Blåsigt på ön..

Det blåser så kraftigt här idag att regnmolnen knappt hinner få ur sig något regn, vilket man inte är ledsen för direkt, men det är svårt att ta sig fram i blåsten...

i går var vi i Kalmar, det är en vacker sommarstad, men det var lite regnigt så till största delen höll vi faktiskt till på Baronen köpcentrum, inomhus - regnfritt och det var väl fler än vi som tyckte det..
fick en god cappuccino på Kahls, och man kan börja sitt besök i Kalmar på sämre sätt...

det var jobbigt, kanske var det inte så mycket folk som det kan vara, men antalet har jag lärt mig vid det här laget spelar ingen roll, bara att de finns där alls stressar mig och kroppen vrider sig en aning kramp och man går sakta sakta framåt, tur att man har någon att hålla i...

jag gör allt detta för jag vet att det är så förbannat jobbigt, jag gör det för att annars fastnar jag i zombieland och det kommer bli svårare för mig att ta mig därifrån...

trots allt är jag inte ensam, för att komma fram behöver jag honom och han finns där..
Jag förnekar inte att jag shoppade, och även om allt inte var kläder utan en del saker till oss båda, så känner jag mig så dum, behöver jag grejerna....
Nej, förmodligen inte..
jag kan övertala mig själv att jag behöver det, men hur är det egentligen..
vet faktiskt inte, men nu är det gjort...

vet inte riktigt när vi ska bege oss hemåt, och frågan är ju...
ska jag må dåligt här eller hemma, för den stannar ju liksom inte kvar här bara för att vi åker hem..

vill bara att något snart ska hända, att man vaknar upp en dag och mår bra för en gångs skull och man känner att man vill göra saker för sin egen skull...
jag tycker det är mysigt att göra saker med mannen nu när vi har semester, men vart man än tar vägen så är man aldrig ensam någonstans...

jag hatar känslorna som dyker upp bara så där och tankarna som hör ihop med dem..
jag vill leva mitt liv nu, kunna få vara positiv och glad...
men allt jag känner är smärta...

jag skulle ta mig tid till att fundera på hur jag ska göra i höst med jobb och sådant, men ärligt kommer jag ingen vart, för allt är fortfarande trasigt inom mig och vem vet om det blir helt igen...

kanske kan jag få bra hjälp, jag måste tro det..
annars är det ju kört för mig och vad händer då..

jag måste ju jobba, men hur ska det gå och kan jag lita på att det funkar..
självklart inte...

SUCK!!

pratar jobb och här sitter man och har semester..
det blir så när allt är trassligt i huvudet och det susar i örat..
vet inte om jag nämnt det tidigare, men så här var det...

vi var ju på stranden och badade på onsdagen när vi hade kommit hit...
och det slog kraftigt lock för ena örat, och sedan dess...
ja det har susat i det, det hörs mest när det är tyst omkring, men det är ganska störande..
får väl ta mig till doktorn med det när jag kommer hem eller nåt...

Visst är det tufft att ha en sjukdom som ingen ser, för pratar man inte om den så är det ingen som vet,
för oftast syns det ju inte utanpå...

stå på er alla därute, för man lär sig ganska mycket om sig själv om man bara ger sig själv en chans och inte ger upp, man vill det så gärna och många gör det säkert också...
men en dag kommer det att kännas lite bättre och då är det värt det...

och till alla mina underbara vänner som finns där för mig.. <3
Tack för att ni finns...

ni vet att jag tänker på er även om jag inte alltid är "tillgänglig"...
befinner mig alltför ofta i mitt eget lilla zombieland...

sköt om er
carpe diem

/XOXO