kanske en fråga som många ställer sig, och som få får svar på...
man möter någon på gatan som ser ut som vem som helst, man säger hej växlar några ord och vet inte att samma person sedan går hem och önskar att den kanske bara fick dö, att den slapp alla tankar om att inte räcka till, att inte klara av saker som inte är planerade..
det syns ju inte utanpå, ett leende javisst..
men man lär sig vad som behövs för att slippa frågor...
för när du börjar nästla i allt det där, då kommer det mesta, sådant som kanske ingen vet,
som ingen borde veta..
men kanske är det det som är grejen, har ni tänkt på det...
man behöver prata om det som är jobbigt, man behöver tala med de som står en närmast varför vissa saker fungerar, medan andra kanske inte gör det.
varför ett oplanerat besök av hantverkare, eller vad man nu ska kalla dem, kan ge så stark ångest att man bara vill kräkas, att tårarna börjar rinna för man vet inte när de kommer eller vad de ska göra...
jag vill inte ha det så, jag vill inte att min man ska säga, att den dagen de kommer stannar jag hemma från jobbet, för det kommer att bli alldeles jobbigt för dig...
alltså vad ska man säga..
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och utan dig skulle jag inte kunna andas <3
men så här ska det inte vara..
vad är det för liv, han ger upp sitt för mitt..
vad har jag för rätt att låta honom offra sig så här...
han gör ju redan allt för mig, och vad gör jag...
SOVER.....
jag vet det var meningen att de skulle komma imorgon, och detta hade vi en plan för, och vi...
nja mannen har röjt så de ska komma åt där vi tror att de behöver fritt fram...
och jag skulle åka iväg och vara kattvakt åt mamsens katt...
men så blir det ju inte, de kanske skulle börja med andra hus här i området i morgon, och idag då de skulle ha börjat, ja då har de gått någon sorts husesyn...
även om jag nu kanske inte har något direkt liv, då jag är hemma hela dagarna när mannen jobbar..
men jag får ju fasiken panik när vänner ska komma, och nu kommer en massa okänt folk springa omkring här...
jag kräks...
det måste hända något snart...
något som gör att man kan se en lösning på problemet...
för jag vill kunna göra saker med min man, inte ligga i soffan medan han håller på med allt hushållsarbete och sådant som för mig var självklara saker förut, och som vissa dagar är som omöjliga att ta sig igenom...
jag skulle vilja åka till A6 tex, eller Marieberg i örebro, kanske inte så mycket för shoppandet skull utan mer för att gå omkring och göra något med mannen, varför inte börja här i stan rentav...
men det fungerar ju inte...
jag vill bara ta mig igenom det när man väl är där och det är inte roligt..
ja, vi var tillsammans på Öland, men det var ju samma där, han gjorde ju allt..
och vad gjorde jag...
SOV...
som ni förstår så präglas mycket av mina dagar med vila och sömn...
och igår låg jag konstant hela dagen.. absolut ingen bra dag..
nu väntar snart helgen, och sedan börjar vi jobba båda två...
jag orkar inte tänka på det just nu...
känns trängt, jobbigt och att vara ensam, när mannen dömer fotboll...
ja, jag gillar ensamheten, tystnaden, men jag älskar hans närvaro mer..
och ja, jag oroar mig när han är ute och kör långa sträckor, även om han inte är ensam den längsta biten, men han sak ändå köra ensam från Jönköping mitt i natten och det....
ja det oroar mig, och är det sista gången vi ses skulle jag ha önskat att vi gjort så mycket mer..
men det är inte att bara ta sig i kragen, det funkar inte så, eller ryck upp dig...
klart man vill, men något som är starkare än du själv håller dig tillbaka..
såklart jag vill göra saker, det är ju inte det det handlar om...
nu blev det så himla jobbigt igen..
men har du någon i din närhet som drar sig undan, ge dem stöd och hjälp..
tankarna och känslorna är äkta för dem som upplever dem...
låt dem inte gå ner sig innan det är för sent...
tyvärr så händer det oftare än man tror...
hjälpen finns där, sträck bara ut din hand och visa att du finns där...
som alla ni mina fantastiska vänner <3
och mitt hjärta, som för alltid kommer att vara DITT <3
en massa kärlek och styrka till L och din underbara lilla dotter..
tänker på er, och även om man inte tror det så kommer det att bli lättare, du kommer aldrig glömma, för det gör man inte, han kommer alltid vara en del av dig vad som än händer, och ett underbart fint minne.
Du är stark, glöm aldrig det <3 <3
/önskar jag kunde säga att det blir bättre...
men tyvärr inget förändrat
Å
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar