septembers sista dag..

ja ännu en ganska blåsig vacker höstdag...
visste inte riktigt hur det skulle gå i morse om jag ska vara ärlig...
men jag  kom upp i tid...

och jag åkte till jobbet i ännu godare tid..
vilket var tur för att hitta en parkering nära jobbet en fredag...
nja det brukar väl inte gå så himla bra när man är där vid lunchtid...
så jag fick parkera en bra bit bort...

och just att ta sig till jobbet är väl egentligen inte det jobbigaste, trots avståndet menar jag..
utan när man har jobbat och är trött och går ensam genom staden en fredagkväll..
ja det är rent ut sagt skit jobbigt...
speciellt när man upptäcker att man är omringad av två grupper av fulla ungdomarna...
så det spelar ingen roll vart du går...

kände mig inte helt närvarande när jag väl satte mig i bilen och skulle köra hem..
jag vet jag har blivit erbjuden skjuts...
men man vill ju klara sig själv...
jag måste klara mig själv...
och hem kom jag väl....
men om jag haft någon energi idag så är den helt borta när man kommit hem...

och mannen så trött och somnar framför teven...
stackarn som får vänta med att lägga sig tills jag somnat...
och ändå somnar jag inte...

för nu ska ni få höra...
jag har bara haft bra saker att säga om apparna som får mig att somna...
men så gjorde jag en uppdateringen på dem igår...
och nu är de skit, volymen höjs och sänks och börjar brusa...
och helt plötsligt vet jag inte hur jag ska somna...
inte ens spikmattan hjälpte...

nu ligger jag i soffan...
trött visserligen...
men mer psykiskt trött än fysiskt...
så mycket som pågår däruppe att man undrar hur man överhuvudtaget överlever ibland..

jag överlevde dock jobbet...
och ensam på matinén dessutom...
kul att jobba med gulliga lilla Fanny som numera bor i Gbg...
och sedan fint besök av Catrin F och Malin S...

hoppas att de har en trevlig tjejkväll...
önskar att det vore annorlunda och jag hade kunnat vara med...
men som vanligt känner jag att vem skulle vilja ha mig med...

och där är tankarna igen...
orkar inte mer just nu...
hoppas på en helg med lugn och ro...
med min älskade make och kanske lite kryssande också...

ta vara på varje ögonblick för de kommer aldrig tillbaka..
och livet är flyktigt ta det aldrig för givet...

godnatt och hoppas på söta drömmar för er alla, speciellt för min kära granne...

/xoxo

höstlöven faller...

det har varit en vacker höstdag, trots blåsten...
trots allt kan man se lite av det vackra i det...
men det går för fort...
alldeles för fort...

man känner av det..
kanske mer depression än ångest just nu...
man blir liksom tom inombords och vill ingenting...
man sluts in i sitt eget mörker och inget tvingar en att gå upp...

tvingar ska jag inte säga..
för innerst inne vet jag att det aldrig är bra att dra sig undan..
för då blir det liksom lättare att rättfärdiga sitt eget misslyckande...

jag har så mycket som jag skulle behöva göra...
hjälpa till med hemma...
och jag lägger allt på mig...

och när det blir för stort...
ja då misslyckas man..
och utgångsläget är där...
jag misslyckas ända så vad är meningen...

det är så det fungerar...
jag sätter ribban för högt..
bara för att få rätt...
jag klarar det ändå inte så vad är meningen...

många av er känner säkert igen er...
kanske lyckas ni bättre än jag...
men den här veckan har jag varit sängliggande 2 dagar...

det hjälper inte...
naturligtvis vet jag det...
men när mörkret och tomheten finns där...
då hjälper inte så mycket...
man är där och kroppen är så nära död...
man fungerar inte....

men ni vet det där redan...
nu vill jag ge det där lilla positiva...

först blev jag överraskande glad när jag lyckades få mig ett par jeans...
som inte passat mig på över flera månader...
och bara det, kanske skrämmande nog ändå med tanke på min historia, gjorde mig lite stolt..

var hos min psykolog idag...
och jag måste säga det att jag älskar henne..
hon är underbar och trycker på väsentliga saker..
hon ser MIG...

gladare och lite starkare tog jag en runda på stan...
ville ge min underbara make en liten present..
eftersom han står ut med mig och alltid finns där...
även med kryckor och pjäxor...

det blev lite mer annorlunda än jag tänkt mig...
en bukett, som jag med hjälp av de gulliga tjejerna på "flickorna på rådhusgatan"...
lyckades få till...

han är ju galen i älgar...
och sedan lite härliga höstfärger...

imorgon är en nästan heldag på bion...
och jag hoppas verkligen, önskar verkligen att jag kommer upp...
jag måste ju det...
vet ju det...
men ingenting är självklart längre...

vill bara säga att ett innerligt leende betyder massor..
så tack P för att du är du och ger av dig själv...

nu dags för lite mys framför teven...

tack alla goa vänner för att ni finns i mitt liv <3
och mannen du är mitt allt...
all min kärlek till dig och för att du står ut med mig<3

/xoxo

vad hände med måndagen...

ja hur gick det egentligen till..

hm..
jag vaknade...
mina ögon var öppna i alla fall...
och så låg jag...

som om någon dragit åt handbromsen...
bara tomhet och mörker...
vad är meningen...

som att vara fast i en kropp som inte vill röra sig...
totalt meningslöst...

man saknar omdöme...
ingenting fungerar varken i kroppen eller i huvudet...
orden kommer liksom inte fram...
och man kan inte förklara varför det är så himla jobbigt...
varför man bara inte kan komma upp...

tycker så synd om min man..
som fick ta hand om allt igår...
och då hoppar han runt på kryckor...

önskar han slipper komma hem till det igen..
men tyvärr känner jag att det nog inte var första gången...

livet är ett riktigt helvete ibland...
och när jag kommit hem från jobbet sitter jag ofta kvar i bilen..
tårarna som ingen ska se...

ofta känner jag mig så ledsen...
att jag inte längre vet hur det är att vara glad...
så vad gör man...
man spelar, man döljer känslorna och låtsas...

men vad är äkta..
snart känns det inte som om jag existerar längre...
jag är bara ett stort jävla misslyckande...

och jag gör det igen...
för jag vet inget annat sätt...
jag har misslyckats som hustru..
som vän, syster och dotter...
vart jag än vänder mig så får jag folk att må dåligt...

ingen vet vad de ska säga till mig...
och ärligt vem vill höra svaret..
Jag mår skit, men så är det ju...
standard svar numera...

och vad hände idag...
tack och lov kom jag upp och dagen blev hyfsad...
kom till jobbet...
men det tar verkligen all energi ifrån en...
oavsett om det är en lugn kväll eller om det är massor av folk...

undrar om jag orkar hålla på så här...
snart så kanske jag inte kommer upp dessa dagar heller.
och då blir det tufft kan jag säga...

hoppas hoppas att jag med hjälp kommer hitta ut igen..
så att inget av det som finns i skallen...
som är så dolt för alla runtomkring..
inte kommer att bli verklighet...

börjar bli trött...
inte bara för ikväll..
på allt...

godnatt och tack för att ni orkar lyssna på mig..
inget roligt inlägg idag

/å

så helgmys tillslut..

det blir för mycket alldeles för ofta för mig..
och igår..
ja det kokade över lite grann kan man väl säga..

inte så att jag inte klarade av jobbet..
för där stod jag med darrande och krampaktiga armar och händer..
men jag var där...

på hemvägen då kom tårarna och sedan var det benens tur...
jag lyckades ta mig hem...
men jag skrämmer mig själv ibland...
och tankarna som far genom huvudet...
ja man blir rädd...

hoppas nu att det ska släppa lite...
när jag kommer att få hjälp...
hoppas bara att det ska räcka...

igår var igår...
och idag var kroppen tung och jobbig..
speciellt efter en natt i soffan...

han rår ju inte för det..
men så länge han bara kan ligga på rygg.
ja då snarkas det en hel del...
och imorgon ska han börja jobba igen...

stressnivån är hög..
så är det bara...
och lite spinning på det...

ja så är det och jag vet inget annat sätt än att ge allt...
och jag lär mig aldrig heller..
jag gör ju passen själv...
så jag borde kunna göra dem lite lättare...
men varför då..??

Ja nu är det som det är...
och det mesta börjar slå tillbaka mot mig...
och livet den här veckan...
ja det har varit tufft...

och tyvärr så går det ut över fel person..
för mannen får fåordiga svar...
och jag ska hela tiden försöka vara stark och klara allt själv...
men trots kryckor så gör han ändå mer hemma än vad jag gör...

och hur känner jag mig då..??
naturligtvis..
värdelös...
kan inte hjälpa honom..
och vill han hjälpa mig...
vad gör jag då...

ni vet svaret redan..
jag skjuter bort honom...
och allt slår sedan emot mig...
och vi blir ledsna båda två..

satan i gatan som Veronica Maggio skulle ha sagt..
ska det vara så här...

och alla underbara vänner runtomkring..
ni är verkligen toppen..
erbjuder hjälp med det mesta....

tyvärr så kör jag fortfarande med att jag ska klara att ta hand om oss...
det är svårt att be om hjälp...
speciellt av de som man vet oftast har det värre än man själv...

och då tänker jag på goa positiva Linda L...
du ger så mycket av dig själv...
och du kämpar och ger allt...
imponerad av din styrka...
och stort lycka till på ditt nya jobb imorgon...
kommer gå hur bra som helst...

jag är inte frisk...
jag är sjuk....
men man blir så bra på att dölja..
rentav ljuga...
bara för att ibland slippa prata om det...
för när det värker, då värker det...
när hjärtat slår dubbla slag...
då väntar man sig döden...

då benen inte bär...
då kommer man inte framåt..
när tankarna kommer då är de där....

tack för ordet och hoppas eran vecka blir bra...

jag kan bara hoppas...

/å

lite positiva nyheter..

äntligen lite positiva nyheter...
jag har fått en tid som jag väntat på..
och jag kommer att träffa en psykolog nästa vecka..

samma underbara tjej jag redan pratat med..
och har förtroende för...
hon jobbar visserligen bara 3 månader till...
men under den tiden kan mycket hända...

så äntligen lite glada nyheter...

nu ska jag snart iväg och jobba...

/kram på er och ha en skön helg

inga spikar i foten...

han är hemma med foten i en så kallas aircast, ser ut som en pjäxa typ..
ligamentet är helt och gipset är borta...

vill varna känsliga tittare/läsare..
men här kommer lilla foten..

och så här ser själva pjäxan ut

nu kan han ta bort den, och framför allt stödja på den...
2-3 veckor ska den vara på och på måndag är det jobbet som gäller..
han börjar känna sig lite uttråkad milt sagt..

så jag kan bara säga att den här veckan har varit riktigt omtumlande..
väntande och mer väntande och gårdagen var nog bara droppen..
då han skulle läggas in och få sin stabilitetsröntgen..

jag fick ju inte följa med..
det är bara för dig att åka hem sa sköterskan...
vi vet inte hur lång tid det kommer att ta...
kvart över två lämnade jag honom...

jag ville ju överraska lite när han kom hem så jag mitt knäpphuvud åkte till staden..
dels för egen del skulle jag hämta tabletter till mig själv...
och där tog det stopp...
efter en kvart knappandes på datorn kom hon fram till att nej...
de har vi inte hemma...
frågade då om hon kunde kolla på andra apotek..
men också där fick jag nej...

ingen koll på varken mig själv eller benen..
gick jag in i bokhandeln och köpte några nya böcker till mannen..
som har läst en massa i sommar...
en liten överraskning tänkte jag...

sedan kom det bara över mig...
och goaste vännen Colleen som var på sitt jobb tog emot mig gråtandes...
vi satte oss ned och pratade och hon är verkligen en ängel...
tack sötaste du, så mycket kärlek min vän <3

sedan försökte jag på ett annat apotek...
fick dock lite mer information där...
de hade tydligen problem med just detta preparatet...

ok, vad gör jag nu då...
visst ja vi har ju ytterligare ett apotek i staden...
och där var det halv kaos med nytt datasystem...
men mina tabletter, ja faktiskt men i storpack...
så det tog en stund innan hon packat ned dem i små kuvert...

lite bättre...
sedan hem och vänta...
och vänta...

kvart över fem ringde han...
yes tänkte jag nu får jag hämta hem honom..
men då hade han inte kommit in än...

ännu mera väntan...
och inget fick jag i mig heller..
mannens föräldrar hade varit gulliga och handlat åt oss..
så de kom hit och höll mig sällskap en stund...

sedan ännu mera väntan...

vid halv nio äntligen...
dags att hämta honom...
inga spikar utan gipsad igen....

idag fick han sin pjäxa...
men jag orkade bara inte...
hans pappa fick hämta och skjutsa honom...

det känns i hela kroppen...
och man tränger undan sina egna tankar..
och sätter honom i första rummet...
men så mycket jag har gråtit den här veckan...
ja det äter på mig...

och inget svar än från vuxenpsyk...
där väntar man också...
tar eländet slut någon gång...

ska jobba två dagar i sträck...
vet inte hur det blir...
min man kan ju inte komma till undsättning direkt...
och det känns...
och då är det nästan som om man bara väntar på att det ska komma...
jag känner mig själv....

det kommer att explodera...
och det snart...

varför säger jag bara...
varför, om jag bara hade varit lite starkare...
men det är jag inte...

nu till ett trevlig överraskning....
och denna trevliga överraskning stod fam Lätt/Svensson för...
som kom hit med mumsiga muffins...

som små äppelkakor...
himmelskt goda...
Tack Linda, receptet finns på din blogg kanske...
så goda....

helgen kommer inte bli rolig...
men söndag är jag i alla fall ledig...
dags för lite spinning, hade jag tänkt...

/xoxo

ingen operation..

de säger att det ska röntgas,
men blir man sövd och eventuellt får en spik "inmonterad" i foten..
ja då är det väl en operation..

de hade för mycket akut idag...
så vi väntar...
imorgon kanske...

dock blev det ett tre timmars besök på akuten..
då mitt hjärta kände att gipset skavde på fotknölen..
svullnaden hade gått ned, vilket är väldigt positivt..
men det blev inget nytt gips, bara nya gasbindor och vadd...

de ska ringa imorgon igen..
håller tummarna, både för att det inte ska vara någonting..
och att det blir gjort så vi slipper ovissheten...
och jag vill verkligen inte åka dit fler gånger...

kräks bara jag tänker på det..
väntan...
sterila miljöer...
och detta eviga tickande...
hör det i mina drömmar...
Blä...

men det finns ingenting jag inte gör för honom...
om man bortser från att handla och laga mat då vill säga..
min erfarenhet säger mig att då kommer jag nog att dö på kuppen..
för att ge mig på något som jag ALDRIG gör normalt...
sätt spiken i kistan..
lite allvarligt uttryckt..
men efter alla turer så är det så det känns...

men man måste hålla lite av sig själv ovanför vattenytan..
blev faktiskt ett spinningpass idag...
ut med skiten, all frustration liksom försvinner..
och för ett kort ögonblick är man lite av sig själv igen...

men jag kan inte göra det varje dag..
och det vet jag ju..
även om det är skönt att leva på ruset ett tag..

blev en skön dusch...
fick på mig "rosa" och lilla "rosa" på bordet bredvid..
ständigt pipande...
då jag som så många andra har jag förstått...
har hamnat i wordfeud -träsket....

så kul, alfapet i mobilen...
håller min hjärna i gång...
jag kan ju säga att jag behöver det för att hålla mig fokuserad..
men man blir beroende..

så om någon vill..
fruDahlin vill gärna ha en match..

idag vill jag passa på att gratulera brorsan och hans underbar fru på bröllopsdagen..
Kärlek till er båda <3 <3 <3..

och tack för att svt play finns..
såg precis på Mia Skäringers "dyngkåt och hur helig som helst"..
vilken föreställning..
se den om ni har möjlighet...
så mycket allvar blandat med humor...
hon ÄGER!!

så godnatt på er vänner och kärlek i massor till er

/xoxo

måndagkväll med en strejkande kropp..

man kan önska att vissa saker aldrig skulle behöva inträffa..
och sedan finns det saker som bara händer..
så där bara..
utan vidare...

jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant helvete när mannen trampade
ned i en håla på Karlstads fotbollsarena..
men ack så fel jag hade...

jag har ju inte precis  koll på mitt eget liv eller mig själv..
och så händer detta..

hela söndagen gick i sjukhusets tecken..
och helt plötsligt skulle jag försöka vara den starka..
det gick inte så bra precis...

har aldrig mått så dåligt som på sjukhuset...
det enda som far genom huvudet är förruttnelse och död..
kan inte sluta tänka på de avsked som gjorts...

de gånger man varit helt utlämnad och ensam..
väggar som tränger in dig i ett hörn och klockor som tickar ned till din sista stund..
kan inte förklara det bättre...
och jag vet att jag mådde sämre än mannen..
han sa knappt ett knyst fastän vissa övningar var väldigt "osköna" ...

vad säger man...
jag måste ju försöka vara stark..
men det är jag inte...
jag handlar inte, lagar inte mat...
och helt plötsligt befinner jag mig i en situation som jag inte fixar..

det är för många element som stör min kontroll...
och igår när jag äntligen kom ut från sjukhuset...
och regnet öste ned och jag gick och gick för att hämta bilen..
då kom tårarna och all skit som jag förträngt hela eftermiddagen/kvällen..
för vad..??

verka starkare än jag är..
och när jag körde oss hem..
ja man kan säga att jag inte hade mycket kontroll över bilen..
och jag styrde inte längre med händerna om ratten...
utan styrde med handflatorna då jag inte kunde greppa ratten..
för mycket kramp..
och det var inte bara regnet som skymde sikten utan alla tårar..

det var en söndag som jag aldrig vill minnas...
och jag hatar att jag inte kan hjälpa honom...
han finns ju alltid där för mig...

hatar att jag är ett missfoster..
hatar att jag inte kan få styrkan..
hatar min sjukdom..
hatar att jag inte har kontroll...

det är inte mig det är synd om...
det är ju mannen...
jag vet att han tänker mer på mig...
men jag ser bara gipset och kryckorna..

mitt liv är för rörigt..
och imorgon är det dags för röntgen igen..
jag vill vara stark och vara där för honom..
så som han skulle vara för mig...

ja jag kommer få skit...
men jag vill att han sak känna att jag finns där..
och att det är mitt ansikte han ser när han vaknar...

han är ju mitt allt..
kan ju inte leva utan honom..
så visst mår jag hellre skit än lämnar honom där ensam..

ska också säga att det gick hyfsat bra att jobba idag..
och det var betydligt lättare att ta sig hem med bilen..
får se hur det går imorgon...

förhoppningsvis är det inget fel på ligamenten utan han får börja med lite sjukgymnastik
och sedan är han på benen igen...

jag ska finnas där..
och göra det jag orkar,
för förhoppningsvis får jag ett positivt besked i veckan..

/god natt på er

lördag och lite spinning

ja, så har man varit ensam hemma igen hela dagen..
med mannen i Karlstad dömande semifinal i amerikansk fotboll..
fick dessvärre höra att han skadat foten och fick avbryta..
lite synd, men han har varit med i alla fall och jag för min del är väldigt stolt..

och som vanligt är det jobbigt att sitta hemma med sina tankar..
man försöker ju så gott man kan att få dem att försvinna..
men många med mig vet att tankar inte bara försvinner så där..

de trasslar in sig i sig själva..
och man försöker att hålla sig sysselsatt så gott det går..
men när man inte orkar eller har energin att göra saker som man förr älskade att göra..
ja vad gör man då...

man tränar..
ja och så är vi där igen..
det har fungerat bra på spinningcykeln jag säger inget annat..
men man glömmer inte så lätt..

ambulans till sjukhuset...
ortorexi och all annan skit man gått igenom..
man där sitter man och man blir någon annan..

jag kan inte sitta där utan att ge allt..
för då är det inte jag...
och ska sanningen fram har jag en hel garderob full med träningskläder..
de måste ju användas...
och visst känner man sig lite bättre till mods när de faktiskt passar..

ja jag vet jag spinner när mannen inte är hemma...
kanske gör jag det medvetet..
för jag vet att han inte vill att jag så att säga ska cykla "skiten" ur mig..
men när jag sätter mig...
ja som sagt en liten galning tar över och inget hindrar mig...

nu njuter jag av ruset..
gör inget mer även om man känner att man nästan är berusad av all energi..
men på ett sätt så gör det mer skada än nytta att ta del av den nu..
för då kommer jag att tömma mig själv på energi..
och då kommer ångesten som ett brev på posten..

men jag säger det igen..
jag och spinningencykeln är ett..
och jag har vunnit de senaste gångerna..

HEJA MIG!!!

nu till lite mer allvar som jag ofta tänker på...
jag kan räkna mina "bra" stunder på en hand..
medan de dåliga styr mitt liv och mitt leverne..

jag stannar hemma..
vill inte gå ut och möta andra människor..
för de skrämmer mig, gör mig rädd..
gör att jag tappar kontroll..

detta gäller även vänner..
stora sammankomster som kalas, bjudningar och liknande..
jag börjar gråta så fort jag tänker på det...
och även om jag aldrig är öppen och social annars heller..
så brukar jag ändå vara med och jag älskade att bara sitta tyst och lyssna på andra..

nu vill jag bara bort från allt vad sådant heter..
man kan säga att mitt sociala liv det är begränsat till bloggen,
facebook och de gånger jag tar mig till jobbet...

jag undrar var det gick snett..
för inte har det alltid varit så här..
som liten tös vet jag att jag ofta pratade med främmande människor..
älskade uppmärksamheten..

när tog det slut..
och varför kan jag inte få det tillbaka...

idag kan jag inte se hoppfullt på framtiden..
för ärligt ibland ser jag ingen framtid alls..
jag är lyckligt lottad som har många fina vänner runt omkring..
och det värmer...

men mitt i skiten sitter jag..
och ingenting hjälper..
jag slits itu..
jag går sönder..
kanske är jag galen..
förmodligen...

uppskattar kramarna och all kärlek jag får..
men egot spelar en spratt ibland..
och då går det inte in i skallen..
för man är så ensam och ingen förstår...

älskar er det vet ni..
men det är tungt, så tungt...

/xoxo

fredag..

veckorna går fort oavsett vad du gör eller inte gör..
denna veckan har varit tuff för mig..

och ibland känns det som man står på en klippavsats..
ska jag hoppa eller inte..
vill jag hoppa och vad vill jag ska hända när jag väl hoppat..
är mörkret så stark att längtan att inte finnas till tar över...

ibland är den sidan av mig så stark att den skrämmer mig..
den andra sidan den lägger ned...
jag vet vad som är rätt och jag vet vad som är fel..

men när den sidan av mig tar över..
var går gränsen...
finns det ens en gräns...
vad kommer att hända...

att sitta 4h i bedömningssamtal tar på krafterna..
och tar fram dina värsta tankar och mardrömmar..
och även om man inte känner smärtan där, så kommer den efteråt..

man tänker på saker som man inte vill tänka..
rädslorna kommer fram..
ångesten tar över...
man ser inte längre hur det någonsin ska bli ett slut på det..

jag gör så gott jag kan, jag vet det...
men det slår tillbaka på mig lika fort...
igår var skakningarna värre än någonsin..
varade någon timme..

bara kände att nej nu går jag lägger mig..
försöker varva ned, ta det lugnt..
somnade vid 19 tiden tror jag..
mannen väckte mig strax innan 21, för ett avsnitt av CSI Miami..
och kunde jag somna efter det..

nej..
blev någon timme på soffan..
och sedan någon timme i sängen när mannen åkt till jobbet..

har ont i hela kroppen..
men värst är nacken och axlarna..
får se hur det går på jobbet ikväll..
standard numera "får se hur det går"..

jag är ju någon annan där..
så det kommer väl att gå..
och att jobba med finaste Cecilia, ja det kommer bli trevligt..

mitt liv skulle inte se ut så här..
och det skulle inte vara så svårt att få hjälp..
men jag hoppas på ett positivt besked i veckan..
bara någon vill prata med mig, hjälpa mig, få bort smärtan..
och tankarna som inte ska finnas där...

önskar att jag orkade leva mitt liv..
men det gör jag inte och här sitter jag nu..
fängslad av alla jobbiga känslor och tankar..

/å

frustration...

igår vill jag helst av allt glömma...
ingen sömn...
bråkiga katter med söndertuggade sladdar...
brandlarm som varnar för dåligt batteri...
och sedan skulle jag till jobbet på kvällen...

var som upplagt för problem..
och jag säger bara så här...
frustrationen blev inte bättre...
och jag var så trött när jag kom hem...

man kan säga att så nära att strypa någon har jag aldrig varit...

men idag var en ny dag..
åt helvete med den också vill jag bara säga..

konstiga drömmar om att bli begravd i snö...
vaknade upp och frös...
ville inte gå upp, ville inte svara i telefonen...
det var ett nummer som jag inte kände igen..
lät det ringa...

något senare skickade mamsen ett sms och frågade om hon fick ringa..
jag var ju vaken, så visst varför inte..
det var ju inte så att jag behövde gå upp..
äntligen hade hon sagt upp avtalet med mäklaren...
och satte faktiskt lite press på honom också...

vilket resulterade i att hon idag fick ett telefonsamtal från honom..
där han hade fått ett bättre bud, som mamsen är beredd att acceptera..
om ingen kommer med ett högre inom en vecka...
lite press var allt som behövdes...
och nu har hon lugnat ned sig betydligt..
skönt...

så vad händer med mig då..
tyvärr är jag fortfarande frustrerad...

fick veta idag efter mitt andra bedömningssamtal
att det är upp till 1 års väntetid till att få träffa någon av deras psykologer,
och det är inte direkt goda nyheter...

bedömningssamtalen är nu över i alla fall...
och sedan nästa vecka ska det beslutats vilka åtgärder som ska sättas in för att hjälpa mig..
kommer jag till psykolog så att jag får vänta ett år,
finns det tydligen stödsamtal man kan få..
jag kan då få prata med sjuksköterska eller kurator
eller psykiatriker som också kan vara första ledet att få min medicinering ändrat,
för bara där tror jag kanske att det kan lätta lite i alla fall...

men ett år...
känns inte alls bra faktiskt..
och det tyckte inte hon jag pratade med heller..
men som sagt nästa vecka ska jag förhoppningsvis ha mer information..
och jag har då rätt att protestera om jag vill...

är inte så mycket för att protestera..
men släpper de iväg mig utan åtgärd...
ja då vill jag nog protestera en aning...

kan man bli mer frustrerad....?

och den bästa medicinen mot frustration..
jag har sagt det förut...
träning...

så ett spinningpass satt inte helt fel just nu kan jag meddela...
ut med all skit bara...
och så ringer det på dörren..??

har haft busringningar här förut idag, så jag brydde mig inte...
sen kom en till...
och jag var mitt i allt, andfådd och svettig...
men ställer mig och ropar ut genom fönstret på övervåningen...

vem är det och vad gäller det..
då var det elektrikern som kopplat in värmeväxlaren..
han ville komma in och kolla så det fungerade..
kl 19,00, vad är det för tid att komma...

jag sa att jag tränade så han fick komma tillbaka en annan dag..
men fungerar gör det ju..
det har vi märkt på elementen i alla fall...

så avslutningsvis...
ett rosa paket kom idag...

så nu är äppelskrutten laddad inför vintern..

imorgon ska finaste frissan Ida klippa mig..
ska bli skönt...

stort grattis Linda L.till ditt nya jobb..
och vad härligt att se att du har orkat med..
du är en riktig fighter <3

/xoxo

lite av nerverna utanpå..

vilken morgon...
från första andetaget kände jag "hjälp, det här går inte"...
det var tunga släpiga fötter som tog sig ned till frukostbordet..
förväntansfull och spänd som en fiolsträng..

det värsta släpper ju en aning när man har saker att göra.
och det är ju måndag idag...
precis...
dammsugaren fram, och det tog tid idag..
ville väl att det skulle ta tid så man inte hinner tänka så mycket..

men ja efter ett tag var jag ju färdig och då var det ändå 2h timmar kvar..
satt en stund, insåg snart att det var ganska hopplöst...
tankarna for iväg som besatta...
svarade på ett "grattis på namnsdagen" -samtal från svärmor..
men hörde inte så mycket av det hon sa om jag ska vara ärlig...

tog mig en dusch, och sedan kom det igen...
jag gick framåt men inte mina ben..
som gjutna i golvet, och då får man som sagt ta det man har..
gick upp för trappan krypande med benen släpande efter..
sittande på det översta trappsteget och andades en stund...

sedan efter 10min kund jag resa mig upp och med benen släpande och inte alls fungerade,
lyckades jag få på mig lite kläder innan vi skulle iväg för det första bedömningsamtalet..

hjälp vad stressad jag var och tårarna var där..
och man gör ju alltid större grej utav av det och minnen från tidigare dök upp..
tänk om hon var likadan, nonchalant och likgiltig..

gissa vem som hade så himla fel...
naturligtvis jag...
ett riktigt toppen tjej..
hon lyssnade, ställde rätt frågor och hon SÅG mig...

tiden gick dock alldeles för fort...
så jag ska träffa henne igen för att fortsatte min bedömning på onsdag..
sedan så ska hon berätta för en grupp av läkare och psykologer det vi gått igenom..
och sedan får vi se vartåt det lutar..
kanske inte ens säkert att jag kommer hamna där...
hoppas ju på det, och hoppas på henne naturligtvis, för henne fick jag starkt förtroende för..
men vi får se..

håll alla tummar ni kan..
för nu är det nog på rätt väg...

mannen har suttit i möte ikväll, men nu är det nog dags att fira min namnsdag tycker jag ;-)
och imorgon hoppas vi att allt ska vara löst med telia, så vi kan koppla in allt och få fler roliga kanaler...
och kanske ett litet rosa paket, vem vet..

