underbart är flyktigt...

Jag önskade, jag ville så gärna fånga det där ögonblicket.
Den där känslan då man bara kan skratta, skoja och visa ett leende som är helt äkta.
Jag var glad och jag kände äkta glädje för första gången på månader.

allt togs ifrån mig på ett ögonblick, och det kändes som en del av mig dog.

Jag var på bion, jag jobbade och inget hände som skulle kunna förklara varför det kom.
men med sådan kraft slog det ut mig, att under 1h satt jag bara och grät, kroppen vred sig i kramp och jag kunde inte röra mig.

jag var chanslös, ingen förvarning ingenting...
bara så mycket ångest och panik att hela omgivning bara suddas ut och försvinner.
tankar och känslor som jag inte ens kan sätta ord på...

just där i det ögonblicket, ville jag bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka.
allt som ekade i huvudet på mig, "du klarar inte det här, du har inte styrkan att orka".

men där var han, mitt hjärta, min styrka och min allra bästa vän, och han släppte allt och kom till mig, till min undsättning. Han sa orden jag behövde höra för att inte ge upp.
Han tog min hand och sa " jag stannar här så länge du behöver mig"

och även om jag kände att jag gav upp, att jag hade ett ansvar för att det skulle fungera på bion, så stannade jag kvar 3 timmar efter ångestattacken innan jag åkte hem..

snälla Josefin kom och jobbade i mitt ställe, oerhört tacksam att hon fanns där.
men svårt att släppa det hade jag, för det känns fortfarande som det är på mitt ansvar att det skulle fungera, och jag vet att jag måste släppa det, för det hjälper mig definitivt inte.

tack snälla Leif och Sylva som gjorde allt de kunde för mig, omtänksamma arbetskamrater <3

det är några dagar kvar till jag ska jobba igen, och kanske kommer det att fungera...
ärligt talat så vet jag faktiskt inte, men jag måste ge det en chans och tro på mig själv, hur svårt det än är just nu.

i morse var all energi borta igen, och ta mig upp ur sängen fanns inte...
men där stod han och jag såg hans smärta när han bad mig att komma upp och äta frukost med honom, och hur kan jag säga nej till honom, som vänder upp och ned på hela sin värld för att finnas där för mig.  Allt jag ville var att ligga kvar, men med min svaga ömma kropp lyckades jag ta mig upp i alla fall och fick dela min frukost med honom.

det var värt det för att få se hans leende.
och sedan efter att han åkt för att döma, blev det soffan istället för sängen, för han har så rätt...
stannar jag i sängen blir det bara svårare och svårare att ta sig upp.

idag ska jag vila, för efter ångestattacken igår,  så behöver min kropp få vila och ta igen sig.
och tårarna de kommer och går, men det som hände igår var så starkt och intensivt att det kommer att dröja innan jag vågar lita på vad jag känner.

jag hoppas kära vänner att ni förstår att jag inte orkar, och att jag inte svarar på era meddelanden beror inte på att jag struntar i er, för ni betyder mycket för mig, vill bara att ni ska veta det <3

Tack för att ni orkar lyssna
nu orkar jag inte mer för idag...

/kram