förbannade dag..

ja, så är det..
osminkat, ocensurerat och från hjärtat.
en fruktansvärt jobbig dag...

man önskar man kunde peka på att det beror på detta eller det här, men så fungerar det naturligtvis inte.
men det känns direkt då man öppnar ögonen, och bara känner en svart tomhet.
vill inte gå upp, orkar inte gå upp...
det bara går runt runt i skallen..

åskan har gått inatt, vaknat några gånger, men inga mardrömmar faktiskt...
så sömnen har funkat inatt, åtminstone en sak som inte ger mer extra negativ energi..

jag kom upp, kanske mer för att jag inte är ensam hemma längre, utan har en man som gör allt han kan för att underlätta morgonrutiner och annat, och jag skulle inte göra det om han inte bad mig.

soffan blev det, och lite private practice med min cappuccino.
sedan var väl planen att bara ligga kvar, en skön dusch och bara lite vila.

men naturligtvis vill man ju göra saker med mannen när han är ledig, så en liten utflykt till Hjo blev det. Lite färsk sik som vi ska äta imorgon, annars strosade vi bara omkring. Bilarna får tydligen köra lite hur de vill och trottoarerna är så små att man krockar så fort man möter någon.

borde inte ha varit något folk där tyckte jag med tanke på vädret, men det räckte tydligen för att få mig att må ännu lite sämre...
sedan tog vi en tur till mamsen, och katten som var lika kelig som vanligt.

på hemvägen blev det sedan bara värre..
jag missade nog en tablett där någonstans, för krampen i benen var inte att leka med och tårarna var där igen..
orkade knappt ta mig uppför trappan, så det blev middag framför teven och den fruktansvärda tragedin i Norge...

vad är det egentligen för fel på folk, inte nog med bombdådet i Oslo, utan alla ungdomar som blev beskjutna av en utklädd polis, och flera dödsfall har rapporterats..

en galen värld vi lever i, så sant som det är sagt..
önskar den här dagen aldrig varit, både för dem och för mig.

jag skulle så önska ibland att jag bara slapp känna,
att alla känslor bara försvann, men så fungerar det inte

och allvarligt vem skulle jag bli..
en robot utan känslor, kanske att föredra ibland, men jag då..

jag är en känslomänniska och utan dem är jag väl inte jag längre..
önskar bara jag kunde få ordning på dem och inte känna allt på gång..
tillsammans med all annan skit man bär på...

när blir det bättre egentligen..
blir det bättre någonsin..

en annan gång


/Å