/kram på er vänner och tack för alla lyckönskningar idag <3

xoxo

Söndag och lite ångest...

Ingen strålande morgon direkt.
Vaknade med mardrömsvånda och tårarna rinnande nedför kinden...

Ingen bra start, men tog mig till soffan och lite frukost tillsammans med reprisen av finalen i "so you think you can dance".. Snacka om gåshud...

Sedan tog mig kärleken och jag ut på en promenad. Varmt och torrt, en aning huvudvärk och sedan en kall dusch innan det var kabeldags...

Fick en ganska kraftig ångestattack efter duschen...
Jag lyfte benen och gick framåt, men kroppen rörde sig inte en millimeter..

Man får göra vad man har med det som fungerar, så jag tog mig fram med hjälp av armarna istället med baken släpande i golvet..

Efter en stund går det ju över...
Men det är rätt jobbigt att inte fungera.
Sedan var det dags att arrangera lite kablar, borra lite..

Och inget kaos med kablarna, men det borrades lite extra både här och där, men nu är kabeln på plats...

Ville också passa på att gratulera fam. Tauson på bröllopsdagen <3 kärlek.

Och min man grattis till att du får döma semifinalen, du är bäst <3

/xoxo

Skickat från min äppelskrutt

en lite annorlunda lördag..

ja det händer faktiskt att man förvånar sig själv ibland..

det var tufft på jobbet igår...
och även om det kanske inte märktes så mycket igår när vi kom hem..
så kände jag det i hela kroppen i morse..
tungt att komma upp, och kroppen styrdes inte av mig..
börjar känna igen fenomenet...

men det var klart att jag skulle upp och få lite tid med mannen..
innan han skulle iväg till Örebro för att döma..
och lite av en tradition brukar vi försöka oss på melodikrysset..
så även idag och direkt efter åkte han..

och där satt jag, kände mig lite övergiven, trött, less och allmänt ofungerande..
tog plats i soffan med en filt och vi som de flesta andra har hamnat i spotify -träsket..
så jag fick en liten idé att göra ett spinningpass med lite bra låtar..

när jag var igång på den tiden hade jag flera pass i ipoden..
nu gjorde jag ett i spotify på äppelskrutten och sedan...
ja då somnade jag i soffan...

och sedan var den dagen över..?

nja faktiskt inte...
jag vaknade vid femsnåret, inte jättehungrig, men lite lagom..
käkade och började fundera på vart dagen hade tagit vägen..
och så blev jag bara så sugen på att köra passet jag gjort...

så jag tog upp kampen igen...
och vem vann den här gången..??

JAG....!!!

det är en seger för mig..
och den är mäktig...
13.4km på 45min och jag gjorde det..
lite skakningar och ömma muskler, men jag lever...
ingen tung andning,
bara härligt slapp i soffan i väntan på mannen som är på väg hem...

en bra avslutning på den här dagen...
imorgon väntar kabelkaos när vi ska installera...
hm vet inte riktigt vad det är vi ska installera,
men vi får några extra kanaler via bredbandet..

kan bli en rolig söndag...;-)

och sen är det måndag..
stressar och oroar mig, men det får vi ta imorgon..
nu ska jag leva på mitt rus en stund...

kram alla ljuvliga, underbara läsare..
kärlek till er och njut av en mysig lördagskväll <3

/xoxo

fredag och trött i kroppen..

den strejkar..
vill inte röra sig som jag vill..
fingrar som skakar så fort jag försöker räta ut dem..

det är mycket stress i kroppen idag..
och över 8h på jobbet idag/kväll...
hm...

önskar att det vore lite lättare att släppa på de där känslorna..
men det tog mig nästan 2h att somna igår..
och då går det runt i skallen på mig...

vad kommer att hända på måndag..?
bedömningssamtal...
jag vet att man bara ska säga som det är..
inte säga det man tror de vill höra...
men hur ska de bedöma mig, när ingen annan lyckats..

jag kan knappt skilja mig själv från alla känslor och tankar...
var mitt i all skit finns jag...
någon som bara vill känna sig levande, glad och lycklig i alla fall ett litet tag..

är jag bara deprimerad, ledsen och trött..
just nu är det så...
och här sitter jag och vet varken ut eller in..

slutar det någonsin...
kommer jag att sluta ge mig själv skulden..
kommer jag att bli mig själv igen...
kommer livet någonsin tillbaka...

ärligt..
känns inte så..
har hoppats så länge och önskat..
men snart orkar jag inte hoppas längre..


