det börjar kännas nu ordentligt...

Det är förbannat jobbigt med människor runt omkring en hela tiden.
ingenstans att ta vägen..
har fortfarande svårt att ta mig ut...

man hör röster överallt, var du än är så är alla andra där också, trängs, knuffas...
alltså jag ska inte vara här..
det här är inte platsen för mig med panikångest...

nu är det sagt, det här är inte platsen för mig..
visst jag fixar det, varje dag så tar jag mig upp, äter min frukost, men befinner mig i ett sorts zombieläge, ett vakuum.

inte ens på vår bröllopsdag kunde jag njuta, låg mest och sov hela dagen, på kvällen orkade jag trots allt någon timme, men är det så det ska vara...

ska jag bara orka någon timme här och där, och så fort vi gjort något...
stött på folk på väg till toaletten eller vad som helst så vill jag bara gråta och gå och gömma mig, men du blir aldrig fri från ljuden..
aldrig fri från krampen, tankarna, stressen och oron..

jag stressar för jobbet, det blir ett helvete när jag börjar jobba igen, tre dagar första veckan och fyra dagar veckan efter, det kommer inte att funka...
jag kommer att knäckas sönder och snart finns jag inte kvar längre, snart är jag borta och vem kan rädda mig då..

vi pratar, visst det gör vi och han har levt med mig och detta i många år, men han har aldrig känt det. Han har aldrig känt hur det är att stå på en plats och inte kunna röra sig för ingenting fungerar, alla muskler, även muskler du inte tror du hade krampar, och här gör de det för ofta...

en vecka har vi varit här, och visst kan man säga att..
men det går ju bättre än jag trodde, men det är inte jag som säger det...
mitt liv har gjort mig fången, och jag blir ju aldrig fri från mig själv...

knappast kan jag byta jobb...
allvarligt, jag lever kanske 1 timme per dag, sedan då....
då är jag inte här, åtminstone inte som mig själv..

jag har inte styrka...
jag kan inte lura någon...
det är ett rent helvete och även om tabletterna kom igår, så försvinner inte tankarna...

mitt liv håller på att försvinna mig ur händerna...
önskar att jag hade styrkan hos Linda L...
önskar så många saker...

imorgon, gissa själva..
nu känns det och jag vet..
jag kommer inte kunna röra mig, än längre ta mig upp..

förlåt mitt hjärta..
önskar bara dig och mig lugn och ro...

just nu...
kaos, jag lever med en ständig rädsla för något som inte finns där,
något som själ kraft och energi varje sekund, tillslut finns det inget kvar att ta..

döden kanske..
är den en utväg, förmodligen inte..
men att det känns ibland, det gör det..
att jag tänker det varje dag, gör det inte lättare...

som sagt..
kaos...
och jag hoppas någon kan hjälpa mig snart..
för bättre, blir det inte och hjärtat mitt kommer att tröttna om han redan inte gjort det..

mitt hjärta är hos honom så är det bara..

/Å