en jobbig sjukdom..

tänkte börja kvällens blogginlägg med en liten historia eller vers om man så vill..

Det var sommar när hon kom in i mitt liv,
jag välkomnade henne med öppna armar.
För hon var väntad,
önskad och jag hade mer eller mindre bett henne komma.

Hon var stark från första början,
och jag var ganska svag och ville bara bli sedd,
behövde någon som såg mig och kunde hjälpa mig.
Hon var den rätta det visste jag.

Det började med små viskningar till en början,
sedan blev hennes röst högre och mer aggressiv.
Men jag hade släppt in henne i mitt liv,
och kände att jag verkligen behövde hennes aggressivitet.

Jag svalde varje ord hon sa,
för hon var ärlig.
Hon sa ju precis samma saker som alla andra,
men hon gjorde mer än så hon hjälpte mig.
Det hon sa blev verklighet,
hennes ord blev min lag.

och innan jag förstod vad som höll på att hända,
var det redan för sent.
Jag hade inte styrkan att stå emot henne,
hon tog över och blev jag.

Hon blev min spegelbild,
och hennes röst ska för alltid eka i skallen på mig.
För får hon fäste i ditt liv, släpper du in henne i ditt huvud,
då försvinner hon aldrig.

hennes röst kan vara viskningar,
och du kan under långa perioder förneka att hon finns.
Men tro mig, när du mår som sämst,
då kommer hon tillbaka och lovar att allt ska bli så bra.
Och du kommer att släppa in henne i ditt liv igen..

..hennes namn är ANOREXIA!

som liten var jag knubbig..
och naturligtvis får man höra det från alla håll.
och när man får höra att
"slutar du inte äta kommer du att rulla fram" ja då händer liksom någonting.

I det ögonblicket bad jag att få in henne i mitt liv..
Jag bad att få aneroxia, så jag skulle sluta äta och bli smal som alla andra..

jag visste inte vad jag bad om..
men jag fick till slut som jag ville,
och ja sedan blev livet sig aldrig mera likt.

som ni förstår av min lilla historia så krossar hon allt som kommer i dess väg.
Hon börjar med att sänka ditt självförtroende..
"se på dig själv, du är fet och äcklig, sluta äta" och man tror på det,
för det är den bilden man ser i spegeln.

hon ger falska löften om en perfekt kropp,
går du bara ned de där kilona så blir det toppen..
sedan blir det fler kilon och fler kilon..

och du lever på gurka,
och en och annan knäckemacka..
du tappar mer eller mindre 10kg på två veckor..
och känner dig så stolt när examenskläderna får sys in flera storlekar..

men ingen annan reagerar..
ingen säger ett ljud..
och kanske är det däri felet ofta ligger..

vi ser vad som händer, men vi blundar..
och då tyvärr rättfärdigar vi det också..
för det var så jag såg på det..

ingen brydde sig på den tiden..

det är annorlunda idag..
vi är mer medvetna om farorna..
men många unga tjejer råkar illa ut..
och hon tar många liv i sitt grepp..

jag hann att bli vuxen, innan jag blev konfronterad..
jag hade inte problem..
nej jag hade koll..
koll på vad jag stoppade i mig..
det är inte samma sak..
jag var inte sjuk..

men tillslut fick jag inse att jag behövde hjälp..
och det fick jag..
men ätstörningen finns kvar..
jag tror inte man blir helt fri ifrån den..

och jag vet att de flesta har någon i sin närhet som har problem..
Våga konfrontera, ta fighten i tidig ålder om ni upptäcker att någon har problem..
Jag önskar att någon hade tagit tag i mig..

det är svårt att konfrontera anorektiker, för de vägrar inse att de har problem..
men man får aldrig ge upp..
det handlar om självförakt och hat till det egna jaget..
och man tror att allt blir bra bara man blir smal..
men att svälta sig själv leder ingenstans..
att stoppa fingrarna i halsen, väga sig varje dag, räkna kalorier...
det är inte kontroll...

det är kaos...
total kaos, för man tappar sin kvinnlighet..
man förlorar så mycket och det är inte värt det..
jag vet det..

men ätstörningen lever ändå kvar i mig..
när jag låter henne ta över helt, då vet jag att det gått för långt..
för jag känner igen symtomen..
och jag vet att när jag börjar förneka att det är ett problem..
då är det ett problem.. 

de flesta av er vet redan att jag har en ätstörning..
så detta kommer inte som en överraskning för er..
men jag vill ändå göra er uppmärksamma på hur vanligt det är..
och hur viktigt det är att man upptäcker det innan det går för långt..


så det var en liten avstickare i dagens blogg..
idag har det inte hänt mycket, vi har fått en extra timme..
det är vintertid nu..
tyvärr hjälpte det inte mig, då jag har sovit på soffan nästan hela natten..

jag mår riktigt dåligt idag också..
känns som feberfrossa..
och så fort jag gör någonting så blir jag helt slut..

förkylningen känns lite bättre, då näsan inte rinner lika mycket..
men att jag inte sover, det är jobbigt..
och imorgon blir en ganska lång dag på jobbet då det är höstlov..

men jag jobbar ju med världens bästa Colleen,
så det kommer inte att bli några problem...

tack för ordet idag kära vänner...

/xoxo