låt varje ögonblick räknas

Låt varje ögonblick räknas..
en blogg om kärlek, panikångest och depression,
blandat med bilder, familj och en del scrapbooking

måndag 22 augusti 2011

dags att börja jobba igen..

ja, då har dagen kommit...
nu kan jag definitivt inte förtränga det längre..
börjar jobba igen och det känns i hela kroppen..
har gjort det hela dagen..

det hela har liksom ställts lite på sin spets..
ska bli hur kul som helst att träffa alla goa arbetskamrater..
speciellt C.B som jag jobbar med ikväll, känns jobbigt att man inte kan träffas så ofta man skulle önska..
men som ni vet fungerar inte planering för mig...

och detta leder mig till ett ännu större problem och ångestladdad situation..
om än mer jobbig än att gå till jobbet..
schemamötet i morgon....
och chocken....

ja jag trodde faktiskt först att det var ett skämt,
men tydligen ska vi göra schema för september, oktober och november...
och tydligen är det bara jag som reagerar på det, alla andra verkar tycka det är ok..

alltså vet man redan nu har man har det i november...
tror det kommer att sluta med en massa byten i sista änden...
visst jag förstår hur de tänker, bra att göra så långt som möjligt...

men för mig är det nästan en omöjlighet att planera så långt fram..
ärligt talat känner jag för att strunta i det...
det känns för jobbigt just nu och planera en hel höst...
när jag ingenting vet om vad som kommer att hända...

visst jag fick ett positivt besked idag, vilket kan leda till att jag får den hjälp jag behöver..
men just nu vet jag just ingenting...
och orkar liksom inte tänka så långt fram

jag reagerar med allt jag har, jag vet det...
men jag funkar ju så, jag vet ju inte hur jag mår från dag till dag...

jag mår skit rent ut sagt och detta var inte riktigt vad jag behövde just nu känner jag...
men antingen så ger jag efter för känslan och skiter i det...
eller så biter jag i det sura äpplet och tar mig dit...
ärligt, just nu är känslan stark...

jag hatar att jag reagerar så här...
det är ju bara ett möte....
SUCK..

nu till något helt annat..
kommer ni ihåg tabletterna som var på vift...
i sista stund kom de fram, inte så länge vi var där..
men mamsen lyckades få dem innan hon och brorsan tog hem husvagnen...
så märkligt...
undrar lite var de har varit...

nu hoppas jag få min remiss snart...
så lite goda nyheter tack...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar