fredag och biojobb...

ibland ser man hur världen snurrar på utan att man själv hänger med.
Man är liksom inte en del utav av den, utan sitter och tittar på när allt försvinner mellan fingrarna på en.
Beslut tas om ens eget liv, men man har själv inte gjort de valen.
Beslut som senare kommer att forma ens framtid, får en att göra val som man inte vill egentligen.

När man blir äldre, har man en föreställning om att man själv bestämmer hur ens eget liv kommer att se ut. Att valen man gör är ens egna och ingen annans. Man har någon sorts vanföreställning om att man inte påverkats av allt annat som hänt i ens liv.

Men så fungerar det ju inte. Man har ett förbannat tungt bagage med sig, som man bär med sig genom hela livet. Ibland blir man av med lite skit och man går lite lättare framåt. Men blir man inte av med det under vägen, då växer det och blir större än du själv och då...

ja då hamnar vi där vi är nu, med jobbiga tankar, ångest, panik och depression.
Och man undrar Varför?????
varför var det aldrig någon som såg hur illa man mådde.
Nej för vi ska inte prata om känslor, usch nej.
Vi tiger ihjäl problemen och sedan försvinner de av sig själva.

Vem tror på detta???
jag gör det inte, ett tag trodde jag kanske att de skulle försvinna av sig själva.
Men nej det gör de ju inte. Demonerna följer med dig och gör allt för att trycka ned dig i skorna.
Platta till dig som ett bananskal på marken.

Jag är inte ensam om känslorna, många lider i det tysta och vågar inte säga ifrån.
För man tror kanske att så här ska det vara, och man tror att det är ett tecken på svaghet att prata om det. Men nej så är det ju inte och ensam med smärtan ska man inte behöva vara.

Ska man försöka ta sitt liv för att få folk att förstå, för att folk ska öppna ögonen.
Ärligt, det är inte alltid det hjälper heller. För vissa blundar även för de problemen.
Vissa vill bara inte se, eller så tiger de om det i det tysta.

att livet är värdefullt borde vara en självklarhet, och att vi alla har ett värde.
Men så är det ju inte, alltför många går in i destruktiva förhållanden eller behandlar sig själva destruktivt, för man tror inte man är värd något annat.

Är jag värd något annat ??
Jag har världens underbaraste man, men han kan inte ändra det som finns på insidan.
Han kan inte ändra mitt sätt att tänka om mig själv.
Det kan bara jag göra, ingen annan. Och så länge jag har den här självbilden, de här demonerna i mitt bagage så kanske jag inte kan bli frisk.??

Tack och lov för terapin, och som det är nu kommer vi att träffas oftare.
Det går inte att ändra på ett invant beteende över natten, det kommer att krävas mycket arbete.
Och ändå kanske det inte räcker.

just nu är man mer omsluten av det där jobbiga mörkret....
och man är helt ensam, ingen som förstår eller ens vill försöka förstå...
för man känner sig ensam, förutom alla demoner, men vem vill prata med dem.

igår var jag hos doktorn, fick sömntabletter och mera lugnande.
Var på apoteket... och jippie de fanns där, slapp åka runt i hela bygden för att få tag i dem.
och när vi kom hem vid sjutiden så kände jag att hela dagen gått och jag hade ingenting fått gjort.??

Varför gör jag så...
det gick ju i ett hela dagen..
terapi på förmiddagen...
hämta mannen från jobbet..
hem och käka...
till doktorn...
till apoteket... 

tog en lång varm dusch när jag kom hem.
och gick och lade mig ganska tidigt, apparna fungerar nu och det är så himla skönt.
Kunde dessvärre inte somna så snabbt jag önskat..
men så småningom gick det och tro det eller ej, en hel natt i sängen..
bara jag och mina mardrömmar...
Tjohoo...

jag har svårt att se hur jag ska komme ur allt detta..
men kanske..
en annan dag..

/å