kommunikation och mörker..

ibland fastnar man i mörkret..
man famlar i blindo och vet varken ut eller in..
ingenting är som det borde vara...

man känner en oro så stark att det känns som om en bomb ska explodera.
En oförklarlig känsla av skräck och ångest och tusen tankar far runt.
Tankar som inte ska finnas där, som återigen kommit upp till ytan.

man vaknar upp och helt plötsligt är man inte där man borde vara..
vad är upp och vad är ned..
är detta min säng, vem är jag och hur har jag hamnat här ??
varannan timme likadant och tillslut vill man inte somna..
men ensamheten är mörk och tyst och ger tyvärr mer utrymme för tankarna.

Det är svårt att säga det rätt ut, och en VARNING utfärdas för att läsa vidare...
om man inte redan vet vad det handlar om...

Det handlar om självmord..
kanske om man läser mellan raderna, eller inte vill läsa mellan raderna..
men lik förbannat har de dykt upp igen..
inte så ofta som förut, men att de finns där..
ja det är som en ond kraft som tar över, som bara vill skada, förgöra...

det är svårt att förklara...
svårt att kommunicera...
och även om man är stark nog att kämpa emot...
det ena jaget starkare än det andra..
kärleken till hjärtat och tanken på att lämna honom ensam..
ja det väger tyngre..

men hur är det med allt som följt med en sedan barnsben..
alla rop på hjälp som aldrig uppmärksammades...
alla som tryckte ned dig, sa att du var värdelös, aldrig skulle duga någonting till..
hur är det med de rösterna..
har de rätt??

är det någon självuppfyllande profetia..
Du duger inte, så varför finns du ens och tar plats..
Hur blir man av med det, hur får man rösterna att tystna...

och varför är det så svårt att kommunicera..
speciellt med de som står en närmast...
att sätta ord på känslor..

varför ska det vara så himla svårt..

Jag existerar här och nu...
och jag har valt att leva trots allt..
men rösterna från det förflutna lever kvar..

Det finns utrymme för kärlek i mitt liv..
och jag måste kanske börja se mig genom någon annans ögon..
för att se mitt riktiga jag..
för min egen spegelbild talar bara om för mig hur misslyckad och dålig jag är...
och att jag inte förtjänar kärlek, för vem kan älska mig...

MIN MAN ÄLSKAR MIG!!!
han har valt mig, och ingen annan...

så varför har jag då så himla svårt att ta det till mig..

nu behöver jag vila..
behöver kunna stå på benen när jag ska jobba ikväll..

ni känner mig och vet att det går upp och ned..
just nu mycket ned...
men om några veckor vet vi hur nya tabletten verkar..
och jag måste tro på den..

tack för ordet idag och ta hand om varann..
och kommunicera, sluta aldrig försöka sätta ord på era känslor....

/å