/å

lite av en ilsk zombie..

kanske kan hända att det låter komiskt..
men så är det inte...

jag har varit förbannat arg idag..
skulle vilja slå någon väldigt hårt som får min mamma att må dåligt..
och då min kropp idag inte reagerar som normalt..
så välkommen till zombieland..

ni som följt bloggen vet att min mamma ska sälja sitt hus...
och allt hade kanske varit frid och fröjd om hennes mäklare inte gått bakom ryggen på henne..
sagt nej till ett högre bud än det som är lagt som högsta bud idag..
alltså får man göra så..
gå bakom ryggen på sin klient...

jag är så förbannad..
min mamma har haft stress och oro i sitt liv ändå..
det här tar ju bara priset..

hon fick aldrig reda på det här första budet..
och hade ingen aning förrän andra började prata om det..

hoppas hon skäller ut honom ordentligt..
och löser det med dem som är intresserade av att köpa..
för de finns ju där, även om hon aldrig fått reda på det..

arg är jag, men det löser dessvärre inga problem...
fortfarande zombie och värk i hela kroppen som inte känns som min..

hoppas det släpper lite tills imorgon då jag ska jobba..
med Fredrik och finaste Colleen...

sov gott på er

/xoxo

en dag i taget..

det var segt och jobbigt i morse..
kan inte förnekas och en dag i soffan var planen..
men ibland förvånar jag mig själv faktiskt..

och idag tog jag upp kampen..
jag vs mr spinningcykel..
och vem vann..
en gissning...

Jag vann...
vilken skön känsla, att för en gångs skull känna att jag gjorde något för mig..
för att jag skulle må bra...
kanske lite "nu ska jag visa att jag klarar det" också..
men jag gjorde det...

och med adrenalinet på topp kände jag att nu har jag så mycket energi att jag kan göra vad som helst..
men jag insåg ganska snabbt med den erfarenheten jag har..
att fortsätter jag i samma tempo så kommer ångesten snart när ruset gått över..
så jag tog det lugnt och tog på mig rosa och vilade ut i soffan..

skulle också säga att kallelsen kom igår, så även om jag inte svarat på det dolda numret..
så hade jag fått ett brev..
och det är ett bedömningssamtal jag ska på..
så då borde jag redan vara antagen, så tolkade vi det åtminstone..
så då borde det vara på rätt väg..

och det där med jobbet..
fattar inte varför jag gör det, stressar upp mig i onödan..
var inget kaos alls på jobbet igår..
mer än 160 kartonger popcorn som hade gjorts i ordning helt i onödan..
så man kan väl säga att popparen inte gick varm igår precis..

synd på Colleens och Tinas fina jobb med popcornen..
men så går det med "missuppfattningar"

kram på er ta hand om de där ögonblicken..
vi lever här och nu...

/xoxo

..bara några tankar..

ja, det gör jag ganska ofta..
tänker menar jag..
och med tankarna kommer oftast en analys..
"varför tänkte jag så eller varför gjorde jag så.. osv"

det som gör att man tar det där extra steget på morgonen...
fast man inte vill, inte orkar..
är att förnuftet säger till oss att ingenting blir bättre om vi ligger kvar...
snarare tvärtom, det kommer bli svårare för varje dag att gå upp..
om man som sagt ger efter och inte lyssnar på förnuftet..

och så fungerar det ju varje dag...
förnuftet styr våra handlingar, hjälper oss i rätt riktning..
inte känslorna eller tankarna, de hjälper bara till att förstärka en oroskänsla...
detta om man har problem med ångest, panik och depression..

de flesta kanske inte tänker så mycket utan går på..
de gör som de alltid har gjort utan att reflektera så mycket över varför de gör det..
de bara gör det för det har de alltid gjort..
finns ingen anledning att analysera..

men jag undrar, för jag vet hur fort det kan vända...
vad händer den dagen jag vaknar och förnuftet inte längre finns där..
vad händer när jag som är en känslomänniska låter känslorna styra mig helt och hållet..
vad kommer då att hända med mig..??

jag kan tänka rationellt och jag gör det med mitt förnuft..
men är det alltid äkta..??
ljuger jag för mig själv ibland..
och tror att detta är rationellt och vettigt...

kommer mitt förnuft lämna mig..
jag vet att det kan hända..
jag har varit med om det stundtals...
men sedan vet jag vad som är absurt eller inte...

Jag undrar bara...
när känslorna styr då är oftast förnuftet borta..
och då fungerar man inte som man ska...

och var kommer jag att hamna då..??

har också tänkt lite på hjälpen som jag behöver..
för ibland kan jag känna att kanske andra behöver den hjälpen bättre än jag..
och kanske kommer de också fram till det..
och då står jag där...

jag vet jag säger emot mig själv..
jag behöver hjälp..!!!
jag vill fungera och må bra..
framförallt vill jag börja skratta igen...
glädjas åt något roligt, se fram emot något som ska hända...
jag vill bara känna något annat än smärta, sorg, panik, ångest och stress...

en dag kanske...

/Å

skit dag...

ny vecka, nya möjligheter "my ass"..
ursäkta språket...
men idag säger jag nej...

orkar inte vill inte..

jag var på jobbet igår kväll...
gick hyfsat, har mått bättre...
men jag gjorde mitt jobb

och att jobba med Tina...
ja, jag kan knappt komma ihåg när vi pratade sist..
var skönt att prata och hon säger det precis som det är...
inget knussel och jag behövde höra det hon hade att säga...
så stort tack Tina <3

men när vi kom hem, ja då var huvudet igång igen...
tankar som leder till tårarna, som leder till kramper..
kramper som gör att du inte kan röra dig framåt..
fick hasa mig fram på rumpan när jag efter mycket möda väl tagit mig upp för trappan..

ja det är sant, så kraftiga kramper att kroppen vrider sig i riktningar,
som man inte trodde fanns..
det är inte du som rör den, det kan liknas vid en marionettdocka..
och det är ångesten, paniken som styr den...

så vad hände den här gången..
dels har jag jobbat tre dagar i veckan och det har väl kanske inte varit idealiskt för mig just nu..
men imorgon, som ska vara en helt vanlig tisdag så är det mycket på gång på bion..
och igen kommer vi till kontrollen...

det kommer att vara en massa folk där och inget kommer att vara som det brukar..
och jag får panik, vet inte hur jag kommer hantera det..
om jag kan hantera det..
ja jag vet att jag är hyfsat bra på mitt jobb..
men hjälper det i en sådan här situation..

svaret..
Nej såklart...

jag stressar såklart och nu är det allt jag tänker på..
har tänkt på hela dagen...
och sedan telefonsamtalet i morse...

jag är förbryllad...
jag har väntat på en kallelse och så får jag ett dolt nummer på displayen..

om man som jag har den här problematiken..
ja då brukar man inte svara på nummer man inte känner igen..
speciellt inte dolda nummer...

men nu gjorde jag det ändå och det var väl tur..
får komma dit nästa måndag...
och nu börjar det äntligen att hända saker...

men tack om det blir fel...
om jag är fel, säger fel eller gör fel...
stress igen...

orkar inte mer just nu, regnet har smattrat mot rutan hela dagen...
och just nu vill jag nog bara slockna...


