det var ett bra avslut på juni, och det får man väl ha kvar i bakhuvudet....
men vilken dag jag har haft, skulle stryka den ur almanackan om jag kunde.
Benen tog mig knappt ur sängen i morse, och sedan var det direkt till soffan..
många jag känner runt omkring mig är starkt väderberoende, jag kan inte säga att jag påverkas av vädret det minsta..
vad jag däremot kan understyrka är att när det är dåligt väder, har jag på något sätt lättare att ta mig ut..
för jag vet att regnar det, vem går ut, risken att stöta på något minskar radikalt och man har inte lika stor ångest över att man inte sitter på alla fyra i rabatten och rensar, för vem gör det när det regnar..
jag har kommit underfull med att det måste vara så det hänger ihop, när solen skiner och man inte sätter sin fot ute så undrar folk vad det är för fel på en, och varför ser deras trädgård så ovårdad ut, borde de inte klippa gräset, rensa rabatterna..
hon går ju hemma hela dagarna..
det är ju just det, det slutar inte med det som är inomhus, det är likadant ute..
och det fanns faktiskt en tid då jag tyckte att det var kul att plantera blommor...
nu är det nog det jag avskyr mest, och älskade Joakim har fått ta hand om trädgården hela våren..
ville hjälpa honom, hur jävla tråkigt jag än tycker att det är, och jag brukar hjälpa honom..
men i år...
ja nu vet ju hur det har gått..
det tar aldrig slut, och även om attackerna inte kommer dagligen, så känner jag ändå av dem, i form av kramp, hjärtklappning och liknande. De försvinner ofta ganska fort, men ibland är de fler och det gör mig bara så trött och less..
idag har varit en sådan dag, mest sovit..
men jag tog min vanliga runda med soporna till containern, lite träning att komma ut, man vet ju aldrig vem man möter, och det i sig är också lite stressande och hjälper mig att vara beredd på oväntade, okontrollerbara händelser. Naturligtvis möter man inte mycket folk när regnet hänger i luften, men det är ändå terapeutiskt..
sedan var jag helt slut och gick in, gjorde lite meditation, ger mig inte, det kommer att fungera så småningom det är jag övertygad om, sedan somnade jag..
vaknade så där lagom efter 18, fick i mig lite käk och medicinen som behövs för att stabilisera upp och nedgångarna. Naturligtvis tänkte jag att nu när jag ändå var uppe så var det dags att ta tag i lite sysslor.
Mannen fyller ju år på söndag som några av er redan vet, och paketen har redan kommit, dessvärre inte inslagna. så det tänkte jag att jag skulle göra..
just precis, och hur fungerar man när man är nyvaken, mer eller mindre lite neddrogad av avslappnande tabletter, ja ni kan ju tänka själva.. inte blev det några snygga paket inte, snören gick av, och ja det tog säkert 40min att slå in två platta fyrkantiga paket, "not my finest moment" om man säger så,,,
och sedan tänkte jag att det var dags att betala lite räkningar som verkar var det enda som kommer i tid på det här stället..
hur tror ni det gick, ja mitt personnummer har jag tydligt tappat bort någonstans...
inte konstigt att Joakim inte låter mig sätta mig bakom ratten på vår bil, inte för att jag fått för mig att gör det fullproppad med medicin som gör mig trött och ger nedsatt reaktionsförmåga, och nu var det mer tydligt än någonsin, ett under att jag klarar mig på jobbet..
gillar inte att var beroende, men vad ska jag göra..
det är ju inte så att jag skulle få för mig att åka in till stan själv, bland allt folk, men vore ändå skönt om jag kunde ta mig till jobbet själv, så att Joakim slipper åka tidigare från jobbet. Han säger att det inte är några problem, men för mig känns det som om jag inte klarar mig själv...
och innan ni säger något...
jag vet att jag inte klarar mig själv, men ni förstår säkert hur det känns när man inte ens har ett val..
idag är det fredag, och de flesta känner att nu börjar helgen och många kommer hem tidigare från jobbet, tar den där goa ölen, whiskeyn eller vinet, vad man nu längtar efter, eller rentav går ut med arbetskamraterna på afterwork...
mannen min är ute ikväll, och ensamheten är mer slående än jag trodde den skulle vara...
jag vet att hade jag sagt hur jävla illa det är och bett honom stanna hemma så hade han gjort det, för sådan är han mitt älskade hjärta...
men var hade vi hamnat då...
jag skulle aldrig kunna be honom stanna hemma,
jag vill att han ska kunna gå ut med sina vänner och ha det kul,
och jag vet hade jag bett honom stanna hemma vad hade då hänt..
efter en timme eller två hade han somnat i soffan, och då är han ju ändå inte här och jag blir ledsen för han hör mig inte när jag vill prata.
och som sista utväg, som jag aldrig vill och den delen av mig själv som jag hatar, så blir jag arg på honom för att han inte lyssnar..
så hur det än blir är fredagskvällarna oftast ensamma, och man vänjer sig...
en av anledningarna till att jag oftast jobbar fredagar, men som ni vet har jag dragit ned och denna fredag tillbringas ensam med en filt i soffan och snart blir det en varm kopp te...
saknar min älskade man, men önskar och hoppas att han har det så roligt som han behöver.
för han om någon behöver komma ut och ha det roligt och slippa tänka på mig..
men vet att jag saknar dig <3
hoppas att tidigt hemma är tidigare än 23,30, för kanske är jag gammal men halv tolv är inte så tidigt i min värld, saknar dig mitt hjärta..
/njut av helgen vänner och kom ihåg ni är fantastiska och ni finns alla i mitt hjärta <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar