jag bloggar för mig, för att berätta min historia och kanske finns det någon som lider som jag och som då kanske inte känner sig så ensam...
och kanske rentav kan finna lite styrka i att det mot all förmodan faktiskt kan bli bättre, bara man inte ger upp.. det är därför jag skriver....
jag har varit nära att ge upp, gudarna ska veta.
även om man har de där underbara vännerna, den underbara familjen och framförallt han som man valt att dela sitt liv med i nöd och lust, så finns ändå tankarna där
men vem är jag egentligen...
och förstår någon hur illa det är, när jag verkligen menar att det är illa..
min kurator sa att jag var i alla fall inte suicidal, fint ord...
ja jag vet vad det betyder...
okej, hon tänker i alla fall inte ta livet av sig, bra..
men alla tankar däruppe då som säger att det ändå vore det bästa, ska jag bortse från dem..
och de gånger jag var yngre och verkligen försökte, ska jag bortse från dem också..
nej jag tänker inte ta livet av mig...
men något är ändå gravt stört med mig, för jag har faktiskt ingenting att tillföra den här världen.
Jag är inte värd någonting egentligen, och just nu är jag tillbaka där jag började..
störd av det förflutna, av skuggor som jagat mig så jävla länge och nu är här igen..
varför hjälpte ingen mig då när jag behövde det, och varför ville ingen prata med mig och framför allt lyssna...
jag var ensam med allt inom mig och nu är de här, frågorna, svaren jag förmodligen aldrig kan få..
men lik förbannat spökar de här hos mig just nu..
och jag kan inte leva i nuet, med hela mitt hjärta öppet och sårbart, där man är ung på nytt..
och alla skulle passa in, röka var tufft och då var man med i det coola gänget, även om man bara var tretton, men jag var med i alla fall..
alltså vad fan hände på vägen..
anorexi, bulimi, ortorexi, när ska det ta slut...
är det egentligen konstigt att man får ångest, blir deprimerad och känner sig pressad och stressad av att överallt så står det om hur man ska gå ned de där extra kilona eller äta sundare..
hjälp mig för gud skull att bli mig själv, där jag kan vara nöjd med den jag är..
där allt inte kretsar kring mat och träning och där jag verkligen kan se mig själv som jag är och även lyssna när andra säger till mig att jag duger..
för just nu litar jag inte på någon..
inte min make, inte mina vänner, för alla har fel..
så här är jag, värdelös och korkad, allt jag gör blir fel, så varför finns jag då egentligen..
orden spelar ingen roll, visst jag lyssnar, och att låtsas har jag blivit bra på, men allt är lögn i alla fall..
för jag vet att jag inte är värd alla vackra ord eller allt beröm, för jag är och kommer förbli värdelös..
jag går till jobbet, spelar en roll som jag gör bra, för ingen tror att jag är sjuk och alla säger att det här ska du vara stolt över. Stolt, för vad....
att jag gör mitt jobb utan att bryta ihop, att jag står bakom disken och försöker hitta en mening till varför jag lever..
ska jag vara stolt över det..?
alltså nu räcker det väl ändå..????
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar