Juli månads sista dag..

ja då har vi kommit till slutet av månaden, och vad har då Juli gett oss...
en massa sol, men också en hel del regn med kraftiga åskoväder..
många har kanske haft sin semester och börjar jobba igen, medan andra kanske precis ska börja sin semester...

min har börjat och i början på veckan ska vi åka till Öland...
kan ärligt säga att jag aldrig mått sämre än idag...
från ren panik till hysterisk gråt, vad ska jag ta mig till...

det är inte bara just det att vi ska dit igen till mitt före detta paradis, som förra året förvandlades till ren tortyr, då jag bara mådde så dåligt..
nej det är alla förberedelserna innan...

vad ska man packa..?
vad kommer det att bli för väder, ska man packa dubbelt..?
och som vanligt packar man alldeles för mycket...
och jag sitter här med en lista, den femte ska jag tillägga och då har jag inte börjat gå in på kläderna än, utan allt annat och allt som ska köpas och göras innan vi kan åka...

samma helvete varje år, och i år är det värre än vanligt för jag kan inte sortera bort det från all annan skit jag tänker på så snart känns det som om hela huvudet ska gå sönder, har en fruktansvärd värk..
och efter en jobbig natt har det inte blivit bättre precis...

som sagt ingen bra avslutning på Juli än, men kanske...
sista dagen på turneringen så ikväll kommer mannen hem lite tidigare och vi tänkte faktiskt avsluta kvällen med lite bio...

har ju inte sett honom på hela helgen, så det ska bli kul att bara göra något vi två..
hoppas bara det går, så det inte blir för mycket för min kokande hjärna att ta in..
men jag är helt inställd på det...

Harry Potter sista delen i 3d och i morgon får ni förhoppningsvis höra allt om det, ska först iväg och ta sprutan som jag brukar, undrar vilket ben det blir som domnar bort den här gången..

hoppas ni får en skön kväll allihopa..

/XOXO

tisdag eller var det lördag..

såklart det är lördag, evigt tacksam att jag har så underbara arbetskamrater som jobbar åt mig idag,,

tänkte ändå att jag skulle gjort lite nytta idag, trots att morgonen var något värre än det brukar med värre kramp och en olustig känsla efter en dröm som jag tack och lov inte minns något ifrån..
ibland kan det vara skönt att inte minnas de där jobbiga mardrömmarna..

ännu en dag som jag varit helt ensam, då mannen håller på med sin turneringen..
han brinner för sin amerikanska fotboll och utan honom är jag tveksam till att det skulle bli någon turnering.

Visst blir jag ensam en hel helg, men jag skulle inte mått bättre om han varit hemma så jag hoppas att han inte tänker för mycket på mig för jag vill verkligen att han ska ha det så trevligt det går, och det verkar som om de undslapp regnet idag också, så mer perfekt för deras del kan det väl inte bli..

så min dag, ja min goda vän Mr Cappuccino och jag hade en trevlig stund på morgonen och jag tog det lite lugnt, sedan börjar problemen hopa sig lite...

eftersom vi åker iväg till Öland nästa vecka, så måste vissa saker som ska med tvättas, man måste röja lite då man lämnar hemmet med tillsyn av sin mamma och sina svärföräldrar som ska se till våra katter när vi är borta...
och det kan inte se ut som ett bombnedslag...

så jag tänkte jag skulle ta tag i det lite och började städa, efter 45min mådde jag så dåligt att jag la mig och vilade en stund, sedan tvättade jag en maskin och tog bara ned tvätten som redan hängde och detta gjorde mig också trött...
förbannade skit säger jag...

sedan när jag återigen hade vilat, bestämde jag mig för att försöka bli kompis med min spinningcykel så jag satte mig ned på den och cyklade en halvtimme, inte mycket motstånd, ingen musik utan bara ett dåligt teveprogram, blev inte så svettig och det kändes som om jag kommit ett steg närmare att börja spinna på riktigt, men en sak i taget...

sedan skulle jag ta min runda med soporna som jag undvikit i några dagar, och det gick bra fram till containern, men på vägen tillbaka, kände jag paniken komma, och när dörren gick igen bakom mig föll jag ihop på hallmattan och grät.
Visst mötte jag några personer på vägen, personer som jag vanligtvis brukar kunna prata med, men sedan kom någon annan som jag inte riktigt visste vem det var och kanske var det där mitt problem låg idag...
att jag mötte någon jag aldrig tidigare sett...

ja, man vet aldrig riktigt hur det ska gå. det är som en berg och dalbana och just nu börjar jag känna mig panikslagen inför Öland...
för om jag inte kan gå till containern utan att få panik...
ja ni förstår ju själva...

en av Sveriges största campingplatser och så lilla jag...
ingen idé att börja få panik nu...
för då kommer paniken att spela ut det kortet mot mig med en gång...
och då har jag gjort det igen...

alltså det här håller inte...

nu ska jag ta det lugnt, dricka en kopp te och se de 3 sista avsnitten av Grey´s anatomy del 6...
jag har ju vissa föraningar så jag tror ju inte jag undslipper tårarna den här gången heller...

kom ihåg alla mina underbara vänner att i mitt hjärta finns ni alltid och utan er så skulle världen vara en tråkig plats, glöm aldrig bort hur fantastiska ni är både för mig och alla andra runtomkring er..
älskar er alla från djupet av mitt hjärta <3

/XOXO

fredag..

ibland kan man önska att dygnet hade fler timmar..
inte för att man ska få mer tid att må dåligt på, utan ibland går tiden helt enkelt lite för fort...
och man inser att vissa dagar bara försvinner...

i morse tex var jag av någon anledning helt övertygad om att det var måndag..
helt plötsligt hade en hel helg försvunnit..
tack och lov var det ju inte så, men ibland kan man bara inbilla sig saker så starkt att de kan bli verklighet ganska länge faktiskt..
inte förrän jag skulle iväg till stan vid halv ett, insåg jag att men du...
det är faktiskt fredag idag..

och hur det än gick till är det faktiskt semester för mig nu..
egentligen skulle jag ha jobbat i morgon, men underbara goa arbetskamrater jag har så har de pusslat ihop sina liv för mig så jag inte ska behöva ta mig dit...
ni vet väl att jag älskar er alla <3...

så hur känns det..
på riktigt eller låtsas...
jag har slutat låtsas, då ljuger jag bara för mig själv...

jag tog bilen till stan, har inte kört på någon månad sedan jag höjde dosen av medicin..
jag kom till stan, men en bit på vägen fick jag helt plötsligt hjärnsläpp och visste inte hur jag skulle åka för att komma till den parkering jag tänkt mig...
tack och lov kom ingen till skada innan jag kom på vart jag skulle...

så hur funkar jag ensam på stan med en massa folk...
i min värld är det mycket folk, i din värld som en vanlig fredag--
jag funkar inte alls i den världen...
och ju mer affärer jag gick in ju svårare blev det att andas, och efter 45min hade jag fått nog...

tyvärr kunde jag inte springa därifrån då benen av någon lustig anledning inte går att lyfta så bra när man får kramp i dem, men jag kom till bilen...
och sedan ville jag bara hem fort som bara den...

nu var inte problemet att jag skulle dåsa till vid ratten, nu var problemet alla tårarna som bara inte ville sluta komma, och lite kramp på det...
hem kom jag, parkerade satt kvar i bilen och vågade knappt gå ut, då jag såg att det fanns mer folk än jag på parkeringen...
efter 20 min tog jag mig ut och lyckades inte möta någon...

dörren gick igen bakom mig och benen vek sig under mig på hallmattan och där satt jag med kassar och två katter som kom och gick runt mig och undrade vad som var fel...
tog säkert en halvtimme innan jag lyckades ta mig upp...

lite säkrare, ensamhet...
tysthet och lugn i soffan med kudde...
vad ska jag göra med det här livet...

jag har inga svar, kommer jag att ha kommit fram till något när semestern är slut..
ärligt talat jag vet inte och vad händer då med jobbet, för så här kan vi inte ha det..
jag måste kunna lita på mig själv..
men det kan jag inte....

semestern till Öland ja...
den hjälper faktiskt inte just nu, snarare tvärtom eftersom jag vet hur illa det kan vara..
hur folk kan vara, och jag vet också att jag mår betydligt sämre i år än förra året..
och då var det verkligen kris...

alltså jag orkar inte med det här...
jag vill slippa ha dessa tankar, känslor, slippa analysera allt jag känner..
och vissa tankar, jag blir så rädd för dem, men vet inte var jag ska göra av dem eftersom de dyker upp hela tiden med jämna mellanrum...

SUCK!!!!

men idag har vädret varit bättre än utlovat, så jag får åtminstone hem en man ikväll som är torr...
han kommer att vara trött förmodligen men efter helgen får han sova ut...
hoppas allt gått bra på Dukeys tourney idag my darling <3

Vill också tacka min underbara kusin igen och Linda för alla fina hjärtan jag fått på facebook..
värmer i hjärtat...

/XOXO

underbara vänner

det är lättare att räkna upp de dagar som jag funkar - då de är betydligt mer lätträknade än de dagar som jag inte fungerar, som idag till exempel..
men jag ska försöka att inte fokusera så mycket på det idag..

just nu känns det som om lugnet infunnit sig här utanför på gården, en och annan grill är tänd..
känner dofter av grillat, som verkligen är underbart gott...
tyvärr ingen grill här hemma ikväll..
mannen är i Ulricehamn och dömer fotboll...

jag tror säkert att jag skulle få komma över till grannarna om jag bett dem, för det finns ingen större gästfrihet än här på gården, men ni känner mig - skulle aldrig hända...
åtminstone inte ensam...

man önskar klart att man vore mer öppen och spontan, som när man var liten..
vilket visserligen kunde ställa till både ett och annat när man helt plötsligt var borta..
men sådan var jag, som säkert de flesta ungar..

idag handlar det om alla dessa underbar vänner jag har i min närhet...
och idag fick jag ett jätte fint meddelande av min underbara kusin, värmde hela mitt hjärta och tack för att du finns <3.

även underbaraste goaste Colle, jag tror inte du förstår hur mycket du betyder för mig och hur varje liten hälsning och kommentar du gör får mig att bli rörd till tårar...
du är allt för mig vännen, all min kärlek till dig <3

ni vet alla att ni finns i mina tankar och även om min värld är sluten just nu, så betyder inte det att jag glömmer er, och alla som följer min resa, orkar lyssna...
Tack från djupet av mitt hjärta...

det växlar upp och ned just nu, bättre blir jag inte...
kan inte se det än i alla fall...

min älskade make, min värld...
vilket helvete vi har haft med min sjukdom...
men utan dig vad vore jag då..?
all min kärlek till dig <3

önskar ni alla får uppleva den kärlek jag får från min man, men också att ni har underbara vänner som jag, ta dem aldrig för givna, det skulle jag ALDRIG göra..

/XOXO

ännu en förbannad dag..

såklart den värsta dagen ska börja med en spruta, som i princip får hela benet att domna bort och då tas den i "skinkan". Jag misstänker att hon tycker det är kul att sticka folk, tack och lov ser jag inte när hon gör det...
har ju en viss skräck för sprutor..

tog en koll på blodet, verkade vara helt ok, inte därför jag är så trött alltså, och sedan visst....
vi ökar styrkan på en viss tablett till dubbel styrka....
det gör säkert susen och gör mig nog mindre trött...?

men vad ska jag gör egentligen, för det håller inte längre...
har legat inne hela dagen, varvat tårar med sömn...
går inte ut bland folk, orkar inte, vill inte...

det är mycket jag önskar, just nu behöver jag någon som får mig att få ordning på mitt huvud och alla tankar, för det börjar nysta ihop sig mer och mer...
och jag klarar det ärligt talat inte längre...

får jag inte hjälpen jag behöver, rätt person att prata med...
ja då går jag nog under, för ingen verkar veta var jag ska börja nysta...

var börjar man...
finns det egentligen någon början...
vet ingenting längre...

igår på jobbet, så höll det på att brista igen..
det får inte hända, och jag lyckades kväva det...
men att hålla på i ett och knappt få sitta ned 5 min, alltså jag fungerar inte...

jag trodde jag hade en lösning på problemet, men jag hade fel...
och tyvärr så gör jag som jag inte ska göra, om jag inte gör det så blir det inte ordentligt gjort...
men jag blir så trött på att ibland få plocka upp efter andra...
jag orkar inte hålla koll på allt, och ändå är det det jag gör...

så trött...
snart semester, skulle kännas skönt, men det är också ett stressmoment...
tänk om vi hamnar där jag var från början, då bryter jag ihop..

ok jag har brutit ihop för länge sedan...
men det kan bli så mycket värre, nu funkar jag ju i vissa situationer...
men jag behöver veta hur jag ska börja hjälpa mig själv..
och det klarar jag inte ensam...

ta nu hand om er och tack för att ni lyssnar på samma svammel gång på gång..
men här är jag nu, så är det...

/Å

trött på ringande telefoner...

jag vet ju hur det är den här tiden...
men just nu stör det mig mer än vanligt...
hela tiden denna ringande telefon, är så trött på Depeche Modes låt "personal jesus"...
men efter helgen blir det väl lite mer lugn och ro..

det är naturligtvis Dukey´s tourney jag pratar om, denna händelse för alla intresserade av amerikansk fotboll, och har man en man som sitter i styrelsen och vad det nu mer kan vara, ja då ringer telefonen..
tror inte det skulle bli någon turnering om det inte vore för honom..

men just nu när jag mår så helvetiskt dåligt, så känns det extra mycket..
han skulle släppa allt för mig, det är inte det det handlar om, och när han läst detta inlägg kommer han att säga att han kan lägga av om jag vill...
jag vet det för jag känner honom...

men absolut inte, han får inte lägga av...
han brinner ju för detta, och en vecka vad är det egentligen..
jag kommer säkert att må skit nästa vecka också...
och då blir det skönt när det är tyst på telefonen, helst skulle jag nog vilja att han stängde av ljudet när vi åker till öland, så det verkligen blir tyst och lugnt..

ja vad ska man göra, han har sitt just nu och det är fullt upp..
och här sitter jag med mina tankar och känslor...
kramp i hela kroppen har jag haft hela dagen, och tårarna kommer med jämna mellanrum...
men det är bara att bita ihop...
eller hur är det...?

ska iväg och jobba om några timmar, vet inte riktigt hur det ser ut...
det är mycket som är osäkert och bortom min kontroll...
och ja, lite panik på det...
what else is new...

skönt att det bara är två dagar kvar, sedan blir det lite semester från bio och annat..
önskar semester från mig själv, men det går nog inte va..??

till sist ett bamse Grattis till världens bästa Mira på hennes 12 årsdag, du är toppen :)
Ta hand om dig lilla vännen...

en liten slapparbild som avslutning, fler än jag som trivs i min rosa ziperall..                                                                

/Å

...

en dag, som alla andra och ni har hört allt förut...
orkar inte med det idag...

ska till doktorn på tisdag, vad ska jag säga...
allt är precis som förut, rentav värre...
men så ska det väl vara..?

ni får höra mer en annan dag...

tänk på Norge och ge dem all er kärlek och styrka. för tillsammans kan man göra skillnad..
och har ni inte redan läst den..

http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst

den starkaste mest gripande historia jag läst, många tårar...
men vilket mod, och att bara orka skriva om det.


/Å

Kontrollbehov..

först vill jag bara skicka så mycket kärlek och styrka det går till Norge, till denna oerhörda tragedi som drabbat dem, världen är en sjuk plats....

ens egna bekymmer är måhända små i jämförelse, men ändå finns de där och skapar oreda och kaos och visst påverkas man av tragedin i Norge och tårarna är sällan långt borta i dessa fall..

den här dagen kunde ha börjat bra, för på något sätt kändes allt ganska okej under morgonen....
men känslor och tankar, ja skulle man kunna styra över dem så skulle allting vara mycket enklare..
och vad gör jag när jag befinner mig i en stort trasslig garnnystan av tankar och känslor...

jag gör saker jag egentligen inte behöver göra just nu, men som får mig lite bort från det som jag behöver ta tag i..
jag får fram dammsugaren för tredje gången den här veckan och börjar dammsuga...

jag känner igen det så himla väl, och så står jag i en situation som jag absolut inte vill ha, och börjar må så fruktansvärt dåligt att jag knappt orkar hålla mig uppe, och sedan så trött att tårarna bara rinner.

en dusch, och sedan var det dags igen...
vad ska man ha på sig, det är ju inte så att man står utan kläder...
men alltså, man provar en tröja, nej den kan jag inte ha, man kastar tillbaka in den, tar en till osv och så håller det på, tills hela garderoben är i kaos, och man sätter sig och gråter på golvet...

tre överfyllda garderober och där sitter man med en hög tröjor över sig och ingen passar..
ni har säkert själva varit där...
få handlar ni säkert som jag, men en rörig garderob är utom min kontroll...

och ni vet att det handlar om det..
och jag tänkte jag skulle förklara lite hur det egentligen fungerar...

som människa är vi utrustade med ett fly eller fäkta beteende när man hamnar i en panikartad situation. som om man möter en björn i skogen, ja man flyr ju...
hjärtat slår, man hyperventilerar, och andas så häftigt att inget syre kommer ut i blodet och hela systemet sätter sig in i ett flykt läge...

detta är ingen konstig reaktion, man kan känna det om man har skräck att prata inför folksamlingar, inför en arbetsintervju, ja vad som helst i livet som man upplever som jobbiga situationer..
skillnaden är att här har vi riktiga konkreta situationer..

i mitt fall, kan en känsla, en tanke ge precis samma reaktion, att bara gå utanför dörren till hemmet är ett stort problem för mig. Allt jag inte kan kontrollera, och världen utanför, bortanför soffan och tryggheten i hemmet är okontrollerbart för mig och detta ger ångest...

jag kan inte kontrollera hur starkt det blir, eller ens om det kommer att märkas, oftast gör det inte det.. men kramp i ben och händer är ett tydligt tecken, och att aldrig möta någon med blicken..
mår du skit, då möter du aldrig någon med blicken..

och detta kan ju uppfattas på helt fel sätt, hoppas ni vet att det inte handlar om ointresse eller något annat dumt, det är bara så det fungerar..

och idag har jag inte fungerat som ni förstår, men inga glömda tabletter idag, så förhoppningsvis är de värsta attackerna över för idag, vi får se..
man gör ju så gott man kan..

tyvärr så pratar jag sällan i situationer när jag mår dåligt...
vad jag tyvärr gör istället, utan att jag menar det är att jag kan snäsa till på mannen som står mig närmast, kanske just för att jag vet att vissa saker han säger stämmer..
men att det kanske inte alltid är en analys av situationen jag vill ha, för oftast vet jag det själv...

vad jag kanske önskar, är någon som håller handen utan att försöka analysera varför, utan bara kan sitta tyst, och ge energi den vägen.
analysera är jag bra på själv, kanske har jag inte alltid rätt, men kanske behöver jag ta reda på det själv.

min man är förbannat smart och vet dessa saker, men iland kan det ärligt få mig att känna mig dum..
jag vet också vad det kan bero på...
han vill ju bara hjälpa, och ja utan honom så skulle jag inte orka..
men vissa saker behöver jag kanske analysera själv, eller så kanske jag kan få bestämma när vi analyserar situationen tillsammans...

älskar dig mitt hjärta, det vet du och du vet också att jag funkar så här..
oerhört tacksam att du står ut med mig <3


och igen kära grannar i Norge...
may you all R I P...


/Å

förbannade dag..

ja, så är det..
osminkat, ocensurerat och från hjärtat.
en fruktansvärt jobbig dag...

man önskar man kunde peka på att det beror på detta eller det här, men så fungerar det naturligtvis inte.
men det känns direkt då man öppnar ögonen, och bara känner en svart tomhet.
vill inte gå upp, orkar inte gå upp...
det bara går runt runt i skallen..

åskan har gått inatt, vaknat några gånger, men inga mardrömmar faktiskt...
så sömnen har funkat inatt, åtminstone en sak som inte ger mer extra negativ energi..

jag kom upp, kanske mer för att jag inte är ensam hemma längre, utan har en man som gör allt han kan för att underlätta morgonrutiner och annat, och jag skulle inte göra det om han inte bad mig.

soffan blev det, och lite private practice med min cappuccino.
sedan var väl planen att bara ligga kvar, en skön dusch och bara lite vila.

men naturligtvis vill man ju göra saker med mannen när han är ledig, så en liten utflykt till Hjo blev det. Lite färsk sik som vi ska äta imorgon, annars strosade vi bara omkring. Bilarna får tydligen köra lite hur de vill och trottoarerna är så små att man krockar så fort man möter någon.

borde inte ha varit något folk där tyckte jag med tanke på vädret, men det räckte tydligen för att få mig att må ännu lite sämre...
sedan tog vi en tur till mamsen, och katten som var lika kelig som vanligt.

på hemvägen blev det sedan bara värre..
jag missade nog en tablett där någonstans, för krampen i benen var inte att leka med och tårarna var där igen..
orkade knappt ta mig uppför trappan, så det blev middag framför teven och den fruktansvärda tragedin i Norge...

vad är det egentligen för fel på folk, inte nog med bombdådet i Oslo, utan alla ungdomar som blev beskjutna av en utklädd polis, och flera dödsfall har rapporterats..

en galen värld vi lever i, så sant som det är sagt..
önskar den här dagen aldrig varit, både för dem och för mig.

jag skulle så önska ibland att jag bara slapp känna,
att alla känslor bara försvann, men så fungerar det inte

och allvarligt vem skulle jag bli..
en robot utan känslor, kanske att föredra ibland, men jag då..

jag är en känslomänniska och utan dem är jag väl inte jag längre..
önskar bara jag kunde få ordning på dem och inte känna allt på gång..
tillsammans med all annan skit man bär på...

när blir det bättre egentligen..
blir det bättre någonsin..

en annan gång


/Å

en ny dag..

Jag vet att det jag skrev igår inte fick någon att skratta precis, och inte var det direkt censurerat heller..
men så är det med den här ångestprylen, att ibland är det så förbannat illa, att ja...
men kanske bara ser  en utväg...

man har liksom svårt att sålla bort de där negativa tankarna..
och är man trött, man behöver inte vara ett geni för att inse att då existerar ingen sållning alls..
och det var vad ni fick läsa igår..

jag skriver det som känns för stunden och hur det kan växla lika tvärt och oväntat som ett åskoväder.
för växlar, ja det gör det verkligen...
dock har vädret ingenting med saken att göra i mitt fall, även om jag vet att jag har många fina vänner runtomkring mig som mår rent piss vid väderväxlingar..
tänker på er <3

så hur har vi det idag då...
ja, ska vi känna efter lite granna...
så trött att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på..
inte varit ledsen eller haft någon ångestattack idag, så en bättre dag är det helt klart..

men att få ordning däruppe..
nej det funkar inte, inte ens en relativt bra dag...
tröttheten kommer väl förmodligen ta ut sin rätt senare och då blir det väl svårare att ta stå emot..
men nu är nu och nu låter vi det vara så...

jag har nämnt det tidigare att om jag har inbokade saker tidigt på morgonen och kommer upp..
ja då går jag bara på sen, och så har det varit idag.
iväg till kuratorn och ännu ett bra samtal..

cappuccinon som inte hann att drickas innan fick jag när jag kom hem, det är den stund på dagen då jag sitter och får min lilla egentid, den slarvar man inte med...

sedan kom dammsugaren fram igen, för andra gången den här veckan..
ja och sedan blev det en timmes promenad med mannen uppe i spåret..
testade en antimygg app, och nja funka gjorde den inte, så antingen skipar vi spåret nästa gång eller så blir det ett bad i mygga...

sedan var det dags för en halvtimmes meditation, gick helt okej faktiskt.
och sedan, ja då var det filt och kudde i soffan och en tupplur på nån timme, ska tilläggas att jag sovit 2h i sträck inatt i två omgångar i soffan, vilket inte är så idealiskt...

sedan hem till mamsen och vattna katten lite, och sedan hem och åter till soffan..
mycket soffa blir det, så det känns som om den börjar forma sig efter mig...

snart är det dags för min semester också, jobbar två dagar nästa vecka och sedan åker vi till Öland.
jag hoppas det kommer fungera, jag är orolig det kan jag inte förneka, ni vet hur det gick förra året,
men i år är vi där mycket senare och det borde göra att många börjat jobba..

jag har velat fram och tillbaka, men vi åker..
det beslutet måste jag ta, har jag tagit...

slutligen innan ni tröttnar på mig...
ingen blir väl förvånad..
när jag visar mitt senaste inköp...

rosa glitter....

vill också passa på att ge all min kärlek till alla ni underbara som följer min blogg, som skickar sms, skriver kommentarer både på bloggen och facebook, det värmer ska ni veta och ni är helt underbara <3


/XOXO

Alltså nu får det vara nog...

Var kommer alla dessa hemska tankar ifrån...
Varför drömmer jag mardrömmar om uppskurna handleder, bilar som krossats mot bergväggar, att plötsligt bara kasta sig framför tåget....

Vad är det för fel....
Tar det aldrig slut....

Sömnlösa nätter, ångest inför jobbet, alltså sluta nu...
Jag vill inte längre...

Det är så mörkt fast solen faktiskt är framme..
Hur länge till ska jag orka....

Jag dör inombords lite varje dag, undrar vad som blir kvar...

Ska jobba ikväll, masken på, men alltså hur länge kommer den att hålla...

Jag kvävs...

/Å

Skickat från min äppelskrutt

inte så chockande men idag är det tisdag..

alltså, åskskurar är något särskilt...
det är sällan det kommer en skur, men att få solen emellan skurarna var trevligt i alla fall.

inte jätte tidig morgon, men då det var dags för en tripp till frissan, fick man ändå pallra sig upp.
och kanske är det så att när jag har saker inplanerade hyfsat tidigt och kommer upp så brukar morgonen fungera...

morgonen ska jag tillägga, för resten av dagen..
nej nu tackar jag för mig, typ..

fattar inte hur mycket jag kan sova egentligen...
alltså jag sover ju nätterna igenom, men sedan fram på eftermiddagen när man har gjort sina åtaganden på morgonen då blir det filt och kudde i soffan och vad gör jag...
jag sover nån timme eller två...

förr, då kunde jag inte sova när det var ljust ute och speciellt inte mitt på dagen..
vad är det som händer, är det alla mediciner som gör mig så trött och orkeslös att jag somnar..
eller är det något annat allvarligt fel på mig....

jag lovade mig själv att inte diskutera så mycket av de här tråkiga grejerna idag..
utan tänkte försöka få till att jag faktiskt ändrade frisyr, trots att jag bland alla mängder av häftiga kortklippta frisyrer i alla tidningarna de hade inte hittade ett dyft, men i samråd med urgulliga Ida fick vi till det...

jag gillar inte närbilder, definitivt inte på mig själv..
och i detta läge då man inte mår bra, så syns det tydligt i hyn, men kanske kan ni ändå få en liten bild av hur bra det faktiskt blev och hur helnöjd jag är...

så här ska det vara, om det inte framgår så bra av bilderna...
ena sidan är rakad, medan den andra sidan är betydligt längre..
frisyren är osymmetrisk, och det känns skönt att ha det kort och snyggt inför sommaren..

imorgon gäller biojobb...
jag behöver inget säga, för vid det här laget vet ni att jag känner det i hela kroppen..

och underbaraste goa Linda L, du får veta hela den osminkande sanningen, för du vet hur den är och du kan hantera den, även om du borde ta mer hand om dig själv än om andra...
hoppas ni får några ljuvliga dagar på Öland <3

en annan go bild jag bara måste visa på ett av våra gosse monster som har kommit på att mjölk...
ja det är himla gott även om det befinner sig i ett ganska högt glas..
man har ju lång tunga..

naturligtvis var glaset helt tomt när han började, så han har inte fått i sig så mycket...
gosse grisen...

/XOXO

måndag..

semestern har ju börjat för vissa, medan andra måste gå till jobbet på sin första semestervecka..
känns väl så där, men vad kan man göra åt det..
vi kommer inte att ha långtråkigt i alla fall...

för att sista delen av Harry Potter inte skulle dra något folk, ja den som trodde det fick verkligen svar på tal..
undrar bara när vi ska hinna se den, innan Öland förhoppningsvis, om det nu blir så...
vi såg första delen idag, och jag blev lite perplex för det kändes som om viss scener var bortklippta..
vet inte om jag bara blivit knäpp eller om jag kommer ihåg boken för bra..

idag åkte mamsen till Öland, så nu är vi kattvakter i två veckor, vilket inte är speciellt svårt för goare katt får man leta efter, men då är hon ju syster till våra gosse monster här hemma..
fick också veta att första budet är lagt på hennes hus, så nu är budgivningen igång, och det tror jag kommer att underlätta väldigt mycket för henne...

det var en tuff dag i lördags på bion för det gick i ett hela tiden, och man måste försöka hålla masken uppe hela tiden, men så blir man trött på kvällen och masken faller och man vill bara gråta...
jag stänger in mig i mig själv i de lägena och när mannen är trött och somnar i soffan blir det alltid värre, för när jag säger något och han inte svarar, varför prata...
det är så det känns...

och visst jag vill kanske inte alltid prata och jag vet att han försöker få mig att prata, men det är så svårt, det känns som om man gör knut på sig själv för att inte säga fel saker och göra honom ledsen..
han vill ju bara att jag ska må bra, men det gör jag inte...
och ibland vill man kanske bara få må skit, utan att något måste ha hänt...

alltså folk frågar ju hela tiden hur man mår...
gör man det för att vara artig eller vill man verkligen höra hela den jävliga sanningen...
för den är inte rolig, kan jag lova...
visst ljuger man och säger att det är ok, det är bara att bita ihop...
men är det så enkelt....
att bara bita ihop...

det är så många faktorer som rör till det, och som gör allting sämre...
så mycket kaos att röran blir värre för varje dag, för man vet inte hur man ska lösa det...
och det finns ingen annan än du själv i huvudet som kan rätta till det...
men hur...???

jag vill inte ha det här livet, jag vill inte ligga i sängen på morgonen och känna tårarna bränna under ögonlocken, och sedan praktiskt taget hålla mig i väggen för att komma fram...
ska det vara så varje morgon, och sedan till soffan med kudde och filt...

vissa dagar kan jag förstå det, när mardrömmarna har spökat hela natten och jobbet har tagit all livsgnista ur dig för du är så trött att du aldrig vill vakna...
då förstår jag bättre, men idag...

en dag som borde räknas bort, och även om det är måndag med dammsugning och kärlek till alla orkidéerna så känns det inte bra,men det måste jag ju, gör det varje måndag....
varför blir det alltid då så himla fel...

imorgon ska håret bort, känns som en nystart...
hoppas verkligen att det blir det, för se om det kanske rent av blir något mer vågat...
vi får se, om mannen blir först hinner jag fundera en del i alla fall...

älskar honom, kan inte säga det nog, och även om han känner sig hjälplös så att bara vara där när helvetet bryter lös, vem skulle det och han vet och känner sjukdomen och vad mer kan man begära..
Han vet det, men det kan naturligtvis aldrig sägas nog <3 mitt hjärta..

tänker på Linda L, och skänker så mycket kärlek och styrka det går....

Och naturligtvis ett stort GRATTIS till Liz, hoppas du har haft en ur mysig födelsedag :)


/XOXO

Det funkar så här

Jag ska inte censurera mig och det har jag sagt från början, och jag ser inte mitt bloggande från något annat håll än mitt, det är mina känslor och mina tankar...

Men jag vill klargöra en sak, som inte är helt lätt att förklara, men det är ändå så det fungerar...

Min underbara make skulle aldrig tänka att jag vore värdelös för att jag inte klarar vissa saker, han kräver inget annat av mig, mer än att jag blir frisk och som vanligt igen. Han vet och känner mig och han är orsaken till att jag orkar fortsätta...

Men min hjärna, mina tankar och känslor styr mig, och jag vet att de får mig att tänka negativt, för det är så det fungerar, jag vänder det positiva till en lögn som inte finns.

Om jag mår riktigt förbannat dåligt så kan en replik som "jag ska hjälpa dig med det där" bli till "du klara inte av det där, lika bra att jag gör det så det blir rätt" för det är så det funkar.

Min make är allt för mig, men jag tolkar och analyserar mycket, och det blir fel... Men det är därför som det är så bra att du talar om för mig hur du känner..

All min kärlek<3

/XOXO

Skickat från min äppelskrutt

rosa hela dagen..

ja, fick jag välja så skulle jag ha den på mig jämnt..
varm och gosig, och helt perfekt för två dagar i soffan, där jag har tillbringat det mesta av min tid de senaste dagarna. Fick jag välja så stannar jag här..

men välja nja, det får jag nog inte...
har en jobbig dag framför mig imorgon med mycket biojobb..
och ja det stressar mig..

skulle önska att jag bara kunde bli liksom blank i hjärnan och inte känna någonting inför det, men det vet ni vid det här laget att så fungerar det, och det är allt tänkande, analyserande och känslomässiga som sätter käppar i hjulet för mig..

igår var bara en sådan misär dag, då man vet redan när man går upp att man borde ligga kvar, för allt kommer ändå att gå åt skogen..
somnade tidigt i soffan, sov rätt länge och fick för mig att detta skulle vara en bra dag att mixtra lite med min medicin och ta mindre än rekommenderad dos...

ja ni förstår säkert hur det gick, kvällen var rena katastrofen, och jag var bara så less på allt och hela världen fick helt plötsligt för sig att gå emot mig...
när jag ska somna så brukar jag lyssna på en av mina antipanik appar, har hjälpt mig somna varje kväll, och igår när jag satte på mig mina trädlösa hörlurar, ja då fungerar inte skiten...

mycket mer behövs inte för att bägaren ska rinna över, och jag kastade lurarna åt skogen, mannen kom in och fick sig också en ordentlig salva..
tack och lov vet han att jag inte menar att det inte är hans fel, han känner hur mitt humör svänger bättre än jag själv faktiskt...

så i morse kopplade jag bort lurarna från äppelskrutten och kopplade in dem på nytt och visst fungerade de...

det blev en tidig morgon för mig idag, kunde inte somna om när mannen åkte till jobbet vid sjutiden efter att ha försovit sig, men det är brukligt sista dagen innan semestern eller hur??
så allt blev mycket tidigare för mig idag..

dammsugningen var klar innan elva, och sedan blev det en kort promenad..
man skulle kunna tro att det var en rätt bra dag ändå, men ni känner mig...
det funkar inte så...

och jag känner så väl igen tecknen..
dammsugning, inte för att jag vill utan nu måste jag göra det...
jag måste dammsuga huset så där tre gånger i veckan annars gör jag inget och sedan måste jag ut och röra på mig för jag kan inte ligga på soffan, det är ingen bra medicin...

jag blir så jävla trött på det här, när ska jag kunna känna att jag mår bra av att göra något, för nu känns det som om jag gör saker för att jag måste, för att jag blir tillsagd att så här ska det vara...

och hur kommer det bli nu när mannen är ledig...
allvarligt så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska klara mig i hans tempo. Han vill göra så mycket och har svårt att sitta still, sådan var jag också förr, men nu funkar det inte för mig och jag vill ju göra saker med honom, hålla hans tempo också...

jag går här hemma med mig själv och diskuterar fram och tillbaka, analyserar allting och helt plötsligt är jag inte ensam längre, jag vill inte vara ensam absolut inte, men jag är livrädd att allt jag gör kommer att bli fel..

han säger naturligtvis inte det rätt ut, men jag känner mig värdelös ändå..
är jag värdelös för att jag inte orkar och mår dåligt...
jag mår skit och hela tiden intalar jag mig själv att jag blir bättre, men så känns det inte...

jag vill ha min man hos mig jämt, men vill han ha mig sådan här varje dag och hur kommer han att reagera när han inser hur mina dagar ser ut...

mitt hjärta älskar dig, men jag är som jag är just nu, och även om vi varit här förut, så är det inte samma saker som stör mig.
jag går hela dagarna och analyserar och därför kan det vara svårt för mig att prata när du kommer hem, älskar dig tveka aldrig på det <3

/XOXO

en lång natt och tidig morgon..

Ja, det blev en ganska lång kväll/natt på bion med premiären av sista delen av Harry Potter.
Man somnade väl strax efter tvåtiden, vaknade vid halv fem och hade somnat med hörlurarna i öronen och fick för mig att någon pratade till mig i dem, en rätt underlig känsla måste jag säga...
och sedan ringde klockan vid sjutiden...

var ganska väck när jag anlände till min kurator som jag faktiskt är väldigt glad att jag träffade och fick kontakt med, för hon kan se saker som ingen annan ser...
sedan har vi dock kommit fram till att jag behöver mer hjälp, men att prata med henne känns ändå som något stabilt i mitt liv just nu, och det behöver jag..

jag var trött igår, efter över nio timmar på bion så känns det i kroppen och på något sätt hade jag nog förväntat mig att var helt sängliggande idag, och vila upp mig..
efter min dagliga cappuccino som jag tog när jag kommit hem efter mitt besök på vårdcentralen..

visst, jag förnekar inte att jag var trött och låg en stund i soffan, men när jag misslyckades med min meditation för jag var mer rörig i hjärnan än vanligt, så kände jag...
ok jag går ut och går en sväng och försöker släppa lite på spänningarna i kroppen..

till en början gick jag snabbt, jag kände mig arg, förbannad och ville bara skrika åt alla som tryckt ned mig under min uppväxt och sagt att jag inte klarade av något...
men sedan kom jag på mig själv, och andra varvet i spåret gick jag för min skull, och jag tog extra energi från den vackra naturen...

man kan säga att det var en delad upplevelse, och efter en timme när jag kom hem hade jag faktiskt lite svårt att stå på benen..
men alltså ni vet hur det fungerar har man hittat lite energi så suger man ut allt man har, satte igång och tvättade lite, plockade ned lite tvätt, och tog en lång skön dusch...
nu ligger jag i soffan med en god kopp te bredvid mig..

jag vet att det är vackert väder ute, men ni vet ju....
jag går inte ut där andra är, det får vara hur varmt det vill, men jag har faktiskt varit ute och fått ta del av det fina vädret..

snart kommer min älskade gubbe hem, och nästa vecka börjar hans semester..
jag skulle också ha varit ledig, men vi var några få som fick offra oss på vår semester, och då är det ju som det är, det funkar ju när jag är där...
frågan är bara om det alltid kommer att fungera eller om det liksom bara är lite av toppen av isberget, men det får vi ta när det kommer...

ska jag vara riktigt ärlig är jag faktiskt lite orolig över att min Joakim ska vara hemma och se mig hela dagarna, för jag vet hur ont det gör i honom när jag inte mår bra, och samtidigt och motsatt mår jag sämre när han gör en massa saker som jag inte orkar göra tillsammans med honom...

alltså man slår knut på sig själv...

och jag oroar mig över att inte vara den fru han förtjänar, att jag låter honom ta hand om allt..
samtidigt vet jag att gör jag en massa, inte för att han säger att jag ska göra dem, utan för att jag känner mig så värdelös av att inget göra och att inte kunna hjälpa till, och då blir jag bara tröttare för jag gör det inte för mig, utan undermedvetet för honom...

alltså blir man trött eller vad..
nu låter vi det vara så här..
en produktiv dag, trots allt och jag är glad att jag fått uppleva den..

/XOXO

jag bloggar inte för att göra folk ledsna eller upprörda..

jag bloggar för mig, för att berätta min historia och kanske finns det någon som lider som jag och som då kanske inte känner sig så ensam...
och kanske rentav kan finna lite styrka i att det mot all förmodan faktiskt kan bli bättre, bara man inte ger upp..  det är därför jag skriver....

jag har varit nära att ge upp, gudarna ska veta.
även om man har de där underbara vännerna, den underbara familjen och framförallt han som man valt att dela sitt liv med i nöd och lust, så finns ändå tankarna där

men vem är jag egentligen...
och förstår någon hur illa det är, när jag verkligen menar att det är illa..
min kurator sa att jag var i alla fall inte suicidal, fint ord...
ja jag vet vad det betyder...

okej, hon tänker i alla fall inte ta livet av sig, bra..
men alla tankar däruppe då som säger att det ändå vore det bästa, ska jag bortse från dem..
och de gånger jag var yngre och verkligen försökte, ska jag bortse från dem också..

nej jag tänker inte ta livet av mig...
men något är ändå gravt stört med mig, för jag har faktiskt ingenting att tillföra den här världen.
Jag är inte värd någonting egentligen, och just nu är jag tillbaka där jag började..

störd av det förflutna, av skuggor som jagat mig så jävla länge och nu är här igen..
varför hjälpte ingen mig då när jag behövde det, och varför ville ingen prata med mig och framför allt lyssna...
jag var ensam med allt inom mig och nu är de här, frågorna, svaren jag förmodligen aldrig kan få..
men lik förbannat spökar de här hos mig just nu..

och jag kan inte leva i nuet, med hela mitt hjärta öppet och sårbart, där man är ung på nytt..
och alla skulle passa in, röka var tufft och då var man med i det coola gänget, även om man bara var tretton, men jag var med i alla fall..

alltså vad fan hände på vägen..
anorexi, bulimi, ortorexi, när ska det ta slut...
är det egentligen konstigt att man får ångest, blir deprimerad och känner sig pressad och stressad av att överallt så står det om hur man ska gå ned de där extra kilona eller äta sundare..

hjälp mig för gud skull att bli mig själv, där jag kan vara nöjd med den jag är..
där allt inte kretsar kring mat och träning och där jag verkligen kan se mig själv som jag är och även lyssna när andra säger till mig att jag duger..

för just nu litar jag inte på någon..
inte min make, inte mina vänner, för alla har fel..
så här är jag, värdelös och korkad, allt jag gör blir fel, så varför finns jag då egentligen..

orden spelar ingen roll, visst jag lyssnar, och att låtsas har jag blivit bra på, men allt är lögn i alla fall..
för jag vet att jag inte är värd alla vackra ord eller allt beröm, för jag är och kommer förbli värdelös..

jag går till jobbet, spelar en roll som jag gör bra, för ingen tror att jag är sjuk och alla säger att det här ska du vara stolt över. Stolt, för vad....
att jag gör mitt jobb utan att bryta ihop, att jag står bakom disken och försöker hitta en mening till varför jag lever..
ska jag vara stolt över det..?

alltså nu räcker det väl ändå..????

...

alltså... vad är detta

Egentligen har jag faktiskt inget att skriva om den här dagen...
och vad beror det på...
jag har sovit bort hela dagen...

inte gjort ett smack, tagit min filt och kudde och legat hela förbannade dagen i soffan..
Ja, man får väl vara glad att jag kom upp och fick bäddat och ätit frukost,
men ska det vara så här..?

okej, det var en bra dag igår, men det ska inte behöva bero på det eller ska det..?
en dålig dag ska inte behöva vara en konsekvens av en dålig, eller var det inte så ?

men ärligt, nu har jag börjat tvivla..
ska smärtan aldrig gå över, för hur mycket jag än försöker söva bort den, så är den ju kvar när jag vaknar och idag är inget undantag...
imorgon kommer heller inte vara ett undantag..

fast imorgon är jag fast på bion hela natten, med premiären av Harry Potter..
visst sa jag att det skulle bli roligt, och det kommer säkert att bli en hel del att göra på nattbion..
men jag orkar inte mer, jag orkar inte spela den där rollen längre..

jag orkar inte...
låt mig bara få slippa...

....

en rätt bra dag faktiskt..

det blev bättre än jag vågade hoppas, och ska jag vara ärlig har jag slutat att hoppas.
tankarna och känslorna är där, men de kommer när jag vet att de kommer och jag får låta dem komma för vad kan jag göra åt dem egentligen.

det brukar alltid vara värst för mig på morgonen, för oftast har jag drömt en knasig dröm jag inte förstår eller så är det en regelrätt mardröm och man vaknar av en känsla av att det är liv eller död.

vaknade på soffan i morse, min make var lite täppt och jag hade svårt att inte höra hans snarkningar, men soffan funkar fint, jag har ju dessutom sällskap av två mysiga katter, som antingen ligger på mig eller bredvid mig och att det är alltid skönt att inte var helt själv..

mannen sov ovanligt länge, så jag hade väl tid att få igång stressen och nervositeten över ännu en dag på soffan, men jag gjorde något som faktiskt förvånade mig själv en aning..
jag föreslog att vi skulle åka till stan..

och ni vet ju, jag bland en massa stressiga människor, som springer på en stirrar på en och undrar hur man kan gå klädd så där, ja jag kan dra upp fler alternativ, men låt det vara bra en stund...
efter gårdagen kände jag att vi behövde göra något tillsammans även om det skulle var fruktansvärt jobbigt för mig...

jag vet ju att en söndag är det knappast packat med folk på stan, de flesta brukar dra sig till Elins esplanad, och det var lite liv och rörelse visst, men de flesta höll sig ändå ute, satt på fik och liknande då det var riktigt skönt väder, en aning blåsigt...
men man kan inte få allt...

vi strosade runt lite på commerce och det blev en del shoppat faktiskt...
till mig själv, äppelskrutten får vänta..

en snygg klänning/tunika ifrån bondelid,
halva priset och ett riktigt fynd...

ett par nya solglasögon. då jag lyckats med konstycket
att både köra över ett par, och glömma ett par på biltaket när vi åkte iväg,
hittade dem visserligen när de flög av, men riktigt desamma var de ju inte..

lite lagom shopping, och alldeles nyligen hittade jag....
ett glitter skal i rosa, till...
just precis äppelskrutten...
är i valet och kvalet, har länge letat, men hur många skal behöver man egentligen..
det snyggaste jag har håller visserligen på att flagna i färgen, så vi får väl se...

och ingen blir väl förvånad om det dyker upp...

som sagt det har varit en riktigt bra dag, så vi slutar där..
breven är inte skrivna, och mycket är inte bearbetat, men det kommer i sinom tid...

härligt att höra att du mår bra också Linda L, och att ni trivs så bra i eran stuga..
härligt med ett sommarställe dit man kan åka och glömma vardagens bekymmer..
njut nu i fulla drag min vän <3

stort Grattis också till Micke som simmat vansbrosimmet, så himla bra gjort :)

njut nu av resten av söndagen, och hoppas ni får en bra vecka, vare sig ni har semester eller inte.

/XOXO

En tröttsam dag...

Det skulle bli en dag tillsammans med maken, men ni vet ju lika bra som jag vad som händer när man tänkt sig något....
Det blir aldrig som man tänkt sig...

Det har varit bra väder, men inomhus trivs jag nog ändå allra bäst. Ensam med mig själv och mina tankar, som jag till viss del önskade att jag slapp..

Men inne får jag vara ifred, med en filt och en kudde i soffan, tillsammans med två goa katter också naturligtvis..

Det har varit en tuff dag och då känns det som om alla elementen är emot en. Hörlurar som klipper ljud när man använder dem och ibland är helt tysta.

Och äppelskrutten börjar förlora nätverk lite då och då, den tappar kontakt med telenor, vilket aldrig hänt så ofta som nu..

och jag, ja jag klarar inte ens dessa motgångar utan att känna stress och panik och istället för att ta det lugnt ska jag göra tusen saker så jag slipper tänka så mycket..

Nivån av stress och ångest i min hjärna är så hög att den definitivt är på bristningsgränsen, och det finns en hel del jobbiga saker jag förmodligen måste ta tag i..

Ska börja i liten skala med att skriva brev och sen får vi se vartåt det lider. Det är alltid jobbigt när det är personer i ens närhet..

Vi har precis avslutat kvällen, med en i mitt tycke mycket bra film "black swan", inte svårt att förstå att Natalie Portman fick en Oscar för den rollen, den var verkligen speciell...

Jag hoppas att ni har haft en bra dag och kanske blir det en bra dag för mig imorgon...

/Å

Skickat från min äppelskrutt

..här just nu..

och var är det egentligen, hur definierar man nuet..?
jag sa igår att jag skulle försöka börja jobba här och nu..
men hur gör jag det, tänkte jag verkligen igenom det här..

jag befinner mig inte här i nuet, JAG är faktiskt inte här alls..
det kvittar hur jag försöker att ändra mina tankar,
hur mycket jag försöker koncentrera mig på här och nu, för det finns inte..

det känns inte som om jag finns här och nu, utan som att jag ser på mig själv utifrån..
och jag hatar det jag ser, jag hatar den jag har blivit och att jag har tillåtit mig själv att bli sådan.

vem försöker jag lura egentligen..
man påverkas av allting runtomkring en, man påverkas av vad folk tycker och tänker om en..
och kanske är det just det som är problemet..

man tillåts inte vara sig själv, för vem skulle kunna älska dig..
du måste gå ned i vikt för att passa in i kläderna du vill ha..
du måste träna och bli av med magen så du kan bära den där snygga bikinin du så gärna vill ha..

alltså vad fan...
varför påverkas man av allt det här..
hur skulle det egentligen se ut om vi alla var stöpta i samma form..
BLÄ!!

men ändå sitter man framför teven, alla dessa program som talar om för dig hur du ska se ut..
vägning hit och vägning dit.. men vad säger vågen egentligen..
ingenting...
den är bara ett dumt påfund, men ändå ser vi siffrorna på den och utgår ifrån den..

vågen har alltid varit min värsta fiende och under många år, kunde jag inte ta fram den, för jag visste att då skulle det vara kört..
och gissa vem som har plockat fram den igen...
ja ni behöver väl inget svar antar jag..

jag vet ju vad den gör med mig, men vad då..
det är så det är här just nu och det är något som jag ska börja nysta i..
jag kommer inte tycka om vad jag hittar, och förmodligen kommer jag att bli ännu jobbigare att vara med när folk kommer att tala om för mig att jag behöver inte gå ned i vikt för jag duger som jag är..

jag kommer att bli förbannad, för det jag ser i spegeln är definitivt inte samma sak som de ser, och då hittar de ju bara på eller hur..?

visst är det konstigt när man läser det, jag vet ju vad allt detta gör med mig, och jag vet ju hur mycket det skadar mig, för visst är jag förnuftig när jag vill..

men vem lurar jag egentligen ?

jag är trött idag, benen är lite trötta efter promenaden igår, och mitt blodtryck har nog blivit lägre, för jag har svårt att resa på mig utan att hålla i något för då trillar jag omkull.
fick också ett och annat myggbett uppe i spåret igår, kanske därför vi var själva däruppe..
det var i alla fall skönt att komma ut..

har haft en jobbig natt, många konstiga drömmar, handlat mycket om min uppväxt...
jag skulle försöka hålla mig till nuet, men jag kan dessvärre inte påverka vad jag drömmer och som sedan håller mig fast i ett järngrepp när jag vaknar...

det är svårt, och visst har jag tid att tänka på dagarna när jag är ensam..
men om jag försöker hålla igång, man orkar ju inte hur länge som helst och när man sätter sig och försöker slappna av, ja då är ju tankarna och känslorna fortfarande där och då är man så trött att man inte orkar kämpa emot och då blir intensiteten av dem 100ggr värre...

så vad ska jag göra..?

ikväll är det bio, sedan ledig i helgen med min goa make, bara han och jag...
en liten bit i taget, ta det som det kommer och göra det bästa av det..

och mina underbara vänner, älskar er och alla kramar och gulliga hälsningar jag får varje dag..
ni vet väl att ni är fantastiska och att ni orkar läsa TACK och så mycket kärlek och styrka till er <3

älskar dig min goa Joakim, du är verkligen solen i mitt liv <3

/XOXO

vilka dagar är bra dagar egentligen..?

det var en bra dag igår, det vet jag och jobbiga känslor eller inte, jag funkade..
så ska man sätta upp en måttstock..
har jag haft en bra dag idag om man jämför med igår...

det har varit en bra dag absolut, men vissa saker har kommit upp till ytan, saker som gör förbannat ont att höra, och även om jag behöver höra dem, för jag behöver göra något åt dem, så smärtar det mig ändå.

vissa sanningar är ju smärtsamma och gör ont, men är det inte just det som vänner är till för att visa på sådana saker, att hjälpa en att förstå att man kanske ska se vissa saker ur ett annat perspektiv...
man ser ju oftast saker på ett annat sätt om man kommer utifrån och inte är mitt uppe i skiten..

det är det som jag älskar så mycket med dig Tina, för du säger vad du tycker, vad du ser och hur du uppfattar situationen och du är ärlig, hur smärtsamt det än är att höra det, så har du ju så himla rätt och därför älskar jag att prata med dig för du tassar inte runt kärnan utan säger rakt på sak vad du tycker..

hade en jätte mysig pratstund med dig idag och en härlig promenad, hoppas på flera..
jag behöver komma ut och få igång muskulaturen en aning...
och jag behöver Dig, för du hjälper mig mer än du tror...

det är inte lätt att vara med mig, det vet jag och jag har många lösa trådar jag måste nysta ihop, men kanske måste jag börja nysta här där jag är nu, och om det förflutna kommer ikapp mig så har jag kanske lättare att hantera det då, för kanske är det inte det jag ska fokusera på, utan det som är här och nu...

och som kanske är på väg att glida mig ur händerna...
kanske är det just det som jag försöker med, för man kan inte hålla fast vid en dröm..
inte ens om drömmen är den underbara maken jag är gift med..
och om han försvinner ur mitt liv, vem är jag då..

störd förmodligen om jag är så dum att jag låter det hända..

jag vet att vi har varit här förut, och att du säger att allt kommer att bli bra...
jag vet att någon måste vara positiv, men hur kan du veta det...
jag vill ha dig hos mig alltid, det vill jag...
men du kan inte lova mig att det alltid kommer att bli så...

du är det bästa som hänt mig, men vet du jag känner att jag inte förtjänar dig..
du är för bra för mig...
och jag lyckas aldrig med något i mitt liv, så varför skulle du vilja stanna hos mig då..

BLÄ...
ja nu sjunker vi till den nivån,
jag vill säga att jag har fel, men det har jag inte..
för det har jag blivit intalad hela livet, att aldrig räcka till att aldrig duga...
så varför skulle det vara någon skillnad nu...

vet faktiskt inte..
men nu orkar jag inte mer, jag ska avsluta med en dikt som jag skrev under en ganska dyster period i mitt liv,

en droppe regn mot en naken kind
en kyla så stark att andedräkten blir till is
vad vore jag utan smärtan
vetskapen om ett liv som var
sörjer för dem som aldrig såg
lider för dem som aldrig ville veta
vad vore jag utan längtan
sanningen instängd i ett hjärtats mörka vrå
lögnen som ser sig själv i spegeln
skyr dem som aldrig vågade
vad vore jag utan drömmarna
minnen som rinner ut i sanden
ett förtvivlat rop på hjälp som aldrig når fram
hatar dem som aldrig lyssnade
vad vore jag utan kärleken
när solen gått upp för sista gången i ett liv
när jorden snurrat sitt sista varv för ett liv
älskar dem som aldrig gav upp
vad vore jag utan döden.

till sist mannen i mitt liv...
Grattis på namnsdagen, Klas :)
älskar dig så det gör ont, glöm aldrig det, trots mina knäppa kommentarer..
och min tystnad när jag inte orkar prata, för skriva det kan jag fortfarande...

/XOXO

...idag är en bra dag...

Tack gulliga Tina för det, tänker ha på mig det varje dag och bli påmind om hur mycket du betyder för mig och hur stort och varmt ditt hjärta är... <3

 
vill också passa på att gratulera på bröllopsdagen...

9år som man och hustru... STORT
kortet borde ha kommit fram, och kom ihåg att det är skrivet från hjärtat,
allt som står i det är äkta och sant...

ni är fantastiska, men glöm inte bort de små ögonblicken, ta vara på dem och tänk på att alla inte får chansen att uppleva äkta, ärlig kärlek, precis som den ni delar. Älskar er <3

så blev det någon bio..??
ja det blev det faktiskt, var lite osäker till en början, då jag varit sängliggande mest hela dagen.
och jag hade faktiskt längtat efter att få se den här, sedan jag såg trailern på den i 3d och höll på att trilla omkull...

jag pratar naturligtvis om Transformers 3 i just 3d, och ja den hade riktigt häftiga effekter och att se den i 3d, ja vad säger man... 
det är ju en helt annan dimension som öppnar sig och man hamnar liksom i kärnans mitt...
det är häftigt och ska verkligen upplevas på bio..

nu väntar vi bara på sista delen av Harry Potter, är säker på att den kommer att höja sig flera nivåer i 3d, återstår att se, nästa vecka har vi ju premiären och det blir nattbio,
och vem jobbar då...
Jag, men det ska faktiskt bli ganska kul, alltid roligt med Tina.

det har faktiskt varit en hyfsad dag idag, jag har lyckats avvärja några attacker och kunnat meditera utan att bryta ihop.
det blev en tidig morgon, då jag hade ett möte vi 8, men sedan fick jag min efterlängtande kopp med cappuccino

eftersom jag var sängliggande igår och ingen fick, smakade den extra bra idag, tillsammans med ett avsnitt av Grey´s anatomy. Sedan har jag faktiskt tagit mig en liten promenad, var sjukt jobbigt...
när man går gatan fram och för varje steg man tar sig framåt, så känns det som om vägen bara blir längre och längre och man aldrig ska komma fram..

och när man kommer hem, låser dörren bakom sig och sätter sig på hallgolvet är man helt slut, men jag lyckades styra bort de värsta känslor och jag kramade mitt fina halsband och tänkte på vad det stod...
sedan tvättade jag en maskin, betalade några räkningar och nu softar jag bara lite i soffan..

hade det inte varit så varmt ute, hade jag tagit på mig mitt rosa underverk som jag fick på posten igår och som ni säkert alla redan har sett..
älskar den, men just nu är den lite för varm..

imorgon ska vi ta den där promenaden som inte blev av i måndags, för mitt sms försvann någonstans på vägen och kom aldrig fram, hoppas jag orkar bara, annars får vi nog kanske bara sitta och prata, det brukar fungera det också...

kvällen kommer väntas med mycket vila, för nu är jag riktigt trött...
men tänkte avsluta med den här fina hjärtat som satt på paketet med mitt fina halsband..

 

för det är så sant, du är unik, glöm aldrig det

/XOXO

Nu är den här och den är rosa :)

släpp aldrig taget..

något jag har lärt mig under alla år är att man aldrig ska släppa taget...
hur jävligt det än blir och hur gärna man än vill göra slut på allt, så måste man försöka att hålla fast, att inte ge efter, att inte släppa taget...

det är svårt, så förbannat svårt, speciellt de dagarna då man vaknar och innerligt önskar att man kunde somna om och aldrig behöva vakna igen, för det man känner där inuti, det som ingen annan kommer åt eller kan se det äter sönder dig inifrån och trasar sönder allt det som en gång var du...

idag vaknade jag med den känslan, jag önskade att jag fick släppa taget, att aldrig få ha dessa tankar och känslor igen, att aldrig få uppleva så mycket smärta som dessa känslor och tankar frambringar.

känslor och tankar är oftast svåra att förklara, för har man aldrig upplevt en stark förlust, ett överfall, eller liknande så kan man aldrig få någon annan att förstå hur det känns eller vilka tankar som far igenom huvudet på en...

och likadant är det med smärta, vi hanterar den på olika sätt och bearbetar den på olika sätt...
men vad som är gemensamt med alla dessa känslor, vare sig det är sorg, smärta...
ja alla känslor så behöver de bearbetas...

man behöver ta tag i dem någon gång i livet, för att de inte ska äta upp dig inifrån och förtära dig, göra dig till någon som du inte är och sedan komma tillbaka med sådan kraft att det enda du kan tänka på är att nu gör vi slut på det, nu är det nog..!

vi har säkert alla våra demoner som vi kämpar med, men oftast är den största demonen du själv för i mitt fall, med min sjukdom så kämpar jag mot mig själv varje dag, jag kämpar mot mina tankar, mot mina känslor..

och ibland kan känslan man har, förbytas till en helt annan känsla, som egentligen inte har med saken att göra, men för ett ögonblick har du glömt dina egna demoner för en stund..
för en stund ska tilläggas, för den riktiga känslan som man egentligen har förtryckt den kommer alltid tillbaka..
men visst kan det vara befriande att ibland bara få vara så himla arg att allt annat bara liksom försvinner..

ilskan var kanske inte helt obefogad, men vissa saker kanske jag kunde ha uttryckt bättre, men det var faktiskt riktigt skönt en stund att få vara arg istället för att bara gråta..
dock ska tilläggas att ilska har en tendens att ibland skena iväg lite längre och drabba även en underbar make som råkar vara där och vill hjälpa till...
och helt plötsligt blir man arg, för visst klarar jag mig själv...
lägg dig inte det här...

och detta är ju inte jag, han vet det, ni vet och jag vet det, men känslor...
så svåra att tygla...

jag har fortfarande svårt att prata om vissa saker, och jag har nämnt det för er tidigare, vad jag kan säga är att jag däremot inte längre är helt förvånad över varför det händer, och att starka jobbiga minnen har förträngts så länge och nu när jag för första gången på flera år, kände dem var mitt uppe i dem, så blev jag innerligt rädd...

rädd för vad jag kommer att hitta och hur det kommer att påverka mig och även till viss del min omgivning...
hoppas bara jag återfår lite styrka, så jag kan kämpa emot det och låta det vara precis vad det är ett jobbiga minnen..

just nu..
nej..

men jag finns kvar och är tacksam att ni orkar lyssna..
och kanske orkar jag rent av gå på bio ikväll som planerat..
i så fall får ni höra om det i morgon..

och nu ett stort Grattis till Hanna & Christer på bröllopsdagen :)

/XOXO

Vet inte riktigt hur det här blir...

Har haft min värsta dag någonsin, och hela huvudet har exploderat av sådana tankar och känslor att de inte borde få finnas där, det borde finnas en spärr någonstans...

Men så funkar det inte...

Fick en inbjudan till en promenad idag, vet inte riktigt vad som hände där min vän, jag vet att något måste ha hänt, antagligen blev du kvar längre på jobbet än du tänkt dig eller så dök något annat upp. Jag vet hur fullt upp ni har med allt. Du finns där för mig och jag vet det och älskar dig för det <3

Men ibland läser man in mer i saker än vad som är nyttigt. Tyvärr kan jag inte ta mig någonstans med bil, då jag tydligen har en tendens att sluta ögonen när jag sitter bakom ratten och då är liksom inte fokus där det ska va...

Just nu känner jag mig bara så trasig..

Orkar inte mer just nu, kvällen på bion tog knäcken på mig totalt, och då pratar vi inte om jobbiga besökare...
Vissa borde kanske tänka om..

/ Å

Skickat från min iPhone

Grattis mitt hjärta på 42årsdagen :)

Ja det är hans dag idag.
Jag är glad att jag orkade komma upp till frukosten och fick vara med när han öppnade sina paket,

ni har redan sett dem inslagna...

och det här hittade vi inuti..

en sten till webergrillen, till pizza
och ni som vet vad som oftast har pågått i köket här när jag har varit på jobbet,
brödbakning..
nygrillat bröd vad sägs om det va..??

och i ett annat litet paket dolde sig det här...

en skiva med Bo Kaspers Orkester...
ingen favorit, men vad gör man inte för sitt älskade hjärta <3

i eftermiddag väntas middag ute i Örlen, som alltid...
jordgubbstårtan har bytts ut mot jordgubbar och glass..
till middag vankas grillad oxfilé, ska bli himla mumsigt...

orkar inte ta tag i mina egna problem idag, det är ett helvete..
och tankarna är hos så många runt omkring mig också,

Linda det kommer att gå hur bra som helst på sjukhuset i morgon, och när du kommer igång med saker och ting ska det du se att det blir lite lättare, för du har något att se framemot, ett mål att uppnå.

vad som än händer, så sluta aldrig vara du, för det kan aldrig några siffror eller liknande ta ifrån dig, oavsett vad ett dumt formulär säger till dig. Glöm aldrig bort att vara DU, för du är fantastiskt <3

min älskade livskamrat stort grattis, utan dig funkar jag inte...
Du är allt för mig, och jag älskar dig för den omtänksamma underbara man som du är..

Stort Grattis Älskling <3

orkar inte öppna mitt hjärta just nu, för smärtsamt...

XOXO

trassligt garnystan och ny hårfärg

idag vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska få till det här..
inte så att jag inte har något att skriva, snarare tvärtom..
men nu har jag upptäckt saker om mig själv som jag har jobbat med i så många år att dölja, förtränga...
att jag är fullständigt skräckslagen för vad jag ska ta mig till med dem...

en av anledningar till att jag inte orkar ta upp dem här just nu, är för de starka reaktionerna de framkallar och innan jag vet hur jag ska förhålla mig till dem, får ni ge er till tåls, inte ens säkert att ni orkar läsa det ens när det är dags, vet inte ens om jag vågar berätta...

när det väl är ute där, så finns inga masker längre, då är man helt naken och oskyddad,
och jag är inte säker på att jag klarar av att visa mig så sårbar..

kanske börjar ni tänka, att jag har ju redan börjat lägga ut saker, redan börjat nysta i än det ena och det andra, är det då inte lika bra att fortsätta..
det är ju inte så att man blir lycklig och glad precis..

jag vet att det är så, men just det här nystanet är så trassligt och påminner om så starka minnen från barndomen/tonåren att jag förträngt dem under alla år.
Inte ens människorna i min närhet vet hur illa det är..
jag är så förbannat trasig att varje dag är en plåga...

och en bra dag..
ja kanske tänker jag på självmord bara 3ggr den dagen, men det är det ingen som vet,
för ingen kommer in i huvudet på mig...

jag ska understryka att det är tankar, inget annat och även om jag inte får attacker och klarar mig hyfsat bra med andra människor, så är ju tankarna liksom ändå där, ingen kan ta bort dem,
kanske om de får börja skära i min hjärna, men det är väl kanske inte det som är frågan är...

