låt varje ögonblick räknas

Låt varje ögonblick räknas..
en blogg om kärlek, panikångest och depression,
blandat med bilder, familj och en del scrapbooking

tisdag 26 juli 2011

ännu en förbannad dag..

såklart den värsta dagen ska börja med en spruta, som i princip får hela benet att domna bort och då tas den i "skinkan". Jag misstänker att hon tycker det är kul att sticka folk, tack och lov ser jag inte när hon gör det...
har ju en viss skräck för sprutor..

tog en koll på blodet, verkade vara helt ok, inte därför jag är så trött alltså, och sedan visst....
vi ökar styrkan på en viss tablett till dubbel styrka....
det gör säkert susen och gör mig nog mindre trött...?

men vad ska jag gör egentligen, för det håller inte längre...
har legat inne hela dagen, varvat tårar med sömn...
går inte ut bland folk, orkar inte, vill inte...

det är mycket jag önskar, just nu behöver jag någon som får mig att få ordning på mitt huvud och alla tankar, för det börjar nysta ihop sig mer och mer...
och jag klarar det ärligt talat inte längre...

får jag inte hjälpen jag behöver, rätt person att prata med...
ja då går jag nog under, för ingen verkar veta var jag ska börja nysta...

var börjar man...
finns det egentligen någon början...
vet ingenting längre...

igår på jobbet, så höll det på att brista igen..
det får inte hända, och jag lyckades kväva det...
men att hålla på i ett och knappt få sitta ned 5 min, alltså jag fungerar inte...

jag trodde jag hade en lösning på problemet, men jag hade fel...
och tyvärr så gör jag som jag inte ska göra, om jag inte gör det så blir det inte ordentligt gjort...
men jag blir så trött på att ibland få plocka upp efter andra...
jag orkar inte hålla koll på allt, och ändå är det det jag gör...

så trött...
snart semester, skulle kännas skönt, men det är också ett stressmoment...
tänk om vi hamnar där jag var från början, då bryter jag ihop..

ok jag har brutit ihop för länge sedan...
men det kan bli så mycket värre, nu funkar jag ju i vissa situationer...
men jag behöver veta hur jag ska börja hjälpa mig själv..
och det klarar jag inte ensam...

ta nu hand om er och tack för att ni lyssnar på samma svammel gång på gång..
men här är jag nu, så är det...

1 kommentar:

  1. Kära Åsa!
    För det första; det är DINA tankar och känslor du delar med dig av - det är INTE svammel.

    Och för det andra så kan jag bara f ö r s ö k a tänka mig in i hur jobbigt det måste vara att sätta allt detta på pränt!!

    För det tredje, och jag kan bara tala för mig själv men ATT du delar med dig gör att jag försöker förstå och vill förstå dig och sjukdomen bättre.

    Kram på dig vännen!! // Colle

    SvaraRadera