jobbträning..

trodde inte att jag skulle behöva det igen,
jag som kan jobbet utan och innan och alltför ofta tar på mig ansvaret för att det ska fungera.

idag handlade det om att försöka bli fri från den ångest som ligger i väggarna där.
att göra det till något positivt, något som jag vill, inte något som jag måste.
att få ett grepp om vad som utlöste det i lördags och se vad man kan göra annorlunda.

Att få vara där med C idag, underbaraste goaste vännen, som alltid finns där..
Tack för att du förstår och lyssnar och ger mig precis det utrymmet jag behöver.

nu gäller det att bli fri från skulden, skulden som allt som oftast följs av det där lille ångestladdade ordet "måste".

För även om man inte tänker på att man säger det, så är det det enda man hör och som man sedan lägger all vikt vid, och klarar man senare inte av sitt "måste" då har man misslyckats och är helt värdelös, för då klarar man inte av någonting och vad finns det då för mening.

idag gjorde jag något som jag aldrig hade klarat av när jag var som sjukast, jag gick ensam på stan och shoppade lite pocketböcker bl.a, för snart är säsongen här...
sedan gick jag, med tunga steg visserligen, men jag gick in...

och där var jag, jag ville vara där och det fixade sig..
men idag har jag mått ok, ingen riktigt attack bara lite känningar...
ska jag dra en slutsats om att det blir bättre, vågar jag känna att det blir bättre..

det är så tvetydigt, för om jag ska bestämma något nu så visst klarar jag att jobba - inga problem..
men kan jag lita på det, jag vet av erfarenhet att jag inte kan lita på mina känslor när jag befinner mig mitt i skiten, för kan jag verkligen lite på vad jag känner...

i lördags trodde jag att det var äkta, men så här i efterhand måste jag nog säga att jag var "för" glad och då fick jag betala priset...
och idag vågar jag inte släppa ut den känslan igen...
och vad är det då för mening, att inte våga känna sig glad, att inte få skratta - för det är ändå inte äkta..
ska jag verkligen låta min ångest ta detta ifrån mig...

just nu måste jag nog det, ett måste för mycket kanske, men så får det bli..
jag har mått bättre idag absolut..
kanske straffar det sig imorgon...
men en sak vet jag, det som känns rätt imorgon får det bli..
och om det är soffan så får det bli så..

vill avsluta med att ge Linda en stooor kram, tack för att du finns <3
jag hoppas vi kan ta de där" jordgubbarna" snart. Styrkan sitter i dig, glöm aldrig det.

/godnatt och vårda era vänner,
för mina är fantastiska och det värdefullaste jag har...

älskar dig mitt hjärta också, det vet du <3