sen onsdag kväll..

Först vill jag bara ge en stor bamsekram till Linda L...
som jag vet kommer rocka imorgon på intervjun...
är du sugen på att läsa Lindas fantastiska historia så finns hon under bloggar jag gillar,
kort och gott http://www.lindabloggar.se/

och nu helt otippat ska det handla om...
Mig..
lagom ego som man är...

det handlar om träning...
och igår fick jag testa mitt senaste inköp, som jag hade sådan ågren över..
nu är det invigt och kan inte lämnas tillbaka..
den funkade bra, inga konstiga funktioner eller liknande...
kanske kommer den att hjälpa mig i min träning...
hoppas det...
för jag börjar känna igen en del otäcka symptom som jag inte gillar...

och jag tror att gårdagskvällens otäcka krypningar..
oförmågan att somna, hade något med saken att göra...

för att ta ut mig...
ja jag vet ju inget annat sätt när jag väl sitter där...
och kanske blev det för mycket igår...
jag låg väl kanske lite back på kalorierna också...

det börjar ju så här..
och jag vet det...
men är det så fel att känna att..
ja jag har faktiskt tappat några kilon..
och jag kommer i de där jeansen jag inte haft på över ett halvår...

det känns ju inte fel..
men tankarna jag har kring det är väl fel antar jag..
gud jag vet ju att det är fel..
men jag behöver träningen, adrenalinet är som en drog...
och samtidigt känner man sig duktig...

BLÄ!!!
och nej jag har inte resignerat till en trotsig barnrumpa..
även om jag känner mig sådan ibland...

jag har mycket skit i huvudet som ni vet...
och ibland är jag tveksam till om någon verkligen fattar hur jävla illa det kan bli..
speciellt när man själv är livrädd för dem...

jag har inte sagt det rätt ut...
men en del har nog genomskådat det också...
att prata om det gör folk ledsna...

visst om man säger att man vill ta livet av sig...
att man inte har något att leva för...
och att man känner sig som en värdelös skit...

svaret man får kan variera, men budskapet är väl det samma..
så får du inte tänka, du har massor att leva för...
visst det kanske jag har...

men tankarna kommer ju någonstans ifrån...
och bara det måste ju vara en varning av något slag...

visst man kan säga...
nej, jag skulle aldrig göra det...
för man ser hur ledsna och illa berörda alla blir av det...
men slutar det...
nej egentligen inte...

hur försvinner tankarna...
hur blir man fri från eländet...
man pratar om det i terapin...
men det går inte över efter två veckor....

SUCK!!!

det skulle kanske underlätta om man inte hade alla konstiga drömmar...
drömmar om död och de värsta fasorna man kan tänka sig...
och när man är trött...
ja som sagt motståndskraften är lika med noll..

imorgon behöver jag verkligen det där samtalet...
ska bli skönt att ventilera...
sedan en tur till doktorn, medicinerna är slut!!!
och skulle ju behöva byta ut dem...
men det får nog bli när det är dags att byta läkare...
den 17e fick jag en tid...

så på vilken upplyftande skala hittar vi detta inlägg..
inte alls om ni frågar mig...

men så är dagarna...
och trots allt har jag ändå kommit upp varje dag...
så något positivt...

dags att ge sig nu...
det lär inte bli bättre om jag fortsätter...

en annan dag...
en annan tid...

/å