Linda L. brukar använda uttrycket att kroppen väger typ 250kg...
ja om man sätter den vikten på benen så kan det bli lite lustigt...
det har varit en jobbig början på veckan, som ni alla vet...
började ju jobba igår, och som ni förstår så överlevde jag det..
kan man tänka sig, jag överlevde...
och idag, så stressad över det där förbannade mötet, och till vilken nytta...
ingen, och det vet jag ju, men så starkt jag reagerar på sådana saker...
och jag har varit frustrerad, ledsen och uppgiven...
och vad gör man vanligtvis då...
ja hade det varit som vanligt, så hade jag tränat bort det..
och det var lite i stil med det som hände idag också...
jag tog mina stavar och begav mig upp till spåret...
det var jag, stavarna och myggen kan man säga...
och jag stavade på, eftersom det var ett tag sedan stavarna var med gick det lite segt i början..
men jag höll vid något tillfälle en hastighet av 15km/h och det är ganska snabbt..
tänkte lite att jag skulle bli av med frustrationen...
men nu funkar jag tydligen inte så längre så jag var fortfarande frustrerad,
och kanske rentav lite arg, men sedan hände allt så snabbt...
jag tog en dusch, satt vid datorn när telefonen ringde...
och jag fick en beställning på papper...
allt är ju liksom lite kaos på lagret, men fick fram dem..
och sedan kom mannen hem och vi skulle på massage...
ingen tid gick till spillo där inte...
lite mör efter massagen åkte vi hem och skulle käka...
och då ringde jag upp min kund, för hon önskade lite mer saker...
jag började plocka fram grejer...
och som jag är, så stressar jag samtidigt som jag tycker det är riktigt kul med "kundbesök"
sedan var det ingen tid över utan direkt till mötet...
det gick väl, men vad ska man göra...
2 dagar i veckan, vet inte ens om det fungerar...
1,5h tog det för 3månader, men nu är det gjort...
och nu till det lite udda...
kom hem och satte mig på en stol i hallen för att ta av mig skorna...
och ja sedan blev jag sittande där...
benen ville inte gå framåt utan typ de var där de var...
så där satt jag, kunde röra tårna dock...
tog väl kanske 40min eller något innan jag kunde komma därifrån...
och sedan, vet faktiskt inte varför, men jag går med knäna ihop och fötterna inåt..
nåt krampaktigt kanske vet inte riktigt, men det ser kul ut brukar mannen påpeka, som heller inte förstår varför de gör så...
och tro mig jag har försökt räta ut dem, men de vill liksom inte...
trappan var en utmaning kan jag säga...
då man inte kan lita på benen, får man lita på att trappräcket håller vad det lovar..
och det gjorde det...
och sedan blev jag så trött på det, så då....
ja då kröp jag istället...
aj aj knän, men vad gör man inte....
sedan fick jag lite "hjälp" att komma "upp" i soffan...
och ja lite udda måste jag tycka att det är...
jag har inte brutit ihop, men vilken kramp...
har aldrig känt något liknande faktiskt...
imorgon är det dags för mig att lämna "boet" och vara hemma hos mamsen,,
lite rör ska tydligen bytas ut och lite element ska få sig en koll...
hoppas på en skön slappardag hos mamsen, så det blir rosa hela dagen...
nu till något helt annat...
"bättre sent än aldrig" ett uttryck man brukar använda sig utav...
och för er som av någon anledning missade det firade vi bröllopsdag 7/8...
och igår kom detta....
som sagt bättre sent än aldrig och till deras försvar...
vi var ju faktiskt inte hemma...
underbart kort...
tack till vår underbara tärna och bestman...
Ni är fantastiska och gjorde vår dag toppen...
Kärlek i massor till er <3
och nu ska jag försöka mig på att få upp benen i soffan...
hm....
kan gå hur som helst..
ögonblicken kommer aldrig tillbaka minns dem...
och till Linda G. och Linda L....
ni är fantastiska och vädret styr er mer än vad ni behöver, men ni är fantastiska och underbara..
glöm aldrig bort det.. Kärlek och styrka...
/xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar