så korkad.

ja, jag förstår inte hur korkat jag kan bete mig ibland..
ok jag vet, de flesta tankar och känslor är kanske mycket korkade..
i alla fall om man ser på dem utifrån..
någon som aldrig befunnit sig i samma situation som jag just nu befinner mig i...

men så här ligger det i alla fall till...
jag är inte speciellt rädd för att dö, förr hade jag mer av en dödsångest än idag..

visst kan det fortfarande komma över mig ibland, speciellt när ångesten är som jobbigast..
men det värsta, mest skrämmande som skulle kunna hända....
är om mannen i mitt liv, min klippa, min bästa vän som jag aldrig skulle kunna leva utan...
plötsligt rycktes bort ifrån mig....

utan honom finns liksom inte jag heller, och likväl som det är skrämmande att vara så beroende av någon, så är det ändå min verklighet, har alltid varit...

med min sjukdom har det dock förvärrats betydligt,
och tanken på att förlora honom gör mig sjuk...

och tyvärr så känns det som om det är sista gången vi ses varje gång han ska iväg någon längre sträcka och döma fotboll tex, eller om han åker utomlands med jobbet...

och det enda jag kan tänka på är att nu är sista gången han ligger här bredvid mig i sängen..
och vad gör jag då, jag talar om för honom natten innan han ska iväg,...
detta kan vara sista gången vi ses du är medveten om det va...

hur kan man säga något så korkat...
och sedan skickade jag ett sms, också rätt korkat,
kom ihåg mig som jag var på vår bröllopsdag och inte som det kolli jag är idag,
och händer något förlåter jag dig aldrig...

alltså, HALLÅ...
tänk OM något händer ska det sista han tänker på då vara att...
nej min fru hon förlåter mig inte..

jag är så korkad och dum, men tankarna finns där lik förbannat...
vad ska jag göra åt dem,
hjälp mig...
mannen tycker ju att det här är skit jobbigt också...

jag saknar honom och jag vet att många därute har mist sina makar, sina klippor
men trots det ändå hittat styrkan att gå vidare, oftast är man starkare än man tror i dessa lägen..
när pappa gick bort var det ett bevis nog, man fann ett sätt att överleva...

blä...
vi kan väl säga så här....
jag kommer inte gå och lägga mig innan jag vet att han är hemma..
och nu har vi pratat färdigt om det,
det kommer att fortsätta vara jobbigt..
och kanske är det just det här att bli ensam kvar som skrämmer mig mest...

är det någon som bryr sig egentligen..
förmodligen inte, men det känns som om mitt hjärta kommer sluta slå den dagen då min underbara make inte längre finns...

så hur är det annars...
orkar ni...
två ganska kassa dagar faktiskt...
men idag har jag i alla fall kommit ut och promenerat...
för vem, mig själv eller för något annat....
orkar inte ta det nu...

vad orkar jag egentligen...
jag orkar inte tänka på jobbiga saker..
men ändå dyker de upp i mitt huvud...
någon som vill byta skalle med mig kanske...

skulle inte ge min skalle till min värsta fiende,
inte för att jag har någon vad jag vet i alla fall..

det är ångest på hög nivå just nu...
kanske lika bra att låta det komma, så är det kanske över sen..
vem vet hur det kommer att bli...

Du är inte hemma före kl:2.00 inatt, men jag väntar här på dig..
saknar dig och behöver dig och jag älskar dig för allt du är och för allt du gör...
även om jag ibland får panik över det...
men det är DU, och jag vet att jag kommer i första hand alltid...
och det gör mig säker på att vi rider ut även den här stormen tillsammans...

mitt hjärta, mitt allt,
tack för att du finns och för att du lyssnar på mig även när jag svamlar en massa skit...
Det är äkta KÄRLEK <3

/XOXO