när ingenting blir rätt...

ja det var verkligen en sådan dag igår, och ni som läste inlägget igår...
alltså vad tänkte jag på..??
det var ju inte jag, visst jag försökte göra ett försök att dölja hur jag mådde..
men ärligt jag mådde än värre efteråt...

det ska inte handla om att maskera sig i den här bloggen, den här bloggen är jag...
och jag dissar inte meditation, för det funkar ju faktiskt..
så vad i all världen tänkte jag med..
har inte den blekaste aning...

så nu tillbaka till verkligheten, den tunga jobbiga verkligheten...
och det handlar inte om stora saker, utan små irriterande jobbiga saker, som blir stora för att den nivån man ligger på den klarar inte ens små triviala bakslag..

tro inte att jag är prylgalen eller att jag shoppar varje dag, för så är det inte..
och ett stort tecken på det är att jag får ångest varje gång, även om vi har pratat om det jag och min man..
så känns det ändå inte alltid rätt..

den här gången, inte föga förvånande köpte jag trådlösa hörlurar till min lilla äppelskrutt..
någon som blev förvånad... tänkte väl det..
just för att jag alltid när jag mediterar, dammsuger, vilket jag ofta gör med hög musik i öronen för man hör inte telefonen, eller dörren, har lurarna på mig..
och ja jag trasslar in mig i sladden och lurarna far ur..

trådlöst, vilken super bra grej, och man kan prata med dem också i fall det ringer..
något jag funderade på en bra stund, då det inte finns någon mikrofon att dra ut..
hmm, man kan väl inte prata med öronen eller missade jag något på anatomilektionen..?

hursomhelst, så kom de prydligt packade med ups igår strax innan jag skulle till jobbet. Jag kunde naturligtvis ha väntat, men vill ladda dem så jag kunde testa dem när jag kom hem, och visst kom de med en laddare, men inte vilken som helst....

hur jag än försökte, trixa med den så gick den ju inte in i vårat uttag, då den inte kom med en adapter för svenska uttag utan för uttag i USA...

alltså, redan där sattes ribban för resten av kvällen..
och det blev bara värre...
inte på jobbet tack och lov för där kommer rollen fram som vi har pratat om och den höll sig faktiskt hela kvällen, lite trött på kvällen...
men inga allvarliga attacker...

vad vi däremot fick reda på var att en av oss kunde stanna hemma på torsdagen om den ville...
jag faxade iväg och sa att jag stannade gärna hemma..
men sedan kommer det där lilla tvivlet..
jag fixade ju onsdagen, visst skulle jag fixa torsdagen också...
lämnar jag tjejerna i sticket, gav jag upp för lätt...

ja ni hör ju själva...
alltså kan det aldrig vara nog någon gång..

och sedan min underbara man, som gjorde mig så ledsen..
han vet inte ens varför och jag kunde inte säga det till honom..
kanske är det fel av mig att skriva om det här, men jag vet att han läser bloggen varje dag och kanske förstår han då lite bättre varför jag var tyst hela vägen hem igår, och hela kvällen..

jag var inte sur, jag vet att det kan uppfattas så..
men när han kom till jobbet igår berättade han att hans syster skulle komma förbi ikväll/torsdag..
älskar Joakims syster, ska bli hur kul som helst att träffa henne, då det blir alldeles för sällan när hon bor med sin familj i Karlstad...

men det är ju inte detta som är problemet, utan att ta hem folk hit..
det är skitigt, stökigt, och dammigt...
och helt plötsligt blev det ett stort problem för mig, för nu skulle jag bli tvungen att städa..

men det behöver du absolut inte göra, säger min Joakim, för här är inte stökigt och det är ju bara min syster som kommer...
som om det spelar någon roll..
jag går hemma hela dagarna, jag ser skiten, jag ser vad jag kan och inte kan göra och vad som verkligen behöver göras, och det är ett stort problem..

ett problem som blev ett handikapp för mig, under min första ångestperiod, och då han var med då och vet hur illa det gick, trodde jag att han förstod...
men jag kan inte lasta honom, inte ens jag trodde att jag skulle reagera så starkt...

det jag önskar är bara att han innan han hade frågat mig om det var ok, gjort mig involverad, för då hade det känts lättare för mig att ta hand om det som jag skulle göra, vilket jag för övrigt hade planerat att gör imorgon..

nu är det som det är, och jag har städat, det jag orkade, varken han tyckte det behövdes eller inte. Men vad jag inte behöver få höra, är att vi ringer henne och säger att hon inte kan komma, för så är det inte, men gör mig involverad, speciellt nu när jag mår så här förbannat dåligt.

men det är inte slut här, nejdå det vore väl för bra för att vara sant...
Joakim har lyckats ladda mina hörlurar, via datorn med en sladd till hans telefon och jag tänkte jag skulle testa dem, och hur tror ni det gick efter allt det här...
självklart, passade de inte, var obekväma, ringde upp fast jag inte ville, spelade hög musik, gick inte att stänga av... i princip ingenting var bra med dem, så jag packade ned dem i en väska och tog fram mina gamla hörlurar...

alltså så här jävla illa kan det gå, när bara en liten detalj inte blir som man tänkt..
och det är ett helvete att leva i detta, jag vill kunna ta hit folk utan att få panik för att det är stökigt, det verkar ju ändå bara vara jag som ser att det är stökigt...
och det är inte lätt för min man att tolka signalerna, så förlåt mig älskling...
du vet vad det handlar om...

ska bli jätte trevligt att träffa B-M, och kanske två små mysiga hundar också, och du vet att detta inte handlar om dig heller, <3

det måste sluta snart, för jag går sönder...

tack för att du orkar komma hem till mig varje dag mitt hjärta, det är inte lätt för dig och ibland gör jag det bara svårare jag vet, men du är allt för mig <3

/så trött..

paradoxal ironi & lite skönhet..

ja, det är jag..
ni har inte hamnat i fel blogg, men idag blir det lite annorlunda..
bara för att ta udden från alla starka, jobbig inlägg...
de kommer direkt från hjärtat, men man behöver som läsare framförallt distans..

jag kan inte ta distans från mina känslor och tankar, de finns där oavsett vad jag gör och det är lite det jag tänkte jag skulle dividera om här idag..

ni känner ju till min lilla äppelskrutt, jag tycks ju nämna den lite då och då och jag har många jag känner som har en alldeles egen, medan andra har satsas på andra smartphones och tycker de är bättre..

min äppelskrutt är med mig, var jag än går och detta kan tyckas som att...
vad då kan du inte lämna den där förbannade telefonen hemma någon gång..
alla sitter ju med sina telefoner, smsar, kollar in vad vännerna gör på facebook, man umgås helt enkelt inte längre, utan bara via sina telefoner.

och nu kom jag helt bort från ämnen upptäckte jag, så då ska jag förklara min lite kryptiska rubrik till dagens inlägg...

ni som har en, ni vet hur många appar man kan köpa, som till viss del ska underlätta det för en. Kanske är det humbug för vissa, men faktum kvarstår..
jag lider av panikångest och depression och har alltid fått höra att jag måste lära mig att slappna av och andas rätt...

Andningen är verkligen a och o här. Och det finns hur många bra appar som helst, du pluggar in hörlurarna och bar ligger och lyssnar och snart är du så avslappnad att du somnar...
har inte slagit fel de senaste kvällarna, och detta känns fantastisk då jag alltid har svårt att somna..
2h vaken är inget konstigt alls, nu somnar jag med hörlurarna i på 30min..
och ja detta hjälper mig...

men nu kommer vi till den lite mer paradoxala, ironiska biten. Meditation, mindfulness som det så fint heter, och ja det funkar också så det är inte det som är grejen här utan detta...
Jag har ständigt gått igenom känslomässiga kriser, tankar som inte borde vara där, och som ni alla vet är jag styrd av mina känslor...

och detta är aldrig bra för känslorna har i mitt fall nästan alltid fel, och tankarna jag får, jag släpper inte in någon i det huvudet kan jag säga...
men hur jävla illa det än har varit, så har jag under alla år ändå kommit till den insikten att man ska ta tag i sina tankar och känslor, man måste bearbeta för skjuter man undan dem, då kommer de tillbaka och exploderar utan förvarning...

och då till sak, vad säger rösten till mig när jag mediterar, detta också en app som ni säkert förstår..
jo se tankarna som löv som flyter förbi på en å, se dem försvinna och bara iaktta...
HALLÅ!!!!
jag vill elda upp vart enda ett av de där löven, jag vill dränka dem och låta dem sjunka till botten för att om de försvinner bort, nog fan kommer de tillbaka.
Känns inte detta en aning paradoxalt...

var neutral och låt dem försvinna bort, och sedan ser de dem inte mer eller vad då??
neutral, vem i helsike är neutral till sina känslor och tankar, vill man vara neutral..
vill man inte bearbeta för att slippa ha hela ån full av små äckliga löv..

eller varför inte se dem som moln på himlen, va???
moln som svävar bort och försvinner, ibland mörka, ibland inga alls, ibland...
alltså, handlar det om moln eller löv??
mina tankar och känslor är inte neutrala och det är inget jag kan förhålla mig till just nu..
men kanske fungerar den här metoden över tid..

just nu när min kropp inte orkar hålla på med yoga, så är det sådana här saker jag får ägna mig åt.. och jag vet att det kanske känns som jag dissade meditationen, men tro mig om man bortser från vissa paradoxala grejer, får den mig ändå att återvända till nuet och fokusera på andningen..

och allt det sköna i mitt liv...
älskar våra vackra orkidéer som fyller huset med så mycket skönhet...

den doftar också denna ljuvliga orkidé, nästan som en liten doft av lavendel..
och håll med om att den är vacker..

jag är medveten om att dagens inlägg, inte är helt som jag brukar..
men ni känner mig, snart kanske jag kan sluta maskera mig lite bättre..
och kanske är det en reaktion för att jag ska jobba i två dagar nu..

jag måste ta udden av det värsta och då blir det så här...

lycka till ikväll och imorgon Linda med invigningen av oriflames nya lokaler i stöpen..
det kommer bli hur bra som helst :)

och som avslutning måste jag, kan inte längre låta bli..
vet inte ens om jag får visa den, men gå in på deras hemsida, så hittar ni fler fantastisk skapelser..

http://shop.ziperall.se/


trodde aldrig att jag skulle vilja ha en sådan, men hur kan man inte bara bli så himla glad när man ser den och den är ju rosa, hur kan det bli fel...

hoppas den kommer imorgon.

/kram på er vänner och njut av värmen :)

bara tårar...

Alltså jag orkar inte med den här skiten....
för varje steg man tror att man gör ett framsteg, får man ett knytnävslag i magen.
att bara gå de få metrarna till containern för att slänga sopor - och vad händer...
kramp, nävarna knyter sig och allt bara snurrar och tårarna kommer...

och så möter jag den starkaste och mest fantastiska mamma jag vet, och kan bara inte hålla tårarna borta.. jag kände att det var jag som skulle ge henne stöd inte tvärtom. Hon som trots så mycket smärta tar sig upp varje dag och finns där för sin familj...
och vad gör jag grinar och hon stöttar upp mig med en varm och innerlig kram..

jag hoppas du vet Linda G hur stark du är och hur mycket jag önskar att jag kunde hjälpa dig...
så mycket kärlek till dig, bär med dig det varje dag <3

jag gjorde en runda till för att höra med underbar goa Therese om hon kunde ge mig en liten spruta, som jag enligt doktorn behöver för att må bättre. Tyvärr så var det inte riktigt hennes gebit, men vi fick en underbar pratstund..
Tack gulliga du för att du orkade lyssna <3

och jag får egentligen ingen förvarning, kanske maskerade jag mig för bra, men när jag kom innan för dörren bröt jag ihop igen. Är det så det ska vara nu, dölja smärta och ångest och sedan få tillbaka det i dubbel styrka när ingen är där och kan se det...

är det så det ska vara, för i så fall kommer jag inte att orka...
jag kan inte försöka hålla tillbaka något som bara blir starkare och starkare...
jag kan inte hålla det tillbaka för att min omgivning ska tro att jag mår bra..
för jag funkar inte...

det här funkar inte, om det ska växla så snabbt, vem vet när det tar över helt...
önskar jag så mycket att det ska fungera de små framstegen jag gör att jag egentligen döljer den verkliga orsaken till min ångest...

i går träffade jag min nya psykolog för första gången, och det var ett bra första möte. Vi pratade lite om min roll på bion, och den jag tar när jag är där, positiv, glad och framåt. Hon frågade om jag gillade mig själv i den rollen...
vad skulle jag svara på det ???
naturligtvis gillar man sig själv som positiv och glad och visst vill man vara den personen,

men den personen är ju inte jag, har aldrig varit jag och kommer heller aldrig att vara jag.
Jag är den som står ensam i ett hörn och bara lyssnar till andra, jag tar aldrig kontakt med nya människor, för hur skulle de kunna tycka om mig när jag inte gör det. Hur skulle de kunna gilla mig, jag är ju totalt misslyckad...
Har inte lyckats med något i mitt liv, och varför finns jag egentligen överhuvudtaget.?

alltså vad fan är detta, hur kunde jag gå från att må bra till detta...
hur kunde jag gå från "jag är bra på mitt jobb, jag kan det" till att bli ett offer..
det här är inte jag heller...
så vem är jag då...
just nu totalt slut, ingen kraft att kämpa varken mot tårar eller ångest..

det är runt 25-30 grader varmt, jag vågar inte gå ut mer..
jag har gjort mitt, täcket över huvudet och bara låta dagen ta slut..

ge mig energi att orka ta mig till jobbet imorgon..
ge mig energi att orka ta mig upp..
ge mig energi..

idag vände det för snabbt, och det skrämmer mig..
jag borde haft bättre kontroll..

tack alla ni underbara som följer mig, tack för kramar, kärlek och all energi som ni ger mig..
idag är den slut, idag är jag slut..

/en annan tid

en tung dag..

det är många faktorer som gör att kroppen inte alls vill vara med idag, och jag känner till dem alla. Inget konstigt alls, beror inte på som jag tidigare nämnt, att det negativa skulle vara en följd av allt positivt som jag ändå har lyckats med..

det är den 27 juni idag, och jag vill inte lägga sorg och smärta bakom det, men idag kan jag inte styra det som jag vill. Förmodligen för att jag inte har någon energi kvar och gick upp långt tidigare än jag brukar, och har hållit igång sedan dess för att slippa tänka..

tänka på det som gör att den här dagen är så fylld med smärta och sorg. Tankar kring saknad och ensamhet, för tro mig man kommer aldrig över den..
hur mycket man än tror att man har bearbetat det så finns det vissa speciella dagar som bara kommer och lämnar spår av saknad..

kära pappa, du skulle ha blivit 65 idag..
och du skulle ha varit här och firat det med oss,
vi saknar dig...

det blev fint med blommorna på kyrkogården, och det är så fridfullt där...
men jag vill ha dig här, se dig igen, höra dina fotsteg när du kommer in frän garaget i din overall och ska sätta dig i köket för att äta middag...

jag känner det förmodligen starkare eftersom jag sitter här där du och mamma bodde under de sista åren av ditt liv, och jag hoppas nästan få höra din bil köra upp på uppfarten här utanför..

jag vet att jag gräver ned mig i min egen sorg just nu, och det var ju trots allt flera år sedan du togs ifrån oss, men jag är trött och att gå till din gravsten idag fick allt att bara brista...

det är så mycket som jag aldrig fick chansen att säga...
och jag saknar dig så det värker i bröstet på mig..

som ni förstår har jag lagt mycket av mina egna känslor på det här idag, kanske också för att slippa tänka på min egen ångest, utan bara få vara ledsen och gråta för att min pappa inte får uppleva sin 65 årsdag.
Kanske är det dumt av mig att skriva om det här, men idag så har det bara handlat om detta..

och konstigt nog har det också gett mig lite kontroll, för känslorna, sorgen och smärtan kommer från något direkt, kommer från en situation som är äkta, och som alltid kommer vara kopplad till den här dagen, och då upplever jag att jag ändå har kontroll över situationen, för varje år kommer den...
det är sällan en överraskning...

hoppas ni inte tycker det att jag gått för långt idag, smärtan och sorgen finns kanske nära er också och gör er för ledsna att klara av att läsa detta..

men om jag hade varit starkare idag hade jag kunnat fokusera på alla underbara stunder jag hade med min pappa och glädjas åt att jag fick så många år med honom som jag fick..

fokusera inte på saker som aldrig kommer att hända, eller som jag gjorde alldeles nyss, saker man borde sagt.
tänk istället på allt det underbara man fick tillsammans och finn frid i att minnena kommer du alltid att ha med dig.

grattis pappa
R I P

/ alltid i mitt hjärta <3

trött och öm i kroppen..

Jag vet det och jag kände det i varje muskel i morse...
ingen bra dag, och det lilla anfallet kom till frukosten. Jag säger litet anfall, för jag kunde styra bort det ganska snabbt och slapp värsta krampen. Visserligen ingen bra start på dagen, men....

i midsommar har jag faktiskt mått bra, och jag måste lära mig att njuta av de bra dagarna när de väl är här, och sedan får jag ta smällen, inte för att jag mått bra utan för att det bara är så..

nu ska tilläggas, att jag för en stund sedan blev kastad in i något som jag inte hade någon kontroll på alls. Kastad ska jag kanske inte säga, men ett litet telefonsamtal fick det att bryta ut igen. Inte pga vem som ringde utan mer det hon ringde för att förbereda mig inför.
Och ni vet saker, saker jag inte kontrollerar....

INTE BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!

jag ska ju jobba ikväll som ni vet, och visst ångesten finns ju där hela tiden, om än något latent, men så ändras förhållandena helt plötsligt och ja ni förstår ju själva...
underbaraste goaste Tove som skulle vara där med mig ikväll och som jag sett framemot att jobba med, har bytt sitt pass med Caroline.

vad händer, hyperventilation, andnöd, kramp...
nu vill jag inte mer, jag orkar inte mer, allt kommer att gå åt helvete, jag dör och kommer inte att fixa detta....
men vem är det som pratar här, inte är det jag. Det här är inte jag.
Jag kan mitt jobb och jag är duktig på det, visst kommer jag att fixa detta..

och där under ett ögonblick var jag, jag igen.

Och goaste lilla Tove, som den söta omtänksamma tjej hon är, så kommer hon vara där under första föreställningen, och det ska bli så himla roligt att jobba med henne.
Och faktiskt även Caroline, har aldrig haft äran att jobba med henne tidigare..

därav mitt anfall, hur kommer hon att uppfatta mig...
men efter alla lovord är jag helt övertygad om att allt kommer att gå bra, även om spänningen just nu ligger lite i luften.

det är svårt att förklara vad som händer egentligen, men kroppens alla resurser sätts in på att den vill fly, för nu händer något så hemskt att det inte går att hantera det på något annat sätt än att fly....
och just detta måste man kämpa emot, och att göra det lite till och från varje dag, det är jobbigt och tar på krafter och energi....

men jag är här och jag gör det, jag backar inte innan, backar inte innan jag försökt. För gör man det då kommer det att fortsätta så, och tillslut hamnar man i sängen och kommer inte upp. Man går inte utanför dörren.
För där ute finns folk som ser dig och skrattar åt dig inombords för du är patetisk, ful, fet och dum...
och till sist finns det kanske ingen hjälp att få, men nära och kära uppmärksammar oftast mer än man tror och tar tag i det innan det gått så långt...

mina har gjort det, och tacksamheten vet inga gränser. Men var inte rädd att prata om det, för det syns oftast inte utanpå, och blir således så mycket svårare att upptäcka. Även om det inte finns full förståelse, så berätta, beskriv hur du känner, och framförallt det är inte skamligt eller fult. Det är en sjukdom även om den inte syns, och att leva med den varje dag gör att vissa saker varken orkar eller vill man göra, tänk på det, och till viss gräns så ska man heller inte göra det...

men det handlar om att utsätta sig för ångestladdade situationer, när man kommit så långt att man klarar det vill säga. Jag gör det, jag utsätter mig för dem när jag tar mig till jobbet, och någonstans även om det absolut inte känns så, så vet jag att jag kommer att bli stark av det..

som avslutning vill jag tacka Anders & Anneli återigen för en underbar midsommarfest...
Styrkekramar till er, och tankarna går mycket till er familj <3

jag har mått bra, även om tröttheten funnits där och jag är glad för det...

tack vänner för att ni finns i  mitt liv :)

som avslutning, några bilder som trots förra sommaren faktiskt betyder lugn och frid för mig...

det handlar om kontroll, och naturligvis midsommar

midsommar, blåsig, regnig och lite kallare än man önskat...
men så här är den ju, den svenska midsommaren.
Det handlar ju faktiskt mer om gemenskap än om väder, och om man får plocka sina blommor och klä midsommarstången i regn, vad gör det, men gör det ju ändå tillsammans.

tänkte på vännerna ute i såtenäs, många som man knappast aldrig träffar och saknar mycket, men stora sammankomster fungerar inte i min värld just nu, jag vill träffa er alla, men helst kanske två och två och inte i så stor klunga, det handlar mycket om kontrollbehov som ni kanske vet och jag hoppas innerligt att ni förstår och vet med er att jag saknar er <3

så vad hände här på midsommarafton, jo goaste Colleen och hennes underbara och väldigt underhållande barn var här och myste, bara mys, inga krav ingenting. Jag är glad att det fungerade så bra, när morgonen inte började så bra, och slutade lite i panik innan de kom, men det släppte lite att bara se dem och få krama dem.

ni vet ju hur det här, hemmet ska på något sätt spegla den man är, och här det dammigt och lite allmänt rörigt, ja då känner man sig missnöjd och vill aldrig ta hem någon för man skäms så, och lite så var det igår. Och inte för att jag inte minns hur det var för 9 år sedan, då jag var rent hysterisk med mitt röjande och som alltid slutade det i ett anfall innan gästerna kom, just för att jag hade tagit ut mig.

man känner igen alla symptom, men idag vet jag det med lite mer säkerhet och förhåller mig till det helt annorlunda än då, då jag knappt ingenting visste om min sjukdom.

men åter till gårdagskvällen, som på alla sätt och viss blev perfekt. Maken stod som vanligt för maten, och Mira sötnosen hade gjort pannacottan själv, visst överseende av sin mor misstänker jag, men helt perfekt och supergod, bild kommer i nästa inslag som heter midsommarblommor och pannacotta.

om vi ska återgå till det här andra, som är en del av min vardag nu, och som varje morgon gör det lite svårare att ta sig upp. Jag vet att det kommer bli tufft , vill egentligen inte lägga de orden i  min mun, men kvällen kommer att bli jobbig för mig, och jag kommer att bryta så fort jag känner att jag inte orkar, för imorgon ska jag ha energin att ta mig till jobbet också.

så vad händer ikväll, underbar Anders och Anneli har återigen lånat ut sitt hem till oss biopersonal och låter oss ha midsommarfest där, precis som förra året, och extra tankar till Anders och hans familj idag <3. Tack också för att ni öppnar upp ert hem för oss, ni är fantastiska <3

Jag känner alla på bion visst gör jag det, men det kommer bli spring, barn som man överhuvudtaget inte har någon kontroll över kommer att vara där, och återigen handlar det om kontroll. Visst kan jag slappna av lite extra med alkohol i kroppen, det är väl så med de flesta, men jag kan inte ta så mycket med medicinen då den förstärker effekten. Naturligtvis har jag i samråd med min doktor diskuterat att ett glas vin är helt ok, så vid speciella tillfällen blir det så..

jag tänker dock inte ge upp innan vi kommer dit, utan jag ska ta mig dit, bara där är ett steg vunnit, det vet jag och kanske blir jag bara trött och slipper anfall och då är ännu ett steg vunnit.
Jag kan gå bort en stund från allt också och bara meditera lite, för som jag tidigare nämnt, det finns många bra appar och program att ladda ned till äppelskrutten, och ja den går fortfarande att ringa på..
och med äppelskrutt menar jag naturligtvis min fabulösa Iphone..

STORT GRATTIS TILL PAULA :)
hoppas att du får en toppenmysig födelsedag, hörde lite skönsång här utanför misstänker att det var för dig. Mycket kärlek till dig på födelsedagen..<3

/hoppas att ni nu alla har haft och fortsätter få en riktigt härlig midsommar, tänker på er, och örlenfirarna hoppas ni har det toppen i eran fina sommarstuga

kärlek till er all kära vänner, familj och goa grannar <3

Midsommarblommor & pannacotta

Öm i kroppen..

Har inte orkat ta fram datorn än, så det här inlägget skickar jag från min lilla telefon som är bra på många saker.... Och ja det går även att ringa ifrån den...

Jag är trött och vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp ur sängen, men jag vill verkligen, för idag kommer underbaraste Colleen och hennes två underbara barn, och jag vill verkligen orka...

Det är konstigt hur det vänder, men faktum kvarstår dock, mår inte så 100 idag som jag vill.

Doktorn besök igår gav dock inga nya mediciner som tröttar ut mig, utan en liten minskning av den ena, bort med en helt och öka en annan, kanske blir det mer stabilt nu...

Vill passa på att önska en glad midsommar till er alla, om jag inte orkar skriva ikväll. Hoppas ni har det mysigt där ni är...

/ många midsommarkramar till er alla <3

Skickat från min iPhone

Kärlek..

Jag har bestämt mig idag, som tror det eller ej varit en bra dag, att jag tänkte dela med mig lite av vad kärlek är för mig.
sådant som för mig är kärlek och som jag hoppas kan sprida lite hopp hos er, som också vet att de jävligaste dagarna behöver man kärlek, omtanke och framför allt harmoni i själen för att kunna ta emot de positiva dagarna..

kanske är det en klyscha, och kanske tappar det sin innebörd om det sägs för ofta, men det är min sanning idag: Kärleken övervinner allt.
tro mig jag har varit långt där nere på botten och jag vet att utan kärlek vad är det då för mening. Även om man kanske inte har en hjärtevän så finns det alltid någon där som älskar dig som du är, även när du beter dig som en levande zombie, gormar och skriker, bara vill ge upp och kanske låter mörkret omsluta dig så kraftigt att du vill ta ditt eget liv..

jag hoppas och tror att vi alla har någon sådan runtomkring oss, och att vi ska lyssna på vad den personen har att säga, för starkast av allt är kärleken - glöm aldrig det.

jag har så mycket kärlek runtomkring, och bra dagar som denna vill jag dela med mig av det jag vet,
kärleken är en så stark kraft att den faktiskt övervinner det mesta, min största kärlek i mitt liv är naturligtvis min man, och att han är min styrka vet ni redan. Att se hur glad och lycklig han blir bara jag är uppe när han kommer hem - det är kärlek.

att aldrig lämna min sida, och lämna allt för att finnas där hos mig - det är kärlek.
och min styrka att orka vidare ligger i den kärleken.

men det är inte bara min man som ger mig kärlek, utan alla ni underbara vänner, min familj som finns där, orkar lyssna och hjälper mig att ta mig igenom skiten, ni vet inte hur mycket det betyder för mig.
Jag älskar er alla från djupet av mitt hjärta.

och bilderna jag delar med mig av, det är bilder på platser som ger mig lugn, bilder på ögonblick som är fyllda av kärlek, och mycket som jag hoppas kanske kan ge er lite lugn och harmoni också..

/kärlek till er alla, mina goa underbara, kärleksfulla vänner <3

så tvärt det kan vända..

det vänder tvärt, så är det bara...
och hur har vi haft det idag..?
Jag klev upp ur sängen runt halv sex, nu snackar vi kvällstid alltså, apatisk och helt tom..

vad är det egentligen för mening med allt, känns som man faller ned i ett stort svart hål och inte kan komma upp. Det är så jävla svart och man önskar bara att det skulle sluta kännas så meningslöst.
för idag har mitt liv varit helt meningslöst, och vad finns det då kvar..
mera skit..

jag blir arg ibland, och allt som oftast blir jag arg på mig själv, men också situationer som jag inte kan kontrollera. Man kan inte kontrollera sin omgivning, och jag kan bli så arg, just kanske för att slippa bli ledsen, när ingen förstår hur jag känner..

det känns ibland som att inte bli tagen på allvar, och kanske är det just för att det inte syns utanpå..
"men det här går ju bra.."
och just sådana saker kan ibland sätta igång en negativ effekt, och man blir arg just för att det som händer inuti, det som inte syns utanpå det gör så jävla ont att man bara vill slippa allt..

vad då det här går bra, att jag kommer hem från jobbet, visst gick det bra där, men hemma..
Jag vill bara kräkas på allt och få mig själv att försvinna, och önskar faktiskt att jag fick dö...
men vad då det gick ju bra..

som ni märker, är det inte helt okej med den här bruden idag..
för mycket tankar som aldrig leder till något gott.

imorgon är det dags för spruta igen och snack med doktorn, kanske ännu mer rolig medicin..?

ni känner mig, ni vet att detta inte är mitt riktiga jag egentligen, och även om detta inslag till viss del kan kännas ironisk, så tro mig, de riktiga tuffa dagarna då man känner att man måste försvara sig, inte minst mot sig själv, då kan jag bli riktigt arg..

/älskar er alla och är tacksam att jag fått lära känna er alla <3

ännu mera skuld..

vi har pratat en hel del om skuld tidigare, och vad den kan göra med dina känslor. Att ha skuldkänslor för sådant som man borde ha gjort, och sådant man verkligen inte skulle ha gjort..

mitt tidigare inlägg idag handlade om ett köp jag gjort, och huruvida jag förtjänade att köpa något till mig själv eller inte. Man känner skuld för att man får pengar i födelsedagspresent och vill köpa något till sig själv, och inte lägga ut dem på tråkiga saker som mediciner, läkarbesök och dylikt.

man känner skuld för att man vill ha något för sig själv, som kanske inte är nödvändigt och det är egentligen ingenting man behöver, för prylar det har man ju redan så man nästan blir begravd i dem. Jag ska tillägga att förr då älskade jag att shoppa, och hade sällan ångest för det utan mådde alltid bra när jag kom hem med något snyggt till mig själv, antingen jag behövde det eller inte.

pengarna tog ju förr eller senare slut, och då kanske man kunde inse att vissa köp det kunde man ju verkligen klara sig utan, men de senaste åren har nästan varje köp till mig själv belagts med mycket ångest och skuldkänslor..
för jag förtjänar inte de här grejerna..

Jag känner även skuld för min man, jag vill inte att han ska behöva oroa sig för mig varje dag, och känna att han behöver vara hemma för att ta hand om mig..

det är samma visa igen jag vet det, och jag låter som en trasig grammofonskiva, men grammofon eller inte.. jag är faktiskt trasig. Jag fungerar inte, och det håller inte längre..

det som gäller nu är att jag börjar fungera igen, hittar en utväg och kan var den kärleksfulla frun till min man som han vet att jag kan vara och som han förtjänar. För snart kanske han inte orkar komma hem till mig längre.
Jag vet att han är tålmodig och den mest ömsinta, varma, pålitligaste och snällaste som finns, men hur mycket orkar man egentligen...

jag försöker för varje dag, och utan honom går det inte.
önskar han slapp detta, önskar han slapp se mig sådan här...
önskar...

/slut på energi..

ett litet paket..

ni vet hur det är, alltid roligt med paket, stora som små...
antingen du vet att du ska få dem eller inte, så blir man alltid lite extra upprymd..
och idag kom ett litet paket som jag egentligen inte hade väntat mig att få så snabbt, då det kom ifrån USA, men i morse ringde de på dörren..

egentligen kom det redan igår, men då jag låg med hörlurar i sängen och försökte slappna av hörde jag dem inte, utan det låg en liten lapp i brevlådan att de hade varit här...

så i morse inga hörlurar, utan upp mycket tidigare än jag brukar för jag visste inte när de skulle komma, och hade precis satt mig vid bordet när de ringde på..

någon som har börjat bli lite nyfiken än..
men jag tänker hålla lite på det, tills jag har berättat lite mer omkring denna snygga och praktiska lilla pryl, som inte är mycket större än min iphone...

hmm...
och nu suckar någon, ja ja en ny pryl till telefonen..
och visst var det så, och naturligtvis ville jag köpa ett snyggt fodral till den, som jag även kan använda som plånbok, då det är det enda man i stort sett behöver när man går ut..

hittade ett på applestore naturligtvis, och hur dyrt var inte det i skinn och allt, men jag hade himla svårt att släppa det, och tänkte att jag faktiskt kunde kolla upp de som tillverkade den och genast blev det mycket billigare, ett fynd om man så vill..

och då jag kände att jag inte ville lägga alla mina födelsedagspengar på mediciner tänkte jag, efter viss övertalning från min man naturligtvis, för jag hade ångest när jag väl hade beställt den, att detta är till mig och bara mig, ibland behöver man få skämma bort sig..

och vänta bara tills ni får se min andra lilla överraskning till mig själv, men den dröjer några dagar till.. och även där en aning ångest, men mannen tycker av någon anledning att jag har förtjänat detta

och ja nu kommer bilden på plånboken och håll med om att den är urläcker...

...

fortfarande zombie..

jag skulle kanske behöva avdramatisera det hela lite efter gårdagens inlägg, men hur lätt är det när orken absolut inte finns där idag, och att bara hålla fokus på skärmen t.om är svårt då tankarna hela tiden går tillbaka till gårdagens kraftiga anfall...

jag kan inte säga att jag vet hur det känns att få en stroke, för jag har aldrig haft någon, men igår upplevde jag något som fick mig att känna just så..

halva sidan av min kropp fungerade inte. Jag kunde inte sitta upprätt på stolen utan föll åt ena sidan hela tiden, jag tappade talet och halv sidan av munnen var stum. Krampen i händerna var så kraftig att jag inte kunde greppa besticken när vi skulle äta, så jag fick sleva i mig bäst jag kunde med en sked och dricka ur ett sugrör. Joakim fick skära upp maten åt mig, för det slutade liksom att fungera..

så kraftigt var anfallet att jag kände att nu är det kört, nu har det brustit helt i hjärnan och den här gången kommer jag verkligen att dö.
Så stark är känslan och hur gärna man än försöker så just under de där kritiska ögonblicken så tar den över helt, ibland kortare och ibland längre stunder..

det var inget långt anfall, utan så småningom kunde jag greppa skeden ordentligt och äta med ett lite bättre bordskick, för att sitta och hålla en sked med bara tummen och sleva in mat i en mun som bara fungerar till hälften, jag har sett ettåringar äta bättre.

Jag väntade ju på det och kanske var det det som gjorde att det kom, kanske hade det gjort det ändå. Men hur man än vrider och vänder på det, så är den här till fullo nu..
och jag måste acceptera det och inte kämpa så mycket emot det utan ta en timme i taget, för det är så det blir. Det kan vända på en timme, men det kan också vara bra en hel dag...

jag mår inte bra punkt...
och ångesten hittar nya vägar varje gång att nästla sig in, många gånger med saker som gör att man tror att man ska dö, som jag tidigare nämnt, så varför inte ge mig en stroke, det vore ju rimligt...

det är anfallet igår jag har känningar av idag, och därför som jag inte orkat bädda eller ta mig upp ur soffan. Jag ska ju lyckas ta mig till jobbet ikväll också, men jag får sällskap...

underbaraste goaste Colle, du är verkligen en ängel, varje måndag när jag har varit själv har du varit där hos mig och hållit mig sällskap, önskar bara att jag hade varit starkare och kunnat finnas till mer för dig och barnen, men jag vet att du har Millan och det känns bra för mig att veta. <3
Stort grattis också till goaste lilla Mira och hennes lag som tog hem en stor fin buckla igår i ulvacupen.

Heja Mira :)

sedan vill jag avsluta med att säga till alla mina vänner att ni är fantastiska, det känns att ni är där och det kan inte nog sägas hur underbara ni är, att ni följer bloggen och skriver små meddelanden, så mycket kärlek till er <3

/nu behöver mina händer få vila lite, krampen är på väg..
kanske hörs vi senare eller imorgon..

ge mig styrka..

jag vet att jag egentligen borde känna mig stolt, över vad jag har åstadkommit de här två dagarna.
Nio timmar på jobbet igår, och 6,5 timmar i fredags, men vad känner jag...
Vadå stolt? vad har jag att vara stolt över, ligger på soffan och kan knappt röra mig..
Ska jag vara stolt över det?

det är ju så det funkar, det är så tankarna går. Du har inget att vara stolt över, visst du gick igenom det..
hurra eller vad då? nej, du klarar ingenting egentligen för du är svag och orkeslös och går någonting fel så kan du inte hantera det, då bryter du ihop som ett kolli och bara gråter, och klarar du det så har det tagit så mycket kraft ifrån dig att du ändå bryter ihop...
Vad fan är det som är meningen egentligen.

ärligt, på en skala...
jag vill inte, orkar inte och varje muskel i min kropp säger åt mig att låta bli. Jag tänker inte klart, för tankarna som är där nu är så negativa att jag själv blir rädd för dem ibland.
mitt hjärta sa precis till mig att han trodde det skulle vara mycket värre idag..
jag är tacksam att han inte kan läsa mina tankar, för där är det så mycket värre att skriver ju ut dem här, så kommer hela världsbilden att raseras..

jag har visserligen uttryckt och sagt att jag inte skulle censurera mig själv, men i det här fallet måste jag det, för kommer orden på papper, blir orden skrivna så då är de där och då blir det också verklighet. Inte för att mina känslor inte känns verkliga ändå, för det gör de, men så länge jag inte släpper ut dem ur mitt huvud, så är de bara mina ondskefulla demoner, och just nu orkar jag inte prata om dem, eller ens sätta ord på dem, för så rädd är jag att de ska börja styra mig igen.

sjukdomen är märklig på det här sättet då den spelar ut alla rädslor den kan mot en. Allt som man är rädd för, alla farhågor man har, och framför allt spelar den på dina tankar om dig själv och allt negativt, för negativa tankar leder till ångest, och att se sig själv som något annat än misslyckad det är svårt i de situationerna. Människor runt omkring en kan säga att man är duktig, stark och rent av lugn har jag fått höra, men hur reagerar man när hjärnan är full av, du är dum, du fattar ingenting, du klarar ingenting...
kort sagt du är den mest värdelösa som finns....

naturligtvis så drar man den slutsatsen att folk ljuger, hittar på, för inte kan det finnas någon sanning i orden eller ?
Jag hoppas och vill tro att kanske för varje kram, varje tanke så minskas den stora klyftan mellan negativt och positivt, och när jag mår bra, som är ett relativt ord i sammanhanget så kan jag ta åt mig lite grann, men att se mig själv som något annat än mindre värd än andra det är ändå svårt.
Och att dagligen fråga sig själv varför man blev född, och höra sitt eget svar..
bara  för att vara till besvär för din omgivning, för egentligen så är du bara deprimerade att vara med, för du mår ju aldrig bra, och vem vill höra pm dina problem jämnt och ständigt..

sjukdomen funkar så här, och det skrämmer mig varje gång den tar över så här mycket av mig, för kanske vet jag någonstans långt därinne att detta faktiskt inte är jag, att detta är min ångest som leker med mig igen, och ibland står man emot mer och ibland mindre...
just nu inte alls..

jag ska försöka ta mig ett varmt bad idag, och kanske bli fri från lite muskelkramper. Och ni som har orkat läsa det här inlägget idag, jag vet att det är laddat med starka jobbiga känslor, men vid det här laget vet ni som tittar in här, att det varierar från dag till dag, det är en berg och dalbana, och idag har vagnen spårat ur och kraschat i asfalten, men sådana saker får man också vara beredd på, och veta att enda vägen är upp....

tänker på dig idag Linda L, när regnet smattrar mot rutan och det är grått och trist, vet hur tufft det är för dig i detta väder, en solskenskram till dig och vet med dig hur fantastisk du är, och vad fin den nya bloggen är, skönt att du är tillbaka...

sedan så mycket kärlek till mina vänner på bion som funnits där för mig <3

och tack mitt hjärta för att du har varit här hos mig i helgen, utan dig och ditt stöd så skulle jag nog inte orka leva, det är starka ord, men det är min sanning idag...

och goa underbara Linda G, du ska bara tänka på dig själv och få dig själv att må bra, för det är bara det det handlar om. Största kramen..

och sist Stort Grattis till goaste underbara Therese på födelsedagen, hoppas du får en toppenfin eftermiddag med god tårta och en massa roliga paket :)

/en annan dag för nu är min kraft slut....

en tung dag..

jag vet det, men igår ville jag inte lägga vikten på att det förmodligen skulle bli en tung dag idag.
för börjar man forma den tanken, så blir man tyvärr inte av med den.

idag vet jag att jag är trött, har haft mardrömmar, inte helt otippat om jobbet, och att stå emot känslor av obehag i kroppen är svårt.

jag känner det i varje muskel, hjärtslag och andetag och tårarna är inte långt borta.
inte sagt att det behöver bli en massiv ångestattack, men samtidigt om jag är beredd så blir det ingen chock.

Naturligtvis ska man inte gå och vänta ut det, för det mår ingen bra av och då jobbar man bara upp en större stress. Man måste någonstans försöka att tolka signalerna och känna sin kropp så man innan det händer, kan försöka styra undan det.

nu vet ju jag av erfarenhet att detta inte alltid går, och ibland behöver man professionell hjälp för att hitta och lära sig att tolka signalerna, och mycket handlar om hur man tänker kring situationen.

man får försöka lära sig att tänka annorlunda kring ångestladdade situationer, för att avdramatisera dem. Visst är man mitt uppe i en attack då funkar det inte för den känslan är alldeles för stark då, men kan man lindra attackerna och lära sig att se mönstret i dem, varför de kommer och vad det beror på, då kan man också lära sig av dem..

jag har haft mycket hjälp med avslappningsövningar och andningsövningar, för andningen är ett stort problem under en ångestattack, för oftast så andas man så häftigt att man hyperventilera och luften syresätts inte som den ska, och man upplever att man inte får någon luft och i vissa fall känns det som om man ska dö.

det är den mest obehaglig upplevelsen som finns, och jag vet alltför väl vad den innebär, då jag under min första sjukdomsperiod upplevde dessa 3-4ggr per dag, ångesten över att man tar sitt sista andetag och kommer att dö.

jag har lite bättre kunskap idag absolut, men ibland kommer infallen och då är andningsövningarna till riktigt stor hjälp, det gäller bara att börja med dem innan känslorna helt tar över..

det handlade mycket om ångesten idag, och jag tänker inte gå och vänta på att jag ska få ett anfall..
kommer det så gör det, just nu kan jag inte göra så mycket mer åt det än att försöka tänka positivt, även om dessa tankar har en förmåga att gömma sig så djupt bakom allt det negativa att de är svåra att få fram.

slutligen en bamsekram till alla goa grannar, vänner min underbara familj och alla ni som följer min resa i bloggen, ni vet vilka ni är och hur fantastiska jag tycker att ni är <3

kanske hörs vi ikväll, annars får ni höra allt om det imorgon.
nu ska jag snart iväg till jobbet igen..

/ha en skön lördag med ulvacupen och allt annat trevligt som helgen har att medföra.
Kram

fredagskväll..

det blir aldrig som man tänkt sig, så är det nog...
och jag hade väl inte tänkt mig en jätte lugn kväll direkt, utan en normal fredagkväll
och vad får vi...

systemfel mer eller mindre en halvtimme efter att jag anlänt, och datorerna lägger av helt...
min första tanke, inte idag av alla dagar, efter allt så ville jag en kort stund bara ge upp...
men vad kan man göra, man är ju redan där, så bara att försöka ta tjuren vid hornen..

väntetiden är ofta inte så lång som man tror när man väntar i luren, men det kändes som en halvtimme..
och problemet var känt hos dem och felanmält, sedan kan man bara vänta och de kan ju inte trolla lika lite som vi...

och kom det inte igång efter en kvart så skulle vi få sälja manuella biljetter, och visst blir det så..
inget man har gjort på några år, och sedan underbara goa Cecilia som är ny har ju aldrig gjort det..
paniken kommer, men trots detta så lyckades jag ändå behålla lugnet...
vet inte riktigt hur det gick till...

och visst var det väl vissa saker man kunde ha förberett lite mer, men att få höra att jag var lugn..
kanske var det för att jag ändå kunde tänka att det finns ju ingenting vi kan göra åt det, det är ju inte så att vi kan trolla...

det blev en riktigt sen kväll, och jag är trött...
det mesta som kunde gå snett på jobbet gjorde det, för utan datorer är vi ganska blinda om man säger så.
men här är jag nu, hemma och jag fixade det...
jag vet inte vad som kommer att hända imorgon, men det är en annan dag...

jag försöker imorgon också, för lite stolt är man efter en sådan här kväll..
inte så att jag känner mig oövervinnlig, men jag kan alltid se tillbaka på den här kvällen och känna att jag gjorde mitt bästa och jag är faktiskt bra på mitt jobb..

vi hörs imorgon vänner, och tack för allt idag Sylva och Cecilia <3

/godnatt och söta drömmar..

en stor dag..

det är en stor dag för mig, för ikväll ska jag jobba.
jag försöker att inte lägga så mycket dramatik i det, men jag känner det ändå i hela kroppen, som är tyngre och mer instabil idag...

det är svårt att bli fri från olusten, de negativa tankarna och framför allt pressen,
även om jag vet att jag inte måste...

nu vill jag lägga upp det så här istället, jag vill faktiskt gå dit och jag är bra på mitt jobb och jag kan mitt jobb utan och innan...
visst kan det hända en massa saker, men jag vet att jag inte kan styra över dem, och det är inte mitt fel att de händer...

om jag nu bara kan ta lärdom av detta, och kunna plocka fram det i just det kritiska ögonblicket då jag behöver det som mest, då är det ju ingen fara..
men tyvärr är det inte så det fungerar..

så idag ska jag bara försöka att avdramatisera min arbetsplats, så paniken inte hinner komma innan jag ens hunnit dit, och klarar jag det har jag kommit en lång väg...
jag är beredd att gå dit, inte för att jag måste utan för att jag vill..
och däri ligger skillnaden..

nu till något helt annat, och något som ni hört förut, men det kan inte sägas nog för många gånger..
efter mitt inlägg igår fick jag så mycket kramar och kärlek på facebook, att jag bara måste säga det igen..
Ni är fantastiska, och ger mig kraft och kärlek, hoppas ni förstår hur mycket ni gör bara genom att följa min resa här i bloggen..
All min kärlek till er <3

sedan också en stor kram till T, du får mig att må så bra och att bara få känna att du är min vän och finns där, det är stort för mig.
och igår pratade vi verkligen om allt och det var som en sten föll från mitt hjärta..
Du har ett hjärta som är så stort, och du får aldrig ändra på dig, för du ger mer styrka och energi till din omgivning än du tror..
Du är beundransvärd och fantastisk - glöm aldrig det min vän <3

orkar jag så kanske jag fortsätter att skriva ikväll, när jag kommit hem..
annars får ni läsa om det imorgon...

och all min kärlek till alla er som finns i min omgivning och gör den en aning lättare...
/kram

Kärlek och vänner..

ja idag var beslutet att nästan helt och hållet göra ett positivt inlägg, som ni vet blir det aldrig som man tänkt sig, men det återkommer vi till senare..

först och främst vill jag lägga fokus på alla fantastiska människor jag har runtomkring mig..
fick ett telefonsamtal i morse, morse och morse runt elva var hon väl, men det hör inte hit just nu..

det gav mig en massa skön värme och energi, inte för att jag studsade upp ur sängen, men jag gick upp med lättare steg och kunde känna att det var en "bra dag"

tack J för att du finns, och för dina varma kommentarer i bloggen, det gör så gott i själen när man vet att man är omgiven av så mycket kärlek <3

Jag tänker som ni vet, och jag vet hur svårt det kan vara att prata med någon som är sjuk, speciellt när det inte syns utanpå att personen är sjuk, oftast vet man inte vad man ska säga...
men vänner, goa söta vänner, ni behöver inte säga så mycket, en kram och en tanke räcker och jag vet att ni finns där...

äkta vänskap, man ställer upp på varandra, man finns där och ingenting behöver sägas, för i handlingen ryms så mycket mer..
en handling, som att bara stå vid din sida i en situation som oftast leder till ångest och panik..

i mitt fall handlar det just nu mycket om jobbet som ni vet, men vem behöver oroa sig med alla dessa fina människor som finns där, och alltid har stått vid min sida...

ni vet absolut vilka ni är och idag går all min kärlek till er...
Ni är och förblir fantastiska <3

stämpeln säger väl allt...
och om du vill köpa den hittar du den här
http://www.bescrapped.se/stamplar/inkido/anglar

fick jag göra lite reklam också..

många tankar också till mina grannar, så fantastiska ni är och glöm aldrig att styrkan den sitter inom er och jag vet att trots så mycket smärta så gör ni så otroligt mycket för alla runtomkring er..
all kärlek även till er idag...
Ni är underbara, glöm aldrig det <3

fick faktiskt ett telefonsamtal till idag, min älskade svärmor..
hon ville bara ringa för att höra min röst..
så mycket kärlek <3

nu tror ni kanske att ni har hamnat i fel blogg, är det verkligen samma person som skrev om skuld igår..
svaret är naturligtvis ja..
men en sådan här dag måste få så mycket utrymme den kan, för att visa att jag faktiskt mår riktigt bra emellanåt...

jag borde kanske inte skriva att jag just i denna stund, inte mår så bra..
men så är det, och enligt en trogen vän så tror jag inte att det negativa är en konsekvens av det positiva..
så tack Micke för de orden..

en sista kärlekshälsning till mitt hjärta, som tog hand om mig i natt när helvetet bröt lös..
du är luften i mina andetag och mitt hjärta tillhör dig..
tack för att du orkar..

/kärlek till er alla

skuld..

idag, som är en bra dag tänkte jag bearbeta ett ord som för mig, och säkert många andra som befinner sig i liknande situationer, är ett starkt ord..

ordet är SKULD..

för hur man än försöker vända på saker och ting, försöker tänka positivt så hamnar man i sista änden alltid med skuldkänslor. Man känner skuld för att man är sjuk, skuld för att man inte orkar, men framför allt skuld för att familjen runtomkring helt plötslig får avstå från saker som de tycker om att göra.

min make har beslutat att inte åka iväg i helgen och döma fotboll, som han ofta gör och som han tycker är roligt, han sitter i styrelsen och fotbollen tar under våren/sommaren mycket av hans tid - men detta vet jag ju och det har jag fått lära mig att leva med, för det är ju en del av honom.

nu har jag helt plötsligt tagit den delen ifrån honom, och hur många gånger han än säger att han har ont i hälen och att det är bra för honom att vila, så den får läka ordentligt, så vet jag...
att hade jag inte mått så här så hade han åkt i alla fall..

jag vill ha honom hemma, han är den enda riktiga tryggheten jag har just nu, men jag vill inte ha det på bekostnad av att han ger upp något som han brinner för..
jag älskar honom för mycket för att be honom om den uppoffringen..

SKULD...
jag önskar att jag slapp känna så, för jag vet att det ät det sista han vill,
och jag behöver honom hemma, men ändå...

/...

idag har gjort allt som jag egentligen inte skulle göra, och det började faktiskt redan vid frukosten.
för när man helt plötsligt känner att man har mer energi och man vill göra alla de där sakerna som man inte orkat när man mår dåligt...
ja då har man redan satt igång det...

egentligen skulle jag ha gjort en av dessa sakerna idag och nöjt mig med det, men som sagt jag hade redan utformat allt i mitt huvudet och då efter någon timme blev det ett "måste" ett tvång om man så vill.

när jag kände att det var på gång så tänkte jag först att jag inte ville vara ensam, men jag ångrade mig i samma sekund som jag skickat mitt sms, inte för att jag inte menade det jag skrev utan för att jag kände att paniken blev så mycket starkare att jag inte skulle kunna få ur mig ett enda ord alls, och vem vill sitta och prata med någon som bara gråter...

och sedan återkommer vi till det här med skuld, för i det ögonblicket hon svarade mig att hon var borta och inte kunde finnas här för mig just nu, så fick jag skuldkänslor för att jag vet att hon förmodligen inte kunde släppa det här helt, och det var inte så jag ville att det skulle bli...

jag skäms en aning, och hoppas verkligen att hon inte mår dåligt för det här..
jag klarar mig alltid och sms och kramar från facebook gör så mycket - ibland behövs det bara en liten tanke, för som jag tidigare påpekat - mår jag skit då öppnar jag inte dörren eller svarar i telefonen, inte för att jag inte orkar prata med just Dig, utan för att prata är inget alternativ.

jag har tänkt på en del andra saker idag också, för jag tänker och funderar mycket som ni vet..
och jag har undrat varför jag har fått ångest och panik just nu...
varför inte till hösten när det är mörkt och kallt..

och så mindes jag gamla dagböcker från när jag blev riktigt sjuk första gången, och där stod det svart på vitt på dagen t.o.m..
15 juni 2002 åkte jag till sjukhuset och fick min diagnos..
kanske är det då inte så konstigt att det kommer lite extra just nu, och att allt som har hänt de senaste åren har gjort det möjligt för det att bryta ut..

jag vill gärna tro att det är så, för då har jag något att utgå ifrån..
och något att arbeta med..
men jag hoppas inte det kommer gå så långt som då...
för så mycket smärta och mörker det ryms i de orden från det året..
det kan jag inte ens uttala här...

men jag ser klart och tydligt en trend..
jag har en ätstörning, mitt förhållande till mat är inte på långa vägar bearbetat..
och detta måste jag ta tag i..

idag vill jag speciellt skänka en extra tanke till Linda G, och hoppas att du inte tar illa upp att jag nämner dig här, men du är helt fantastisk som med så mycket smärta sprider sådan energi och glädje omkring dig <3

och Linda L, jag mår lite bättre, men tänk nu mer på att ta hand om dig själv när du kommer hem, för jag misstänker att du kommer att vara riktigt trött <3

och Colle, du får hela namnet idag, smeknamnet åtminstone, så mycket kärlek till dig vännen <3

kram till alla nära och kära, jag vet att ni finns,
vill ni får ni gärna lämna en kommentar - det värmer alltid lite extra, men är inget tvång

som sagt... underbart är flyktigt

jag ska inte säga att jag känner min kropp, för den har lekt med mig alltför många gånger...
men visste jag inte redan igår att det skulle bli så här...
att ingenting skulle fungera...

jag kämpar, men min tunga krampaktiga kropp rör sig knappt inte idag.
är det så här det ska vara nu...
så fort jag gör något och mår helt ok, så kommer jag att straffas för det nästa dag..

att gå från att klara sig helt ok, till att dyka under helt..
hur ska jag kunna planera mitt liv efter det..?

igår så kände jag att visst klarar jag av att gå till jobbet i helgen..

idag då jag knappt kan röra mig och har skakningar utan dess like,
tårarna bränner innanför ögonlocken, och jag känner att jag orkar inte mer..
då kan jag inte jobba i helgen, det kommer inte fungera..

hur i helvete ska jag lösa detta, för det är ju bara jag som kan det...
bara jag som vet hur mycket skit jag ska orka ta mig igenom...

jag vill, jag vill...
men helt plötsligt så funkar inte det heller...

åt helvete med allt just nu...
ärligt vad är egentligen meningen med allt..
jag orkar inte ta mig igenom detta nu..

/...

jag sa till mig själv från början när jag började blogga om min ångest, att jag inte skulle censurera mig själv, och detta har jag försökt att följa, för annars känns det inte äkta..

det är ett helvete och jag kan inte beskriva det på något annat sätt heller, hur gärna jag än skulle vilja säga att "jo, men det är bra"
kanske om man inte orkar prata om det, men det är väl precis kanske just det man ska göra då...

jag vet att dagar som den här så svarar jag inte i telefonen, jag varken orkar eller vill,
för just när det är som värst det är faktiskt då som man av någon anledning försöker dölja hur jävligt det är, det är då man börjar censurera sina känslor..

när det värsta släppt så kan man lättare vara rationell och analysera situationen,
när du är mitt i den så hör man bara det som är negativt och som gör att man bara vill dö, för då är man ingenting värd - och då ljuger man både för sig själv och för personen som bara vill så väl, men som just sa det där ordet som fick allt att rasera..

jag kan inte ta beslut så enkelt är det, orkar jag jobba eller inte..
efter idag nej..
men jag vill försöka och jag vet att jag har en utväg både på fredag och lördag, så funkar det inte kommer mina underbara arbetskamrater hoppa in i mitt ställe, all min kärlek till er för att ni ställer upp och ni vet vilka ni är. <3

jag hoppas att ni inte tröttnat på att läsa, och att ni orkar fortsätta följa min resa..
jag vet att den här problematiken är vanligare än man tror, och om du känner igen dig, eller bara vill tala om att du finns så tveka inte..
jag har ju som sagt gått igenom helvetet förut...

några ord på vägen..
du behöver inte göra allt det där som du tror du måste, du gör det för att du vill, annars låter du bli.

/godnatt

jobbträning..

trodde inte att jag skulle behöva det igen,
jag som kan jobbet utan och innan och alltför ofta tar på mig ansvaret för att det ska fungera.

idag handlade det om att försöka bli fri från den ångest som ligger i väggarna där.
att göra det till något positivt, något som jag vill, inte något som jag måste.
att få ett grepp om vad som utlöste det i lördags och se vad man kan göra annorlunda.

Att få vara där med C idag, underbaraste goaste vännen, som alltid finns där..
Tack för att du förstår och lyssnar och ger mig precis det utrymmet jag behöver.

nu gäller det att bli fri från skulden, skulden som allt som oftast följs av det där lille ångestladdade ordet "måste".

För även om man inte tänker på att man säger det, så är det det enda man hör och som man sedan lägger all vikt vid, och klarar man senare inte av sitt "måste" då har man misslyckats och är helt värdelös, för då klarar man inte av någonting och vad finns det då för mening.

idag gjorde jag något som jag aldrig hade klarat av när jag var som sjukast, jag gick ensam på stan och shoppade lite pocketböcker bl.a, för snart är säsongen här...
sedan gick jag, med tunga steg visserligen, men jag gick in...

och där var jag, jag ville vara där och det fixade sig..
men idag har jag mått ok, ingen riktigt attack bara lite känningar...
ska jag dra en slutsats om att det blir bättre, vågar jag känna att det blir bättre..

det är så tvetydigt, för om jag ska bestämma något nu så visst klarar jag att jobba - inga problem..
men kan jag lita på det, jag vet av erfarenhet att jag inte kan lita på mina känslor när jag befinner mig mitt i skiten, för kan jag verkligen lite på vad jag känner...

i lördags trodde jag att det var äkta, men så här i efterhand måste jag nog säga att jag var "för" glad och då fick jag betala priset...
och idag vågar jag inte släppa ut den känslan igen...
och vad är det då för mening, att inte våga känna sig glad, att inte få skratta - för det är ändå inte äkta..
ska jag verkligen låta min ångest ta detta ifrån mig...

just nu måste jag nog det, ett måste för mycket kanske, men så får det bli..
jag har mått bättre idag absolut..
kanske straffar det sig imorgon...
men en sak vet jag, det som känns rätt imorgon får det bli..
och om det är soffan så får det bli så..

vill avsluta med att ge Linda en stooor kram, tack för att du finns <3
jag hoppas vi kan ta de där" jordgubbarna" snart. Styrkan sitter i dig, glöm aldrig det.

/godnatt och vårda era vänner,
för mina är fantastiska och det värdefullaste jag har...

älskar dig mitt hjärta också, det vet du <3

underbart är flyktigt...

Jag önskade, jag ville så gärna fånga det där ögonblicket.
Den där känslan då man bara kan skratta, skoja och visa ett leende som är helt äkta.
Jag var glad och jag kände äkta glädje för första gången på månader.

allt togs ifrån mig på ett ögonblick, och det kändes som en del av mig dog.

Jag var på bion, jag jobbade och inget hände som skulle kunna förklara varför det kom.
men med sådan kraft slog det ut mig, att under 1h satt jag bara och grät, kroppen vred sig i kramp och jag kunde inte röra mig.

jag var chanslös, ingen förvarning ingenting...
bara så mycket ångest och panik att hela omgivning bara suddas ut och försvinner.
tankar och känslor som jag inte ens kan sätta ord på...

just där i det ögonblicket, ville jag bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka.
allt som ekade i huvudet på mig, "du klarar inte det här, du har inte styrkan att orka".

men där var han, mitt hjärta, min styrka och min allra bästa vän, och han släppte allt och kom till mig, till min undsättning. Han sa orden jag behövde höra för att inte ge upp.
Han tog min hand och sa " jag stannar här så länge du behöver mig"

och även om jag kände att jag gav upp, att jag hade ett ansvar för att det skulle fungera på bion, så stannade jag kvar 3 timmar efter ångestattacken innan jag åkte hem..

snälla Josefin kom och jobbade i mitt ställe, oerhört tacksam att hon fanns där.
men svårt att släppa det hade jag, för det känns fortfarande som det är på mitt ansvar att det skulle fungera, och jag vet att jag måste släppa det, för det hjälper mig definitivt inte.

tack snälla Leif och Sylva som gjorde allt de kunde för mig, omtänksamma arbetskamrater <3

det är några dagar kvar till jag ska jobba igen, och kanske kommer det att fungera...
ärligt talat så vet jag faktiskt inte, men jag måste ge det en chans och tro på mig själv, hur svårt det än är just nu.

i morse var all energi borta igen, och ta mig upp ur sängen fanns inte...
men där stod han och jag såg hans smärta när han bad mig att komma upp och äta frukost med honom, och hur kan jag säga nej till honom, som vänder upp och ned på hela sin värld för att finnas där för mig.  Allt jag ville var att ligga kvar, men med min svaga ömma kropp lyckades jag ta mig upp i alla fall och fick dela min frukost med honom.

det var värt det för att få se hans leende.
och sedan efter att han åkt för att döma, blev det soffan istället för sängen, för han har så rätt...
stannar jag i sängen blir det bara svårare och svårare att ta sig upp.

idag ska jag vila, för efter ångestattacken igår,  så behöver min kropp få vila och ta igen sig.
och tårarna de kommer och går, men det som hände igår var så starkt och intensivt att det kommer att dröja innan jag vågar lita på vad jag känner.

jag hoppas kära vänner att ni förstår att jag inte orkar, och att jag inte svarar på era meddelanden beror inte på att jag struntar i er, för ni betyder mycket för mig, vill bara att ni ska veta det <3

Tack för att ni orkar lyssna
nu orkar jag inte mer för idag...

/kram

fredag och grattis till alla studenter..

tack och lov blev det inga fler zombifierande piller hos doktorn igår, snarare en liten omfördelning.
kan väl hålla med om att det kanske inte är så lyckat att ta alla på en gång, när de går ut på samma sak..

ger trötthet och sämre reaktionsförmåga...

kanske bättre att ta hela cocktailen på kvällen, när man ändå ska sova.
jag ska ge det några dagar och se hur det fungerar, kan ju knappast inte bli värre i alla fall..

biojobb ikväll, och jag får faktiskt skjuts idag med.
han är allt en riktigt klippa och utan honom vet jag inte vad jag skulle göra.

han tänker på mig i alla avseenden och vet precis vem jag är, så det var inte konstigt när han kom hem och hade köpt den urläckra tandborsten som ni hittar längre ned på sidan..

rosa kan aldrig bli fel...

min resa har gått upp och ned som ni vet, men de senaste två månaderna har varit ett rent helvete.
idag om än bara för en kort stund så kände jag lite hopp och det var en skön känsla.
jag är fortfarande trött och saknar mycket energi.

en dag i taget.

/kram och ha en skön fredag

....

En kopp te...

Lovade er en bild och här är den...
Coolt med en blå tekula...
Tack Camilla :)

välkommen till zombieland...

det är värst på morgonen, från sängen direkt till soffan. Misstänker att det kan ha något med mitt låga blodtryck att göra, likväl som zombiefierande tabletter.

Man försöker ta sig i kragen, idag ska jag orka...

men orken finns inte där, hur gärna man än vill och försöker. Att vila och ta det lugnt borde ge fart på batterierna, men den här duracell -kaninen har däckat för gott känns det som.
kändes  dock ganska okej på jobbet igår, men den sista timmen var det som om allt bara gav upp...

man glömmer bort vad man ska göra, enkla banala saker, man tappar fokus och ingenting verkar fungera...
och som jag kunde ha räknat ut, är jag så trött idag att jag knappt ser orden framför mig på dataskärmen, så kanske kommer det att fattas något ord här och var, men just idag bjuder  jag på det...

dags för spruta idag, gillar inte sprutor...
men då det nästan ruinerade mig att hämta ut dem så får jag allt stå ut med min spruträdsla och ta dem med god min, något gott måste de väl ändå göra...

underbaraste gulliga Camilla, gav mig en present igår och nu hade jag tänkt att jag skulle inviga den..
får se om jag kanske lägger ut bild på den sen, men tills dess får ni hålla till godo med att den kommer att ge värme och den är blå...

/kanske senare, jag finns här och tack för att ni orkar lyssna.

Vill ni får ni gärna dela med er, och lämna gärna en kommentar om ni så vill, för även om jag började skriva mest för min egen skull, så handlar detta även om er som lyssnar och era funderingar och tankar är viktiga för mig  <3

fortfarande ingen energi...

det blev en långhelg med ljuvlig väder och en liten tripp till Öland..
delade meningar om hur det skulle gå, som ni minns var jag uppriktigt less på det från förra året.
men jag måste ändå tillstå att det gick lite bättre än väntat....

kan ju förstås bero på att alla människor inte var där än, och det enda som kunde störa ordningen var några grannar precis intill, men ganska lugna höll de sig nog ändå trots allt.

torsdagen då vi anlände och skulle sätta upp tältet, upptäckte vi att två ganska vitala delar som håller tältet på plats saknades, rådde delade meningar om vem som hade lånat vad och när, men efter en liten utflykt fick mamma och jag tog på det vi saknade och tältet kom på plats.

kanske var det där min energi tog slut, jag vet inte riktigt...

men resten av ledigheten och ölandsvistelsen höll jag mig mer eller mindre sängliggande..
alla energireserver tömda och som jag tidigare beskrev, man ska gå framåt men benen står liksom kvar.

det borde ju vara enkelt att bara ta sig i kragen kanske man kan tycka, men hur lätt är det att gå och röra sig när kroppen inte följer med och man får ta stöd av väggen för att komma framåt...

någon timme per dag orkar jag ta mig upp och röra på mig, och efter middagen får jag lite extra energi och orkar lite till, men mest ligger jag och undrar hur jag ska klara mitt arbete...

för utan energi och kraft så hänger liksom inte hjärnan med, och när man har problem att fokusera och rörelserna liksom inte funkar då kan det bli lite besvärligt...

tack och lov behöver jag inte sätta mig bakom ratten i alla fall, för mannen har lovat att skjutsa mig. med nedsatt reaktionsförmåga är det nog bäst både för mig och andra runt omkring, fast fredag och lördag får jag väl ta mig till jobbet på egen hand...

på torsdag är det dags för spruta igen, ska tydligen bli lite gladare av den, inget jag än har märkt, men jag har slutat att gråta så mycket i alla fall så kanske är det trots allt på väg åt rätt håll...

och alla mina underbara vänner, jag tänker på er och vill bara att ni ska veta att jag aldrig glömmer bort er, utan ber er bara ha tålamod, när jag orkar så kommer jag att vilja vara med igen...
men just nu orkar jag inte...

tusen styrkekramar till Linda, skönt att se att du mått lite bättre /håller tummarna att det håller i sig - glöm aldrig hur stark du är :)

C ditt hjärta är stort, och jag glömmer aldrig vad du har gjort för mig, trots att jag vet vilken sits du har hamnat i så tar du dig ändå tid till mig - älskar dig för det och jag hoppas du vet att jag finns här för dig när du behöver mig - du är helt fantastisk :)

T du är en underbar mamma och vän, och jag är glad att ditt val har gjort att det känns lite lättare i ditt liv, och tack för den underbara överraskningen på min födelsedag - värmde mitt hjärta <3

..och mitt hjärta - du finns vid min sida när helvetet brakar lös och du stannar där - det om något är vad jag kallar kärlek och i det finns styrkan att orka gå vidare... <3

/ha nu en fortsatt skön tisdagskväll och tack för att ni orkar lyssna

hur kunde det bli så fruktansvärt illa..

man önskar och hoppas att mediciner ska hjälpa, man förväntar sig att de ska hjälpa...
och här sitter man och önskar att man aldrig hade börjat ta dem..

kanske hade det gått åt skogen ändå, jag vet inte...
men nu orkar jag fan i mig inte mer, jag kan inte fortsätta så här.

vad föreslår doktorn...
jo öka medicinerna och varför inte ta två andra också när du ändå håller på...
snacka om tablett missbruk och vad händer...
kroppen orkar inte med och jag blir sängliggande flera timmar i sträck...

så orkeslös och trött att jag inte orkar ta mig upp och kroppen går som på sparlåga....
jag försöker gå framåt, men fötterna står kvar..
likt en zombie går jag runt några steg tills jag får gå och lägga mig igen..

det är inget liv jag vill leva, jag vill kunna skratta på riktigt igen...
känna att jag verkligen vill leva...
men nu är det inte så, och hur jag än vrider och vänder på det så klarar jag inte så mycket mer..

det är tungt i mitt liv just nu som ni förstår, och jag har ingen energi kvar...

/kram på er alla som orkar lyssna...