/Å

en helt ok dag..

det händer ibland faktiskt...
att vissa dagar passerar och man känner att javisst det här var faktiskt ganska ok...
och detta trots att mannen inte varit hemma på många timmar..
så dröjer det inte alltför länge innan han kommer hem igen..
och då får vi vara tillsammans igen...

jag kan inte sätta fingret på det...
jag är trött och känner mig lite seg i kroppen...
men inte så mycket mer...

jag borde inte analysera varför...
utan bara vara glad att det är en sådan här dag...

jag jobbade igår...
och det var tufft kan jag säga..
mycket folk och stökigt och rörigt..
och helt okontrollerbart...

det är ju det som är min svaghet...
att inte kunna kontrollera situationer...
men det värsta var inte att ha dem i kön, för då vet jag ändå vad jag sak göra..

nej det värsta är när man ser över 200 personer komma ut från salongen till foajén..
då slår hjärtat i 250 slag i minuten och kramperna kommer som på beställning..
det är just tanken på att hjälp vad många de är...
och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen...
döden vore ju att ge sig ut bland dem...
kan inte ens tänka tanken...

det som far genom huvudet just då är istället...
nu springer jag härifrån...
nu vill jag fly från den här situationen...
för känslorna och tankarna säger att situationen är förknippad med livsfara...

visst det är ju inte så...
och naturligtvis vet jag det också..
men ibland mitt i allt, när tröttheten styr...
då kan man inte reglera det...

det gick ändå bra igår...
inga direkta anfall...
och idag har jag faktiskt hoppat en lugnande tablett...
och trots detta mår jag hyfsat bra...

så vad har dagen haft att erbjuda..
melodikrysset med mannen innan han åkte iväg...
en timmes stavgång...
lite frustrerande för jag tycker jag går fort...
men kommer sällan längre än 5km på en timme...

men snart så kommer det...
det är jag säker på...

sedan en välbehövlig dusch...
en god kopp te tillsammans med Fringe som jag spelade in igår..
en tvättmaskin full av rosa "ludd"...

sedan lite kärlek till mina älskade orkidéer...
lite disk och nu lite bloggande....

min riktiga älskling är på väg hem från Göteborg...
och så här snygg är han när han ska iväg och döma...

något suddig, men stilig är han mitt hjärta...
och jag är lyckligt lottad med en riktig själsfrände vid min sida..
älskar dig av hela mitt hjärta <3 <3 <3

idag vill jag också passa på att tillägga...

att jag är lyckligt lottad...
jag har ben att gå på, händer och armar som jag kan lyfta med...
jag har ingen obotlig sjukdom, trots att jag kanske aldrig blir fri från ångesten..
vissa dagar kan det visserligen kännas som att allt är slut...
men så länge man tror och hoppas så kan man också övervinna rädslan...

många lever med obotliga sjukdomar...
reumatiska sjukdomar så som några av mina bästa vänner...
obotliga, inte dödliga, men de kan inte röra sig som de vill...
inte göra saker som andra kan...

men vet ni...
det gör de ändå...
ingen ser deras smärta, men den är där för dem alltid...
smärtor som aldrig försvinner...
men de tar vara på varje ögonblick och gör det bästa av det de har...
och så starka och levande...

jag döljer också min smärta när det är tungt...
det är så himla vanligt att man gör det...
men varför..

känn, berätta och våga visa att det inte är ok...

för är man inte ok, då ska man inte behöva vara ensam med det...

livet är förbannat orättvist...

kommer alltid att vara det...

men vi lever, finns här och nu...

älskar er alla så mycket <3

/xoxo

ny månad

vill inte, orkar inte just nu...
faktiskt riktigt jävla illa idag..

och till råga på allt har de gjort om gränssnittet här på blogger,
så jag vet inte riktigt hut det kommer att se ut..
känns lite jobbigt, när man var så invand med det gamla..

inget i brevlådan idag heller..
behöver hjälp nu, varför ska det vara så svårt..

ingen att prata med, mannen sover...
imorgon ska jag jobba, på lördag ska han döma i Göteborg och på söndag jobbar jag igen...
borde inte störa mig så mycket, men just nu gör det det...

vill bara känna lite hopp och kunna se framåt..
men nu kan jag knappt fokusera på imorgon...

det är splittrat idag, men jag är splittrad...
ju längre tiden går desto större blir bomben..
och tro mig snart exploderar den...

så idag var det spruta igen, alltså 3ml vätska med en sprutspets på 5,5cm..
för er som tar sprutor eller jobbar med dem, vet vad jag pratar om..
det är mycket vätska och en STOR nål, tack och lov ser jag aldrig när hon tar den..
men nu vill jag inte mer...

vill inget mer, trött på allt...

fick en ny medicin också...
inte mot ångesten eller depressionen utan för örat..

ni kanske kommer ihåg det, lite susande och jobbigt som aldrig gick över..
nu fick jag en nässpray med kortison...
för tydligen var det lite problem med örat, lite svullet inuti tydligen..

vi skulle mysa lite med teve ikväll..
går så där kan jag säga, det är jag och CSI Miami...
han vaknar väl till slutet som det brukar vara...

skit också...
jag vill inte att han ska sova, för här sitter jag och är ledsen..
han behöver sova jag vet...
och när han väl vaknar kommer jag inte vilja prata om det..

varför gör jag så..
vet inte..

Hoppas verkligen att ni har haft en bättre start på den här månaden..
för den här dagen vill jag bara glömma...

/å