åska och regn..

jag överlevde jobbet igår som ni säkert förstår..
inte för att det var något mycket folk att prata om..
det var ju trots allt en toppenfin eftermiddag...
och matfestival, vad jag minns så har det alltid regnat...

just nu vräker det ned, men då sitter jag ju inte precis hemma...
har en ganska busig sheltie i knäet och försöker skriva,
hon vill gärna hjälpa till kan jag meddela..

det var tufft för mig igår, det är ju inte riktigt mängden av folk som är avgörande..
utan just det här okontrollerbara springet, när man inte har koll..
efter 18,15 föreställningen kom de första krampattackerna...
men det var bara kramp...

bara kramp ska jag inte säga, då detta är nog så jobbigt att inte kunna förflytta sig...
men det blev inte så mycket värre under jobbet i alla fall...
visst har jag svårt att fokusera och koncentrera mig, men det är en del av stressen..

svårigheten att möta folks blickar, även de man känner..
Petra var ju inne med familjen och sin lilla gulliga Louise...
jätte kul att se henne, kanske önskade jag att jag mått bättre, men så här är det nu..
hon sa i alla fall att hon tyckte jag var stark och det värmde verkligen..
Tack för det Petra och härligt att se er <3...

det var när jag kom hem som den riktiga ångestattacken kom..
det är så himla jobbigt...
även om man är till 100% förbered så är man det ändå aldrig riktigt, för de kan ju variera..
just nu är det kramperna som gör saker och ting omöjligt för mig...
att man inte klarar att gå utan stöd, och att hela kroppen vrider sig...
trappan ska vi inte tala om, och sedan släpar man fötterna fram, de lyfter sig ju liksom inte..

händerna har varit lite bättre, den här gången i alla fall,
även om man fumlar med saker man håller i händerna...
jag gör så gott jag kan..
och en dag kanske det inte går längre..
men ingen kan säga att man inte försökt...

för alla ångestladdade situationer de flyr jag inte ifrån..
ok, vissa flyr jag ifrån, men jag vet att det man ska göra är att möta rädslan och på så vis inse..
att nej just det så farligt var det...
men att komma dit, den vägen är lång...
alltför lång och ibland övermäktig...

jag är trött, och har svårt att gå...
även om jag känner mig hemma här...
så är jag inte hemma och mannen är inte här...

en jobbig vecka som följs av en annan jobbig vecka...
när ska det egentligen ta slut...

det börjar ljusna...
åskan har gått och blixtar har vandrat över himlen...
oavsett var man är så är man inte stor, men det är ett skådespel utan dess like...

det blir en sen kväll förmodligen...
men imorgon blir det en lugn hemmakväll...
som jag hoppas eventuellt ska ge lite energi...

ta aldrig livet för givet, många kämpar varje dag..
ge dem en extra tanke och extra mycket kärlek..

jag hoppas ni vet vad ni har och att ni är rädda om det...
ögonblicken kommer inte tillbaka...

/Å