och efter en halvtimme, timme kunde jag röra dem igen..

jag pratade om att känslan inte var otäck förut..
men det här var inte roligt kan jag meddela..
att inte kunna röra sina ben..
det är som om delen av hjärnan som styr dem bara lagt av.

För du tänker att ni går vi, men något är liksom felkopplat..
kanske skulle jag ha tagit tabletten tidigare under dagen..
men nu vet jag att jag behöver den..
inga mer onödiga risker med att mixtra med tabletter som man uppenbarligen behöver..

och idag..
nej det är på väg ned igen och hela kroppen värker...
både på utsidan och insidan..
som om den inte är min längre..
som om man är avskärmad från den..

så trött att jag slumrar i soffan..
från att känna att jag faktiskt var på väg uppåt..
känns detta som ett tungt nederlag..
och vems är felet..

behöver det ens sägas..
det är helt och hållet på mig..
som sagt man får betala priset..

ska jag låta detta hindra mig nu..
när jag äntligen gick framåt..

ärligt..??
jag kan inte svara på det..
men jag trivs inte i mörkret och med den här kroppen..

NEJ TACK....

nu vill jag avsluta med att tacka underbara goa familjen H och Micke också naturligtvis..
för en toppenkväll, avslappnad och skön..
underbar mat, vissa samtalsämnen kanske inte...
men jag kan vara mig själv, som jag är..

Så mycket kärlek till er och miljoner tack för den fina presenten...
kommer bild på den när den är uppsatt..

nu lite bilder ifrån mamsens nya lägenhet..
vi var där igår och hälsade på..
                                       

lägenheten är jättefin...
och att det kommer in så mycket ljus gör mycket...


tar en dag i taget...
man får gå tillbaka för att komma framåt..

/å

dumma förkylning...

Vill inte....
näsan rinner och är röd som hos den värsta alkisen..
hostar utan att något kommer upp..
halsen ömmar och pratar man för mycket, vilket inte borde vara något problem för mig..
men ändå..
då hörs man knappt till slut för slemhinnorna torkar ut och det av fler orsaker än bara förkylningen..
ni som äter antidepressiva och ångestdämpande vet ju att de torkar ut hinnorna de likväl..

laddar med te, ja jag ska inte dra visan igen ni hörde den sist..
men ni vet inte hur det gick på torsdagen...
gick jag eller gick jag inte... ja det är frågan...

jag gick faktiskt...
och samtidigt som jag blev lite fattigare...
ja jag kunde inte låta bli...
så var det trevligt..

stressande för mig... visst
men underbara Linda är ju den perfekta värdinnan..
och hon öppnar sitt hem för alla och snacka om fint hem..
det syns att hon jobbat med inredning om man säger så..
skulle behöva ha henne hit hem till oss tror jag..
men jag skäms för mycket för att visa vårt hem för någon..

nåja...
jag gick och även om jag var först att lämna så var jag där..
borde vara stolt...
känner det inte riktigt än..
men jag är glad att jag gick..
och fick lite råd och tips av underbara Therese..
jätte kul att träffa henne och Paula också..

som sagt jag håller mig mest inomhus..
och speciellt nu när förkylningen dämpar mig..
kombinationen med nya tabletterna gör mig lite lummig faktiskt..
konstigt nog inte på morgonen, då jag tar tabletten..
effekten verkar komma mer på eftermiddagen..

kan inte förklara det riktigt..
men man känner sig lite darrig samtidigt som man känner sig lite berusad..

det är faktiskt inte otäckt..
jag är ju van vid konstig medicin som gör än det ena och andra..
och än vet vi ju inte effekterna helt klart..



så igår var en stor dag för mamsen då hennes flytt gick av stapeln..
som ni misstänker var jag inte med, men hjärtat var där och hjälpte till...

Hon var stressad lilla mamsen och det var kaos överallt..
tur att hjärtat och min bror kan behålla lugnet och styra upp det..

jag jobbade ju igår..
laddade så gott jag kunde..
men Cecilia fick göra det mesta och för en gångs skull tog jag inte kontrollen..
kändes ganska ovant, men jag var trött och lite hängig..

men jag fixade det också..
och hade riktigt mysigt med Cecilia som är världens goaste...
Tack för en skrattfylld och mysig kväll <3

och gulliga Colleen kom in och kollade med dig om jag orkade..
har jag inte de underbaraste vännerna i världen eller vad..??

idag blev det lite annorlunda än det brukar vara på våra lördagar..
inget melodikrysset på morgonen..
men det blir i morgon, man kan lyssna på det i efterhand har vi lärt oss..

och då det var en hel del kvar att göra med mamsens flytt..
allting som skulle till lägenheten flyttades visserligen igår...
men en del saker som min bror skulle ha behövde flyttas på..

och sedan behövde mamsen hjälp att komma igång i lägenheten..
som ni förstår är jag inte med..

kaos och oreda är något som jag inte klarar av..
lyfta och bära är ett helvete för min nacke och mina axlar..
och sedan en grotesk förkylning på det..

nej, jag får hälsa på mamsen en annan dag..
jag vet att hon förstår..

och ikväll..
ja då ska vi äntligen hem till Tina och Mattias..
vi har pratat om det hur länge som helst..
typiskt att man blir sjuk..
men jag har redan kollat läget och för dem gör det inget..
så då åker vi dit..
ska bli jätte trevligt..
bara jag och hjärtat och hela goa familjen H.

och jag ska också göra en fabriksåterställning av äppelskrutten..
förhoppningsvis är det allt som behövs för att få den att bli mer normal igen..
tack Håkan för det rådet..

så nu kurerar vi oss och vilar så vi orkar ikväll..
vi och vi, jag menar JAG och mitt andra jag... ;)

/xoxo

Förkyld.. me no like

rinnande näsa dumma näsa..
halsont och hostattacker...

VARFÖR...

ja någon har sagt att när man väl slappnar av då bryter det ut..
slappnar av..??
hm..
ok kanske har den här veckan varit snäppet bättre än förra..
men slappnat av vet jag inte om jag gjort..

nåja..
såklart kunde det vara värre..
jag är inte sängliggande, soffliggande i och för sig..
men jag hävdar med bestämdhet att det inte är samma sak..

jag ska ju på party ikväll..
orkar jag..??

SÅKLART..

jobb imorgon..
orkar jag..??

ABSOLUT..

varför tror jag inte riktigt på mina egna ord..
kanske för att jag så gärna vill..
att jag glömmer bort hur dimmig jag känner mig..
trött i kroppen likväl som knoppen..
men jag är uppe och det måste vara ett plus i alla fall...


vill verkligen inte detta nu..
gudarna är emot mig..
eller kanske någon annan osynlig kraft jag inte känner till..

laddar med te, näsdukar till max och strepsils ingefära..
mer kan jag inte göra, hoppas bara det inte eskalerar mer..

tog nya medicinen idag..
inte giftig..
känner inte av den alls..
positivt där i alla fall..
eller..??

BLÄ..

jag har inte varit förkyld på länge..
kanske ändå bäst om jag stannar hemma ikväll..

nej..
jag vet inte.
men Linda vet hur läget är..
jag VILL verkligen gå...

nu slutar jag innan jag börjar tjafsa mer med mig själv..
aldrig bra att bråka med sig själv..
för JAG förlorar alltid..
konstigt..

/xoxo

halsont och min nya medicin...

Idag hämtade jag ut min nya medicin, och i morgon är första dagen med dem.
Jag vet inte hur det kommer att kännas, men JAG vet hur jag oftast reagerar på nya mediciner.
Man läser igenom biverkningarna och självklart får man allt på en gång..
Det är ju så jag fungerar...

Fördelen..
JAG vet att jag reagerar så här, och jag vet att mår jag konstigt imorgon så...
ja då kan vi skylla det på tabletten..
Lite fiffigt ändå eller hur..
Dock ser tabletten rätt giftig ut, så jag är lite skeptisk till hur jag ska få ned den..

giftigt värre...
men från botten finns bara en väg och den är uppåt och så är det...


Jag har tänkt, någon som är lite förvånad..?
Tänkte väl det..

men allvarligt, igår när jag dammsög, städade toaletterna och slutade med att göra ett yogapass, så insåg jag att jag faktiskt fungerar lite bättre när jag INTE tänker för mycket.

Jag fick mig en riktig tankeställare i helgen, insikt är kanske inte rätt ord, men några ord fick mig att börja fundera på min egen verklighet och andras.
Det kommer i små etapper och ibland när jag är för långt borta kommer jag inte åt det, men som sagt om du pinkar på en sten....

min verklighet är inte sund på något sätt och det vet jag, men det har varit min verklighet så länge att det är svårt att ändra på. Att helt plötsligt börja se sig själv som kanske andra gör.
Det går inte över natt, men ett litet frö....

Jag önskar vissa saker vore annorlunda...
att jag inte tänkte så mycket på mat och vikt..
att jag inte tänkte så mycket på vad andra förväntar sig..
att jag inte tänkte så mycket på att göra allt för andra och sällan för mig själv...
att jag inte tänkte alls ibland....

det är svårt att leva här och nu..
när man inte gjort upp med det förflutna, och när det är det som format den som man är idag..
Jag är lite skadad, kanske mycket skadad..
men skärvorna kommer förmodligen bli en helhet så småningom..

Jag vill gå på Lindas party imorgon...
so what om tabletterna gör mig konstig...
so what om halsen gör ont...

jag äter ju strepsils...
vill rekommendera ingefära faktiskt, riktigt skön för halsen..
lite reklam också...

jag vill så gärna välja livet..
och idag gör jag det..
för jag är inte ensam...

Tack älskade make
Tack Tina

utan era samtal i helgen så hade jag aldrig fått veta..
på riktigt veta vad mitt val skulle medföra..
och det har gjort mig tveksam till mitt val...

...så kärlek till er och alla ni andra som tänker på mig och ger mig nytt hopp..

/xoxo

... Dum äppelskrutt

Lite irriterande...
Sedan jag gjorde den nya uppdateringen på "skrutten" så har den blivit lite knasig..

När 50% återstår av batteriet så lägger den av helt..
Ingen förvarning ingenting, men den kräver ström på stört..
Och sedan tar det minst 15 min innan det går att få igång den när man väl kopplat in den till en strömkälla..

Vad händer...
Känns som en bugg, men jag vet ingen annan som rapporterat om detta...

Hoppas det inte fortsätter för länge, för det stör mig..!!!

Var hos min nya doktor idag..
Han har läst psykologi och vet vad det handlar om..
Kändes skönt att få den backupen...

Ny medicin...?
Jadå, nu heter den cymbalta (tror jag) och är förhoppningsvis bättre för mig, även om resultaten inte kommer förrän om en månad.
Biverkningarna är dock som en hel roman, men så är det ju..
De vill väl gardera sig antar jag..

Blev bjuden till ett ljus och krydd-party i veckan..
Vet inte om det går Linda, men jag har aldrig varit på något sådant och vägen hem är ju inte så lång om det inte går..
Som det känns nu så tror jag att jag gör ett försök...

Men som vanligt är det dagsformen som får avgöra hur det blir. Hursomhelst tack för inbjudan Linda, glad att du tänker på att fråga mig <3

Vill också tacka Colleen för en trevlig biokväll...
Hoppas Miringen kryar på sig och att hennes arsle till farsa tar sitt ansvar...

/xoxo

Skickat från min iPhone

snart ny vecka IGEN..

ja det är söndag och man fattar inte var tiden tar vägen.
Många stressar sig igenom sin vardag och när helgen kommer umgås man med familj och vänner.
Men vad händer med den där egna tiden som är så viktig, har vi glömt bort den..???

Jag är ju ensam en hel del, som ni säkert redan vet och gör kanske inte så mycket på dagarna.
Men att bara vara JAG och inte få något gjort är tro det eller ej väldigt svårt.
Det är inte egen tid att försöka få rösterna i huvudet att försvinna.
Att ta sig upp varje dag är en kamp, och energin räcker inte till.

Jag skulle vilja göra så mycket mer, önskar att viljan fanns för allt som jag älskade att göra.
Men någon har tagit över mitt huvud.
Någon säger till mig att varför ska du göra det där..

DU KOMMER ÄNDÅ ALDRIG ATT KLARA DET!!!!

så är det att vara JAG just nu.
Kanske gnäller jag för mycket och inte orkar lyssna till alla fina ord och värmande kramar.
Inte för att de inte betyder något, för det gör de...
Tro mig de betyder mycket, att folk bryr sig och reflekterar..

och igår pratade mitt hjärta något om att spotta på en sten..??
i korthet om man säger samma sak gång på gång så borde det tillslut fastna någonstans.
Och kanske har han rätt..?
Kanske inte idag eller nästa vecka, men någon gång..

Vi pratade igår.
På riktigt för första gången på länge.
Och att han gör allt för mig det råder det inga tvivel om.
Att han älskar mig det vet jag också.

men det är så svårt när jag föraktar mig själv så mycket.
Det kommer att bli svårt att få mig att börja tänka annorlunda, men det är nog det jag måste.
Jag hatar mig själv varje dag, och bilden av mig själv....
ja ni förstår själva..

men så är det att vara JAG.

igår var det dags för spinning igen, har nästan blivit en vana på lördagar.
Och jag säger så här...
vem behöver piller..
vilken kick man får och jag skulle göra det varje dag om jag kunde.
Men så åter till frågan om egen tid.

Tränar jag för mig, för min skull..??
Nja så är det nog inte egentligen.
Jag gör det för att visa för de som aldrig trodde att jag skulle bli något.
De som sa att jag var värdelös på gympan och aldrig dög någonting till.
Jag gör det för dem, men ser de det..
Nej just precis..

och naturligtvis gör jag det för att gå ned i vikt.
Inte det för min egen skull heller.
Utan för att visa för de som kallade mig fet och tjock att jag kan bli smal.
Men till vilket pris frågar jag mig..?

jag fick mitt pris.
jag fick aneroxia.
som jag praktiskt taget bett om som ung.
Och var det så bra egentligen.

SÅ KLART INTE!!

att köra fingrarna i halsen är inte så himla kul.
att räkna kalorier och bara tänka på att bli av med dem, eller varför inte ge fan i att äta.
Tog år innan någon såg det och sa ifrån..

man undrar ju..

Du blir sedan aldrig fri ifrån det.
Och demonerna kommer när du är som längst på skalan.
som nu.

Lugn..
Jag äter och jag kräks inte.
men jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på det, för det gör jag.
Vareviga dag.

Hjärtat vet allt om mig.
och på ett sätt är det en lättnad.
önskar bara att jag inte var så plump med det igår och hasplade ur mig all skit på en gång.
Men det blev nog värst för mig, när han kom med sina motargument..
som jag inte kan förneka..
men just nu finns bara plats för mina tankar, och ni vet att det är en mörk plats.

Idag har jag sovit, så inte så mycket att rapportera från idag..
och imorgon ska jag träffa en ny läkare..

Jag är nervös faktiskt, men det ska bli skönt samtidigt.
Får se vad vi får för roliga mediciner den här gången.
Sämre kan det inte bli i alla fall..

och sist men inte inte minst TACK TINA!!
alltid skönt att prata med dig.
Du är och förblir min förebild i livet, och tack för att du finns i mitt. KÄRLEK!!!

så njut nu av det sista av söndagskvällen.
och kom ihåg Kärleken övervinner allt....

/xoxo

tankar en sen fredagskväll..

det är kallt, minusgrader och kylan är inte bara ute..
den tränger sig in i märg och ben och man märker det inte förrän det är för sent..
för sent att göra någonting åt det..

det handlar inte om att man är kall mot sin omgivning..
för kylan stannar inuti och känns bara obehaglig för dig..

idag har jag funderat mycket på hur jag ska göra för att försöka läka mig själv..
få mig att inte ta för allvarligt på saker och ting..
och speciellt att inte lägga ned all min energi på jobbet..
att inte ta på mig för stort ansvar..

hur tror ni det gick..??

Visst åt skogen..
och nu har jag fått det svart på vitt..
det spelar fan ingen roll vad man gör..
allt går åt helvete ändå..

så nu är det bekräftat än en gång..
det lägger bara mer ved på brasan..

jag är rätt värdelös och klarar inte av det..

jag kan inte prata med någon om det..
för bara jag kan göra någonting åt det..
och mannen är så trött stackarn..

jag vill inte belasta honom med all skit just nu..
så nu är det soffan som gäller..
mina demoner..
mitt helvete...

önskar någon gång att man kunde säga NEJ...
nu får det vara nog..
men jag klarar det så där..

det funkar så här...
om inte jag gör det så blir det inte gjort..
och då MÅSTE jag göra det..

ja ni förstår..
demonerna jag kämpar mot..
är MIG och MIG...

jag sätter ribban..
och det alldeles för högt..
för då misslyckas man..
och det är ju vad som förväntas av en..

så vad är jag ett misslyckat fiasko..
troligtvis..
jag har ju hört det genom hela livet..
så varför inte..

Hej jag heter Åsa och jag är misslyckad..

Blä!!!

nu skiter jag i allt...
orkar inte mer..
allt jag gör blir ändå bara fel...

åt helvete med allt...

/Å

Soffan igen..

En natt hjälpte det..
En ynka natt utan drömmarna..

Nu är de tillbaka och man vill nästan inte somna.
Jag kan inte somna.
Allt är mörker och kaos och jag vill bara bort ifrån det.

Det kryper och sticker i hela kroppen..
Och demonerna är där i ens huvud..

Du duger inte...
Du är värdelös..
Varför finns du ens..?

Har ställt mig frågan många gånger..
Har aldrig fått något svar som jag kunnat acceptera.

Smärtan äter upp mig...
Mörkret förtär mig...
Hjärtat slits sönder i bröstet på mig...

Varför existerar jag när jag bara gör fel...
Gör folk ledsna och stressade..
Ingen vill prata med mig..
För ingen ser MIG, eller vågar se mig..

Jag är rädd för dem också..
Vad de ska se när de ser MIG...

Inatt är jag ensam med demonerna..
Beredd på en hemsk morgon...

/å

Skickat från min iPhone

mediciner hit och dit..

ja sömnmedlet var det ju.
Ögonlocken blev tunga, ingen tvekan om det..
men jag somnade inte så snabbt precis..

men det var ju faktiskt inte därför jag tog dem.
utan för drömmarna..
och jag har inatt haft en drömlös sömn..

trött och dåsig..
javisst..
men det är jag ju ändå, så vari ligger skillnaden.

jag hade bestämt mig redan igår att oavsett hur jag skulle känna idag..
så skulle jag ändå köra ett spinningpass idag..
och det gjorde jag..

det gick bra, bättre än jag trodde..
men adrenalinkicken efter blev inte så bra..
stressade på känslan och pulsen steg i skyn, när jag skulle slappna av..
inte så bra..

men jag lär mig, och det är inte första gången jag mår dåligt..
lyckades få ned mig själv på jorden..
och tog det sedan lugnt..

mer än lugnt..
däckade ned i soffan och låg där..
har kramp i benen och känner mig allmänt olustig..
men det är ingen ny känsla precis..

ska ta propavan ikväll igen tänkte jag..
och imorgon ser jag framemot mitt samtal med psykologen..
skönt att få ventilera..
man är oftast ensam med skiten..



känslorna finns kvar och tankarna också..
undrar..
funderar..
to do or not to do that´s the question..


har gjort en del saker som jag inte är stolt över..
men så är det ju..

biojobb på fredagkväll...
läkarbesök på måndag..
mamma flyttar nästa vecka..

många förändringar...
många tankar kring hösten..
depressionen och tankarna som inte försvinner..

må hända har jag varit stark..
må hända kämpar jag på..
men en människa orkar bara så mycket...

hur mycket orkar jag..
när tar det slut..
och vad händer då..

frågorna har varit där förut.
och man förändras inte över en natt..
och även om man skrattar och ler..
vem ser smärtan i själen..
hur det blöder inuti..

INGEN....

så nu dags att sova..
imorgon är en annan dag..
kanske god morgon..

förhoppningsvis god natt...

/å

Sömnmedel...

Inatt hoppas jag slippa drömmarna..
Inatt vill jag bara slippa vakna och önska att jag vore död istället.

Inatt testar vi propavan..
Ännu en ny tablett till samlingen.

Kanske blir morgondagen inte som planerat, men jag kommer i alla fall få veta om tabletten fungerar...

Måste också säga att mannen har sluppit sin pjäxa och går mer eller mindre utan kryckor, fast han sover fortfarande i soffan ;-) skillnaden han har huvudet på kudden där foten var förut..

Välkommen tillbaka foten, lite svullen, men inga bindor eller annat.

Kanske mannen blir mindre uttråkad nu och får lite mer energi efter lite rehab -träning.

Puss mitt hjärta..

Godnatt hoppas vi, ögonlocken börjar bli tunga..

/XOXO

Skickat från min iPhone

så ännu en ny vecka..

ja, det är måndag..
en biofri måndag faktiskt, men jag har haft att göra ändå idag.

det har varit en jobbig natt, även om jag sovit i min säng.
men mardrömmarna..
ja jag vänjer mig inte.

lemlästade söta små kattungar.
vill bara skrika och vaknar av illamående.
tar två timmar innan jag inser att allt bara var en dröm.
inga blodiga yxor i närheten.

blä...

men nu är det faktiskt bara en vecka kvar tills jag ska få träffa en ny läkare.
och förhoppningsvis få nya mediciner och slippa känna det så här.

gjorde något idag som jag kanske inte borde ha gjort.
men jag tyckte på en liten skala att jag var värd en liten present.
jag har ju trots allt tagit mig till stan idag.

och jag har gått genom Commerce, hela varuhuset.
bara för att utsätta mig för ångestladdade situationer, och se att jag fixar det.
jag gör ju det, men med små steg åt gången.
så jag köpte mig en parfym.

och ni känner mig.
så jag behöver inte tala om att jag från början utgick från flaskans utseende.
men den luktar faktiskt ganska gott också...

det har varit en jobbig helg..
jag kan inte säga mer, och när tumultet lagt sig så kommer tårarna.
man känner sig rådlös och man har svårt att sätta ord på känslorna.

jag hoppas att inte fredagen kommer att påverka mig imorgon när jag ska jobba.
Jag vet ju att platsen är förknippad med olust efter händelserna i fredags.
och det påverkar mig naturligtvis...

men det blir förhoppningsvis en toppendag för min man imorgon.
och vi håller alla tummar för att pjäxan ska bort.
och att han kan börja rehabilitera foten så fort som möjligt.

just nu är han mest uttråkad...
trots att han gör det mesta här hemma..

önskar så att jag var en bättre fru..
kanske är det det han behöver..

kanske..???

/å

lite mer kramp än vanligt...

skulle väl kunna säga att det beror på gårdagen, och att situationen jag befann mig i var alltför jobbig för mig att hantera. Visst överlevde jag, jag sitter ju här nu, men efter jag släppt av Colleen hemma hos henne var jag inte längre säker på att jag skulle orka hela vägen hem..

men jag hamnade på parkeringen, kan inte säga att jag minns vägen hem.
Jag skulle kunna säga att fan vad bra jag var som fixade det, men det kan jag inte.
Hela min värld vändes upp och ned som genom ett trollslag.

Jag var ensam i kassan på första föreställningen, samma som förra fredagen. Märkte inget konstigt mer än att datorerna var lite segare än vanligt, sedan efter 20min gick systemet helt ned. Ingenting fungerade kom helt enkelt inte in, kunde inte sälja biljetter, ta ut bokningar, boka, använda presentkort eller betalkort, kort sagt out of order....

och där står man helt själv, supporten upptagen och när jag väl kom fram så får man veta att hela systemet är nere och ingen vet någonting. Och där står man själv och ska förklara för kunderna, tack och lov hade de flesta överseende, men mitt hjärta slogs nästan ur kroppen på mig. Jag klarar inte sådant här utan att känna panik..

Jag får panik och vill bara springa iväg...
gulliga Colleen kommer ned och stöttar upp mig och efter någon timme är det igång igen tack och lov.
Men det är sällan en olycka kommer ensam...
Brandlarmet utlöstes under första föreställningen så lokalerna fick utrymmas och barn var rädda. Jag visst inte vad jag skulle göra. Så alla samlades utanför tills brandkåren kom.

Och då är det ju popparen som utlöst larmet, tyvärr är det ju inte första gången det händer mig. Men det vet man ju inte innan. Men ska sanningen fram så suger fläkten bara upp 15-20% av all os och rök, resten går ut i foajén.

Har egentligen bara en sak att säga om det...
Fixa fläkten, för man vill inte ha brandkåren där när man ska poppa,
eller så slutar vi poppa så enkelt är det..

Det var en kväll utan dess like, och trots allt så blev det rätt bra fixat ändå,
för det som blev fel i sista änden kan jag redovisa för...

En kväll som jag vill glömma, vill aldrig mer stå där ensam med all skit igen.
så trött, och vem bryr sig egentligen..??
Skulle kanske önskat mer att mannen förstod, kanske ringde för att höra hur det var..
vilket också gjorde att jag blev så himla ledsen när han inte förstod..

men så är det ju..
jag säger inte så mycket, så varför ska jag begära förståelse..

fick sömntabletter igår, borde väl inte diskutera om det är bra eller dåligt..
men nu är det som det är..

så vad har dagen medfört...
ett spinningpass, det är så himla skönt ändå..
och jag brukar inte få sådan kramp efter, men ikväll har det varit riktigt illa.
Mår piss också, efterdyningar förmodligen..
men hjälper det att man vet..

Nej det gör ju inte det..

åt lite kräftor ikväll och tyvärr smakade det inte bra..
inget fel på kräftorna, men mina smaklökar..
biogänget är ju ute och bowlar och käkar på o´learys...

inte med som ni säkert förstår..
så himla tråkigt att man måste säga nej till sådant..
säger nej till de flesta tillställningar som medför mycket folk och en massa stök..
tycker om att bowla, men ja det skulle aldrig ha funkat..
hoppas de hade en trevlig kväll
och att allt fungerat som det skulle på bion...

blir till att sova på soffan igen ser jag..
mannen snarkar bredvid...

orkar snart inte med så mycket mer, en liten del av mig själv försvinner för varje dag.
snart finns det väl ingenting kvar...

mörkt och svart,
en splittrad själ som bara försöker hitta något att hålla fast vid
men livet är flyktigt och döden är evig..

Kanske..???

/å

fredag och biojobb...

ibland ser man hur världen snurrar på utan att man själv hänger med.
Man är liksom inte en del utav av den, utan sitter och tittar på när allt försvinner mellan fingrarna på en.
Beslut tas om ens eget liv, men man har själv inte gjort de valen.
Beslut som senare kommer att forma ens framtid, får en att göra val som man inte vill egentligen.

När man blir äldre, har man en föreställning om att man själv bestämmer hur ens eget liv kommer att se ut. Att valen man gör är ens egna och ingen annans. Man har någon sorts vanföreställning om att man inte påverkats av allt annat som hänt i ens liv.

Men så fungerar det ju inte. Man har ett förbannat tungt bagage med sig, som man bär med sig genom hela livet. Ibland blir man av med lite skit och man går lite lättare framåt. Men blir man inte av med det under vägen, då växer det och blir större än du själv och då...

ja då hamnar vi där vi är nu, med jobbiga tankar, ångest, panik och depression.
Och man undrar Varför?????
varför var det aldrig någon som såg hur illa man mådde.
Nej för vi ska inte prata om känslor, usch nej.
Vi tiger ihjäl problemen och sedan försvinner de av sig själva.

Vem tror på detta???
jag gör det inte, ett tag trodde jag kanske att de skulle försvinna av sig själva.
Men nej det gör de ju inte. Demonerna följer med dig och gör allt för att trycka ned dig i skorna.
Platta till dig som ett bananskal på marken.

Jag är inte ensam om känslorna, många lider i det tysta och vågar inte säga ifrån.
För man tror kanske att så här ska det vara, och man tror att det är ett tecken på svaghet att prata om det. Men nej så är det ju inte och ensam med smärtan ska man inte behöva vara.

Ska man försöka ta sitt liv för att få folk att förstå, för att folk ska öppna ögonen.
Ärligt, det är inte alltid det hjälper heller. För vissa blundar även för de problemen.
Vissa vill bara inte se, eller så tiger de om det i det tysta.

att livet är värdefullt borde vara en självklarhet, och att vi alla har ett värde.
Men så är det ju inte, alltför många går in i destruktiva förhållanden eller behandlar sig själva destruktivt, för man tror inte man är värd något annat.

Är jag värd något annat ??
Jag har världens underbaraste man, men han kan inte ändra det som finns på insidan.
Han kan inte ändra mitt sätt att tänka om mig själv.
Det kan bara jag göra, ingen annan. Och så länge jag har den här självbilden, de här demonerna i mitt bagage så kanske jag inte kan bli frisk.??

Tack och lov för terapin, och som det är nu kommer vi att träffas oftare.
Det går inte att ändra på ett invant beteende över natten, det kommer att krävas mycket arbete.
Och ändå kanske det inte räcker.

just nu är man mer omsluten av det där jobbiga mörkret....
och man är helt ensam, ingen som förstår eller ens vill försöka förstå...
för man känner sig ensam, förutom alla demoner, men vem vill prata med dem.

igår var jag hos doktorn, fick sömntabletter och mera lugnande.
Var på apoteket... och jippie de fanns där, slapp åka runt i hela bygden för att få tag i dem.
och när vi kom hem vid sjutiden så kände jag att hela dagen gått och jag hade ingenting fått gjort.??

Varför gör jag så...
det gick ju i ett hela dagen..
terapi på förmiddagen...
hämta mannen från jobbet..
hem och käka...
till doktorn...
till apoteket... 

tog en lång varm dusch när jag kom hem.
och gick och lade mig ganska tidigt, apparna fungerar nu och det är så himla skönt.
Kunde dessvärre inte somna så snabbt jag önskat..
men så småningom gick det och tro det eller ej, en hel natt i sängen..
bara jag och mina mardrömmar...
Tjohoo...

jag har svårt att se hur jag ska komme ur allt detta..
men kanske..
en annan dag..

/å

sen onsdag kväll..

Först vill jag bara ge en stor bamsekram till Linda L...
som jag vet kommer rocka imorgon på intervjun...
är du sugen på att läsa Lindas fantastiska historia så finns hon under bloggar jag gillar,
kort och gott http://www.lindabloggar.se/

och nu helt otippat ska det handla om...
Mig..
lagom ego som man är...

det handlar om träning...
och igår fick jag testa mitt senaste inköp, som jag hade sådan ågren över..
nu är det invigt och kan inte lämnas tillbaka..
den funkade bra, inga konstiga funktioner eller liknande...
kanske kommer den att hjälpa mig i min träning...
hoppas det...
för jag börjar känna igen en del otäcka symptom som jag inte gillar...

och jag tror att gårdagskvällens otäcka krypningar..
oförmågan att somna, hade något med saken att göra...

för att ta ut mig...
ja jag vet ju inget annat sätt när jag väl sitter där...
och kanske blev det för mycket igår...
jag låg väl kanske lite back på kalorierna också...

det börjar ju så här..
och jag vet det...
men är det så fel att känna att..
ja jag har faktiskt tappat några kilon..
och jag kommer i de där jeansen jag inte haft på över ett halvår...

det känns ju inte fel..
men tankarna jag har kring det är väl fel antar jag..
gud jag vet ju att det är fel..
men jag behöver träningen, adrenalinet är som en drog...
och samtidigt känner man sig duktig...

BLÄ!!!
och nej jag har inte resignerat till en trotsig barnrumpa..
även om jag känner mig sådan ibland...

jag har mycket skit i huvudet som ni vet...
och ibland är jag tveksam till om någon verkligen fattar hur jävla illa det kan bli..
speciellt när man själv är livrädd för dem...

jag har inte sagt det rätt ut...
men en del har nog genomskådat det också...
att prata om det gör folk ledsna...

visst om man säger att man vill ta livet av sig...
att man inte har något att leva för...
och att man känner sig som en värdelös skit...

svaret man får kan variera, men budskapet är väl det samma..
så får du inte tänka, du har massor att leva för...
visst det kanske jag har...

men tankarna kommer ju någonstans ifrån...
och bara det måste ju vara en varning av något slag...

visst man kan säga...
nej, jag skulle aldrig göra det...
för man ser hur ledsna och illa berörda alla blir av det...
men slutar det...
nej egentligen inte...

hur försvinner tankarna...
hur blir man fri från eländet...
man pratar om det i terapin...
men det går inte över efter två veckor....

SUCK!!!

det skulle kanske underlätta om man inte hade alla konstiga drömmar...
drömmar om död och de värsta fasorna man kan tänka sig...
och när man är trött...
ja som sagt motståndskraften är lika med noll..

imorgon behöver jag verkligen det där samtalet...
ska bli skönt att ventilera...
sedan en tur till doktorn, medicinerna är slut!!!
och skulle ju behöva byta ut dem...
men det får nog bli när det är dags att byta läkare...
den 17e fick jag en tid...

så på vilken upplyftande skala hittar vi detta inlägg..
inte alls om ni frågar mig...

men så är dagarna...
och trots allt har jag ändå kommit upp varje dag...
så något positivt...

dags att ge sig nu...
det lär inte bli bättre om jag fortsätter...

en annan dag...
en annan tid...

/å

zombieland...

idag har det verkligen varit så..
man vaknar i någon sorts twillightzone och vet inte var man är...

tar några timmar innan man hittat sig..
och känner igen omgivning..
ok hemma, sängen känns igen...

man blir efter när det blir så...
det funkar inte liksom...
och rörelser går liksom lite svajigt och sakta..
som man inte riktigt är vaken...

har varit lite så hela dagen..
och det var jobb ikväll...
jag minns ju vägen dit...
men hem...

ja helt plötslig var jag hemma...
kan inte riktigt säga hur det gick till efter att jag släppt av Colleen hemma..
men hem kom jag...

och i vanlig ordning behöver jag varva ned..
så inatt blir det soffan för mig..

jag vill hoppas på en bra dag i morgon..
men det kan jag inte...
nätterna är ju ganska jobbiga..
även om man sover så är det den där känslan när ögonen öppnas...
var är jag och hur hamnade jag här...

ja det är knepigt med drömmar...
och jag skulle behöva ringa vänner som jag inte pratat med på länge..
men det är tungt faktiskt...

"hej jag mår skitdåligt hur mår du??" ja ni hör ju själva hur det låter..
och själva tror jag ibland att de inte vågar ringa..
för ingen vet vad de ska säga mig...
eller så har de så fullt upp i sina liv...
ofta är det ju så med barn och jobb och allt...

en annan sitter ju här med sitt lilla helvete...
inte så att jag vill gå någonstans..
men ibland kanske bara ventilera med någon...
kunde ha ventilerat med underbar Colleen idag...
men det inföll sig inte riktigt..

hoppas hon förlåter mitt ganska tysta lite självupptagna beteende...
hon vet hur mycket hon betyder för mig och det hoppas jag inte har ändrats..
hon är en ängel som bryr sig mer om andra än sig själv...
älskar dig gumman <3

soffan väntar tills 5 i morgon bitti då mannen går upp...
då blir det att sova sängen innan jag går upp...
inga klockor, inga göromål...
bara ta det som det kommer...

hm får väl se hur det går...

sleep well....

/å

söndagkväll...

jag önskar att jag kunde säga att jag älskar livet...
att utmaningarna man får bara stärker en och gör en starkare..
och att den enda vägen från helvetet är uppåt...

men så fungerar det inte...
jag älskar inte livet...
ibland önskar jag faktiskt ärligt mer döden...
ingen förstår det...
jag förstår det inte själv alltid...

så hur ska jag lösa problemen...
som vanligt...
vi pratar inte om dem...
kanske försvinner de av sig själva...

ni vet ju att det inte fungerar så...
jag vet tom att det inte fungerar så...
vi pratar om det på terapin...
och kanske är det där som det ska stanna...

men ibland vill man bara släppa det...
och låta det vara där...

gjorde ett köp idag som jag till och från ångrar...
varför gör man så...
man kan inte tillåta sig själv att njuta av vissa saker..

men just shopping tillsammans med vad man ska äta och inte...
är ganska känsliga ämnen...

jag köpte mig en pulsklocka...
har letat på nätet och hittat en som uppfyller alla krav...
men när jag fick den i min hand, betalade den och fick hem den...
så hade jag ångrat mig...

den är ju inte ens rosa...!!!

ja vad säger man...
den har alla funktioner så jag kommer bli nöjd...
men just nu...
vet inte...

det har varit en riktigt jobbig dag...
inte någon lugn och skön söndag precis...

ville inte upp alls i morse...
och dessa hemska drömmar...
man vill bara sova utan något annat att tänka på....

SUCK!!!

ny vecka, nytt helvete att ta sig igenom...
hur länge orkar man...
hur länge står man ut med skiten...

kanske behöver jag bara sova..
who knows ???

/å

ny månad...

rent logiskt faktiskt...
igår sista dagen i september och idag...
javisst första dagen i oktober...

kommer ni ihåg slutet av oktober förra året...
visst var det så...
snö...

och idag när dimman äntligen lättat och solen tittat fram...
en ljuvlig höstdag utan blåst och härliga 23 grader varmt...
orkar inte tänka på att det kan börja snöa...
då kan vi snacka om att tiden har runnit ifrån mig rejält...

hösten är jobbig, och det är svårt när man inte kan vara ute...
man ser inte förändringarna på nära håll...
man kan inte njuta på samma sätt och helt plötsligt är marken täckt av löv..
och träden står nakna, ensamma och utan skydd inför vintern..
precis som man själv känner sig emellanåt, eller rättare jämnt och ständigt...

jag ska var ärlig...
det har varit en rent hyfsad dag, vad nu det innebär..
men med mina mått mätt...

melodikrysset med mannen...
lyckades inte fullt ut idag tyvärr, men det är alltid mysigt att ha det och se framemot varje lördag..
och man kommer upp i hyfsad tid dessutom..
sedan tvätt och lite dammsugning, efter en vecka som har gått i zombiens tecken,
har det funnits en hel del att göra idag...

och så naturligtvis lite spinning på det...
har inte orkat träna en dag den här veckan...
så...

ja ni förstår ju själva...
måste ju ta igen det man missat och ge järnet...
frågade min man efteråt om jag fick kräkas...
och hans svar ja ni vet det säkert redan.. du får inte ta ut dig så mycket...

hm...
det ska kännas och man lever länge på den härliga adrenalinkicken man får..
ska tillägga att det är skönt att ha en stol i duschen...
funderar på att behålla den även när pjäxan ryker...
kanske börjar jag bli gammal och lat...
men har du ont och du börjar känna av krampen i benen då är det förbannat skönt att kunna sitta ned..

det gick bra med cykeln...
för bra kanske för jag skulle inte ha något emot att köra ett pass i morgon också..
men det är en annan dag....

en annan sak som inte var fullt lika kul...
jag tog min lilla terapi -runda till containern...
och vad händer...

det firas ett nytt litet mirakel hos en av grannarna på vägen dit...
och där ute satt en massa folk, en massa liv och rörelse...
och sedan står Linda L där och pratar med några grannar...
säger ett snabbt "hej" till henne...

och sedan när jag går tillbaka..
kan inte se henne i ögonen, kan inte se någon i ögonen...
och gården fylls av ungdomar som spelar hockey eller vad det kallas...
och jag vill bara springa...

dörren går igen bakom mig...
springer upp och lägger mig och gråter...
kan inte prata med mannen...
som undrar vad som hände på den korta stunden...

när den värsta attacken lagt sig kan jag prata igen...
och jag var inte beredd på allt folk...
och efter mitt träningspass var jag ganska slut och orkade inte riktigt med det...

älskar dig Linda L, hoppas du vet det...
men det blev för mycket...
hoppas ni har det bra du och barnen...

och även om jag sagt det tidigare...
stort grattis till jobbet..

för att inte avsluta negativt...
vill jag bara säga att igår när jag jobbade så sa jag ifrån...
på riktigt...

vi får ofta skit för saker vi inte kan göra någonting åt...
och ofta när en förälder kommer och ska skälla på en...
ja då får jag ofta andnöd och stressar upp mig som bara den...
igår sa jag ifrån, utan att få denna känslan...

köper man biljetter med kontokortet och inte vill ge det till sina barn eller komma dit med det...
ja köp dem inte då, boka dem...
systemet säger klart och tydligt att kortet ska med...
litar man inte på sina barn...
ja köp då inga biljetter, svårare än så är det inte...
och att skälla på mig...
jag har inte gjort systemet...

det kändes bra faktiskt...
för det var inte mitt fel...
kanske blev han lite gnällig på mig och tyckte jag var otrevlig...
men den bjuder jag på...
ger du mig skit...
ja då ger jag tillbaka...
för jag kan också få nog...

så alla ljuvliga vänner god natt till er
och ett stort grattis till Biostaden Saga som firat sin tioårsdag idag..
hoppas att ni hade det bra och att ballongerna vi blåste upp igår, höll sig kvar...

idag kände jag mig levande...
vet hur snabbt det kan vända, och förmodligen är det fortfarande adrenalinet...
man lever länge på ruset och känner sig hur duktig som helst...

vi såg en "rysare" idag, hyrde den via boxen för 35kr...
house of the haunted hill, funkade tills de sista 20-15min...
då ballade den ur, som många rysare gör tyvärr..
och då är den knappt 90min lång...

kan säkert sova på soffan...
känner mig inte skrämd direkt...
och mannen har redan börjat snarka, så det lutar väl åt det hållet...

nu ska jag ge mig...

söta drömmar kära vänner...
och en härlig söndag på er..

/xoxo