bara tårar...

Alltså jag orkar inte med den här skiten....
för varje steg man tror att man gör ett framsteg, får man ett knytnävslag i magen.
att bara gå de få metrarna till containern för att slänga sopor - och vad händer...
kramp, nävarna knyter sig och allt bara snurrar och tårarna kommer...

och så möter jag den starkaste och mest fantastiska mamma jag vet, och kan bara inte hålla tårarna borta.. jag kände att det var jag som skulle ge henne stöd inte tvärtom. Hon som trots så mycket smärta tar sig upp varje dag och finns där för sin familj...
och vad gör jag grinar och hon stöttar upp mig med en varm och innerlig kram..

jag hoppas du vet Linda G hur stark du är och hur mycket jag önskar att jag kunde hjälpa dig...
så mycket kärlek till dig, bär med dig det varje dag <3

jag gjorde en runda till för att höra med underbar goa Therese om hon kunde ge mig en liten spruta, som jag enligt doktorn behöver för att må bättre. Tyvärr så var det inte riktigt hennes gebit, men vi fick en underbar pratstund..
Tack gulliga du för att du orkade lyssna <3

och jag får egentligen ingen förvarning, kanske maskerade jag mig för bra, men när jag kom innan för dörren bröt jag ihop igen. Är det så det ska vara nu, dölja smärta och ångest och sedan få tillbaka det i dubbel styrka när ingen är där och kan se det...

är det så det ska vara, för i så fall kommer jag inte att orka...
jag kan inte försöka hålla tillbaka något som bara blir starkare och starkare...
jag kan inte hålla det tillbaka för att min omgivning ska tro att jag mår bra..
för jag funkar inte...

det här funkar inte, om det ska växla så snabbt, vem vet när det tar över helt...
önskar jag så mycket att det ska fungera de små framstegen jag gör att jag egentligen döljer den verkliga orsaken till min ångest...

i går träffade jag min nya psykolog för första gången, och det var ett bra första möte. Vi pratade lite om min roll på bion, och den jag tar när jag är där, positiv, glad och framåt. Hon frågade om jag gillade mig själv i den rollen...
vad skulle jag svara på det ???
naturligtvis gillar man sig själv som positiv och glad och visst vill man vara den personen,

men den personen är ju inte jag, har aldrig varit jag och kommer heller aldrig att vara jag.
Jag är den som står ensam i ett hörn och bara lyssnar till andra, jag tar aldrig kontakt med nya människor, för hur skulle de kunna tycka om mig när jag inte gör det. Hur skulle de kunna gilla mig, jag är ju totalt misslyckad...
Har inte lyckats med något i mitt liv, och varför finns jag egentligen överhuvudtaget.?

alltså vad fan är detta, hur kunde jag gå från att må bra till detta...
hur kunde jag gå från "jag är bra på mitt jobb, jag kan det" till att bli ett offer..
det här är inte jag heller...
så vem är jag då...
just nu totalt slut, ingen kraft att kämpa varken mot tårar eller ångest..

det är runt 25-30 grader varmt, jag vågar inte gå ut mer..
jag har gjort mitt, täcket över huvudet och bara låta dagen ta slut..

ge mig energi att orka ta mig till jobbet imorgon..
ge mig energi att orka ta mig upp..
ge mig energi..

idag vände det för snabbt, och det skrämmer mig..
jag borde haft bättre kontroll..

tack alla ni underbara som följer mig, tack för kramar, kärlek och all energi som ni ger mig..
idag är den slut, idag är jag slut..

/en annan tid