frågan är hur länge till jag orkar..
när blir jag hel igen..

jag ska inte nysta i detta just nu, i sinom tid kommer jag kanske orka nysta i det och dela med mig,
för tillfället har jag bara lyckats öppna mig delvis för min man, min psykolog hoppas jag ska hjälpa mig med resten..

för nu lämnar vi detta bakom oss ett tag, och pratar om saker som är trevliga...
min underbara man fyller år i morgon och jag berättade om paketen...
så här härligt snygga blev de på 40min

tro mig, att slå in paket, i den här storleken är inte svårt,
när impulserna från hjärnan styrs av en vaken individ,
när det gäller mig...
undrar ens om impulserna gick fram...

det blev paket tillslut i alla fall...

och vad har hänt mer idag, än att meditationen slutade i tragiska händelserna från barndomen/tonåren.
jo blixten är borta, saknar den faktiskt, men med allt det gråa och även bruna som lyckats ta sig fram var det dags för en förändring...

så nu är jag svarthårig igen, funkar bra, inget grått i alla fall..
men saknar min röda blixt lite grann, men man kan inte få allt..

och till något helt annat, början av juli har alltid varit en månad fylld av pyssel,
kort till bröllopsdagar och födelsedagar...
det har inte pysslats på månader tyvärr, hur gärna jag än vill så går det inte..
men jag har ju ett litet lager här hemma så jag lyckas nog få iväg några kort ändå ska ni se, ni som väntar på dem i veckan...

resten kommer när det kommer, nu vet jag varför jag inte kan göra det, för det kommer inte att bli tillräckligt bra och då blir jag bara sittande med det det vet jag...
men inspiration är något man inte kan pressa fram det kommer när det kommer...

och sist men definitivt inte minst....

Stort Grattis Petra, en stor dag för dig idag, inte nog med att du fyller 25, din underbara lilla dotter ska namngivas och du har fått en ring på ditt finger, stort grattis till förlovningen :)

/kram ni som orkar lyssna till mitt liv som verkligen är på djupets botten, men kanske kan jag ta mig upp med mina läckra skor som min man köpte till mig på födelsedagen..

hur snygga som helst eller hur, rekommenderar inte att använda dem på grus, men kanske kan funkar de som simfötter på väg upp..
"who knows"

man måste orka skämta genom tårarna, kanske blir jag aldrig mer den samma när jag börjar nysta upp mig själv, men någonstans måste man börja...

XOXO

ingen bra start på Juli -månad..

det var ett bra avslut på juni, och det får man väl ha kvar i bakhuvudet....
men vilken dag jag har haft, skulle stryka den ur almanackan om jag kunde.
Benen tog mig knappt ur sängen i morse, och sedan var det direkt till soffan..

många jag känner runt omkring mig är starkt väderberoende, jag kan inte säga att jag påverkas av vädret det minsta..
vad jag däremot kan understyrka är att när det är dåligt väder, har jag på något sätt lättare att ta mig ut..
för jag vet att regnar det, vem går ut, risken att stöta på något minskar radikalt och man har inte lika stor ångest över att man inte sitter på alla fyra i rabatten och rensar, för vem gör det när det regnar..

jag har kommit underfull med att det måste vara så det hänger ihop, när solen skiner och man inte sätter sin fot ute så undrar folk vad det är för fel på en, och varför ser deras trädgård så ovårdad ut, borde de inte klippa gräset, rensa rabatterna..
hon går ju hemma hela dagarna..

det är ju just det, det slutar inte med det som är inomhus, det är likadant ute..
och det fanns faktiskt en tid då jag tyckte att det var kul att plantera blommor...
nu är det nog det jag avskyr mest, och älskade Joakim har fått ta hand om trädgården hela våren..
ville hjälpa honom, hur jävla tråkigt jag än tycker att det är, och jag brukar hjälpa honom..
men i år...
ja nu vet ju hur det har gått..

det tar aldrig slut, och även om attackerna inte kommer dagligen, så känner jag ändå av dem, i form av kramp, hjärtklappning och liknande. De försvinner ofta ganska fort, men ibland är de fler och det gör mig bara så trött och less..

idag har varit en sådan dag, mest sovit..
men jag tog min vanliga runda med soporna till containern, lite träning att komma ut, man vet ju aldrig vem man möter, och det i sig är också lite stressande och hjälper mig att vara beredd på oväntade, okontrollerbara händelser. Naturligtvis möter man inte mycket folk när regnet hänger i luften, men det är ändå terapeutiskt..

sedan var jag helt slut och gick in, gjorde lite meditation, ger mig inte, det kommer att fungera så småningom det är jag övertygad om, sedan somnade jag..

vaknade så där lagom efter 18, fick i mig lite käk och medicinen som behövs för att stabilisera upp och nedgångarna. Naturligtvis tänkte jag att nu när jag ändå var uppe så var det dags att ta tag i lite sysslor.
Mannen fyller ju år på söndag som några av er redan vet, och paketen har redan kommit, dessvärre inte inslagna. så det tänkte jag att jag skulle göra..

just precis, och hur fungerar man när man är nyvaken, mer eller mindre lite neddrogad av avslappnande tabletter, ja ni kan ju tänka själva.. inte blev det några snygga paket inte, snören gick av, och ja det tog säkert 40min att slå in två platta fyrkantiga paket, "not my finest moment" om man säger så,,,
och sedan tänkte jag att det var dags att betala lite räkningar som verkar var det enda som kommer i tid på det här stället..
hur tror ni det gick, ja mitt personnummer har jag tydligt tappat bort någonstans...

inte konstigt att Joakim inte låter mig sätta mig bakom ratten på vår bil, inte för att jag fått för mig att gör det fullproppad med medicin som gör mig trött och ger nedsatt reaktionsförmåga, och nu var det mer tydligt än någonsin, ett under att jag klarar mig på jobbet..

gillar inte att var beroende, men vad ska jag göra..
det är ju inte så att jag skulle få för mig att åka in till stan själv, bland allt folk, men vore ändå skönt om jag kunde ta mig till jobbet själv, så att Joakim slipper åka tidigare från jobbet. Han säger att det inte är några problem, men för mig känns det som om jag inte klarar mig själv...
och innan ni säger något...
jag vet att jag inte klarar mig själv, men ni förstår säkert hur det känns när man inte ens har ett val..

idag är det fredag, och de flesta känner att nu börjar helgen och många kommer hem tidigare från jobbet, tar den där goa ölen, whiskeyn eller vinet, vad man nu längtar efter, eller rentav går ut med arbetskamraterna på afterwork...

mannen min är ute ikväll, och ensamheten är mer slående än jag trodde den skulle vara...
jag vet att hade jag sagt hur jävla illa det är och bett honom stanna hemma så hade han gjort det, för sådan är han mitt älskade hjärta...
men var hade vi hamnat då...

jag skulle aldrig kunna be honom stanna hemma,
jag vill att han ska kunna gå ut med sina vänner och ha det kul,
och jag vet hade jag bett honom stanna hemma vad hade då hänt..

efter en timme eller två hade han somnat i soffan, och då är han ju ändå inte här och jag blir ledsen för han hör mig inte när jag vill prata.
och som sista utväg, som jag aldrig vill och den delen av mig själv som jag hatar, så blir jag arg på honom för att han inte lyssnar..

så hur det än blir är fredagskvällarna oftast ensamma, och man vänjer sig...
en av anledningarna till att jag oftast jobbar fredagar, men som ni vet har jag dragit ned och denna fredag tillbringas ensam med en filt i soffan och snart blir det en varm kopp te...

saknar min älskade man, men önskar och hoppas att han har det så roligt som han behöver.
för han om någon behöver komma ut och ha det roligt och slippa tänka på mig..
men vet att jag saknar dig <3

hoppas att tidigt hemma är tidigare än 23,30, för kanske är jag gammal men halv tolv är inte så tidigt i min värld, saknar dig mitt hjärta..

/njut av helgen vänner och kom ihåg ni är fantastiska och ni finns alla i mitt hjärta <3

En bra torsdagskväll...

Jag hade oddsen emot mig, men det är väldigt skönt att övervinna dem. Trodde stenhårt att jag skulle bryta ihop på kvällen, efter allt jag varit "tvungen" att göra...

Naturligtvis så är det ju bara jag som tvingat mig, ingen annan, och sedan satt vi ju faktiskt ute i den sköna sommarkvällen...

Och visst har vi haft några ljuvliga sådana nu, tyvärr så påverkar det mig inte positivt, skulle önska att solen och värmen ville göra allting lite lättare, men så funkar det inte här.

Är glad för din skull Linda för jag vet att dina leder mår mycket bättre i värmen <3

När man tar ett extra djupt andetag och inte försöker forcera fram saker så går det oftast bättre. Tog en noggrann genomgång av mina hörlurar igår, och lärde mig hur de fungerade och de funkar hur bra som helst.....

En sak ska dock tilläggas, somnar man med dem, vilket jag oftast har gjort med de andra som ni vet, så har man rätt ont i öronen efter. Då de sitter med en bygel bakom örat....
Ja ni förstår själva, men trots det så lyckades jag somna med dem, och det är ett gott tecken.

Min underbara man beställde en adapter till mig igår, så nu kan jag snart ladda den som jag vill också.

Så funkar det, tar man bara ett litet steg tillbaka så löser sig vissa saker i alla fall, och idag kommer förmodligen min ziperall också, fick ett meddelande från posten igår.

Jag nämner inte dagen, orkar inte just nu, och som ni förstår är jag kvar i sängen..
Kanske orkar jag gå upp...

/kram

Skickat från min iPhone