ja det är söndag och man fattar inte var tiden tar vägen.
Många stressar sig igenom sin vardag och när helgen kommer umgås man med familj och vänner.
Men vad händer med den där egna tiden som är så viktig, har vi glömt bort den..???
Jag är ju ensam en hel del, som ni säkert redan vet och gör kanske inte så mycket på dagarna.
Men att bara vara JAG och inte få något gjort är tro det eller ej väldigt svårt.
Det är inte egen tid att försöka få rösterna i huvudet att försvinna.
Att ta sig upp varje dag är en kamp, och energin räcker inte till.
Jag skulle vilja göra så mycket mer, önskar att viljan fanns för allt som jag älskade att göra.
Men någon har tagit över mitt huvud.
Någon säger till mig att varför ska du göra det där..
DU KOMMER ÄNDÅ ALDRIG ATT KLARA DET!!!!
så är det att vara JAG just nu.
Kanske gnäller jag för mycket och inte orkar lyssna till alla fina ord och värmande kramar.
Inte för att de inte betyder något, för det gör de...
Tro mig de betyder mycket, att folk bryr sig och reflekterar..
och igår pratade mitt hjärta något om att spotta på en sten..??
i korthet om man säger samma sak gång på gång så borde det tillslut fastna någonstans.
Och kanske har han rätt..?
Kanske inte idag eller nästa vecka, men någon gång..
Vi pratade igår.
På riktigt för första gången på länge.
Och att han gör allt för mig det råder det inga tvivel om.
Att han älskar mig det vet jag också.
men det är så svårt när jag föraktar mig själv så mycket.
Det kommer att bli svårt att få mig att börja tänka annorlunda, men det är nog det jag måste.
Jag hatar mig själv varje dag, och bilden av mig själv....
ja ni förstår själva..
men så är det att vara JAG.
igår var det dags för spinning igen, har nästan blivit en vana på lördagar.
Och jag säger så här...
vem behöver piller..
vilken kick man får och jag skulle göra det varje dag om jag kunde.
Men så åter till frågan om egen tid.
Tränar jag för mig, för min skull..??
Nja så är det nog inte egentligen.
Jag gör det för att visa för de som aldrig trodde att jag skulle bli något.
De som sa att jag var värdelös på gympan och aldrig dög någonting till.
Jag gör det för dem, men ser de det..
Nej just precis..
och naturligtvis gör jag det för att gå ned i vikt.
Inte det för min egen skull heller.
Utan för att visa för de som kallade mig fet och tjock att jag kan bli smal.
Men till vilket pris frågar jag mig..?
jag fick mitt pris.
jag fick aneroxia.
som jag praktiskt taget bett om som ung.
Och var det så bra egentligen.
SÅ KLART INTE!!
att köra fingrarna i halsen är inte så himla kul.
att räkna kalorier och bara tänka på att bli av med dem, eller varför inte ge fan i att äta.
Tog år innan någon såg det och sa ifrån..
man undrar ju..
Du blir sedan aldrig fri ifrån det.
Och demonerna kommer när du är som längst på skalan.
som nu.
Lugn..
Jag äter och jag kräks inte.
men jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på det, för det gör jag.
Vareviga dag.
Hjärtat vet allt om mig.
och på ett sätt är det en lättnad.
önskar bara att jag inte var så plump med det igår och hasplade ur mig all skit på en gång.
Men det blev nog värst för mig, när han kom med sina motargument..
som jag inte kan förneka..
men just nu finns bara plats för mina tankar, och ni vet att det är en mörk plats.
Idag har jag sovit, så inte så mycket att rapportera från idag..
och imorgon ska jag träffa en ny läkare..
Jag är nervös faktiskt, men det ska bli skönt samtidigt.
Får se vad vi får för roliga mediciner den här gången.
Sämre kan det inte bli i alla fall..
och sist men inte inte minst TACK TINA!!
alltid skönt att prata med dig.
Du är och förblir min förebild i livet, och tack för att du finns i mitt. KÄRLEK!!!
så njut nu av det sista av söndagskvällen.
och kom ihåg Kärleken övervinner allt....
/xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar