stressat namnsdagsbarn..

hur man än vänder och vrider på det, så blir det aldrig riktigt bra.
Man kan önska och försöka proppa skallen full av positiva tankar...
men platsen för dem finns ju inte där..
för just där finns ju alla andra röster och spöken från det förflutna.

och man undrar hur galen är du egentligen..??

men kan man bli något annat..
man hör röster, vaknar upp var och varannan timme och tror men resignerat till barndomen.
Att man befinner sig i det gamla barndomshemmet, men allt är upp och ned..
verkligheten kommer som en chock..

och vad gör man när man vaknar i en värld och tror man är galen..
man vill inte gå upp, inte lämna sängen..
dra täcket över ansiktet och bara försvinna..

så vaknade jag i morse, ville verkligen inte gå upp...
men så visste jag att jag faktiskt behövde det där samtalet..
så tillslut kom jag på vem jag var och var jag befann mig och gick upp..

det blev en lugn morgon...
tills svärföräldrarna ringde och sa att de ville komma förbi med en blomma..
Nej var min första tanke, men jag sa att visst men det är stökigt för jag har inte orkat..
precis har inte dammsugit på en vecka, och det gnager verkligen på mig..

visst jag har en förkylning, som gör mig andfådd att gå i trappor..
och jag är helt slutkörd över för lite sömn...
men dammsuga det MÅSTE jag väl göra..?

jag blir så trött...
och så precis innan de kom sprang jag runt med sopborsten och försökte få undan all skit..
vilket slutade med att jag nästan satte mig ned och grät...

varför gör jag så..
man har väl rätt att vara sjuk och ta det lugnt för att kunna friskna till..
men inte jag, nej jag ska vara någon perfekt hemmafru med kliniskt rent hem..
ingen begär det av mig, bara JAG..

och vad händer när det inte blir som man tänkt sig..
man bryter ihop och orkar tillslut ingenting..

Jag är så trött på alltihop och kanske är mannens analys inte så felaktig...
att cipralexen är på väg ut ur kroppen..
och att cymbalta har börjat verka och det är det jag känner av..

han har ju rätt...
i det mesta faktiskt, men jag sätter mig ändå oftast på tvären..

jag måste lära mig att lyssna mer..
att inte analysera sönder saker utan förstå helheten..
men jag gör ju så, har ju alltid gjort det..
men som jag sa igår bättre att kommunicera än att inget säga alls..

jag hade också en annan tanke med dagens blogginlägg..
och det är kärleken..

mitt hjärta är allt för mig...
han är i luften jag andas..
och utan den kan jag inte existera..
mitt hjärta slår varje slag för honom..

så varför är det då så svårt att se det tvärtom..
att jag faktiskt är allt för honom..
och att han kanske inte kan leva utan mig heller..

varför är det bara åt det ena hållet, men inte det andra??
och varför är min hjärna full av destruktiva tankar??

kanske för att han är min raka motsats..
han stressar aldrig..
oroar sig aldrig..
och vet att allting alltid kommer att lösa sig..
fråga mig inte hur han vet det, men sådan är han..

vilket ibland gör det svårt att se vad jag har att erbjuda..
jag som inte tar hand om hushållet..
jag som bara gråter och ligger i soffan..

Han jobbar heltid, kommer hem och lagar mat..
diskar, tvättar och gör i ordning det mesta..
sedan slocknar han i soffan..

och ja..
det är ju mitt fel..
han gör ju allt som jag skulle kunna göra..

Jag är en dålig fru...
och borde inte vara här..

precis så känns det..
ok allt är inte antingen svart eller vitt..
men varför känns det så..

hjärtat är den mest fantastiska jag vet..
förtjänar inte han bättre..??

men han har ju valt..
dragit en nitlott, visst..
men han är ju kvar här..
det måste ju betyda något... eller??

visst gör det de..
men ibland så ser man som sagt inte helheten..

..och helheten är att vi är VI
det är han och jag..
och även om jag kanske inte alltid förstår..
så måste jag acceptera att den snarkande, trötta mannen bredvid mig i soffan..
han valde mig...
för den JAG ÄR, med eller utan rösterna..
han visste om det när han sa JA i kyrkan...

..så är det...
jag har svårt att se det, och även svårt att acceptera det ibland..
för jag känner att jag inte förtjänar att ha en sådan underbar man..
trodde aldrig att en sådan man skulle se åt mig ens..
och ändå är han här...

en dag kanske..

kanske det fastnar och aldrig försvinner..
men just nu är det mesta flyktigt..
tankarna, humöret och rösterna från det förflutna...


och det är inte bara min namnsdag som firas idag..
fick en orkidé för er som undrar..

stort Grattis också Hanna och Cathrine :)

imorgon biojobb, men det är en helt annan dag..

tack för att ni orkar lyssna på min historia...
och glöm inte att ta vara på ögonblicken, de kommer aldrig tillbaka..

/xoxo