som sagt... underbart är flyktigt

jag ska inte säga att jag känner min kropp, för den har lekt med mig alltför många gånger...
men visste jag inte redan igår att det skulle bli så här...
att ingenting skulle fungera...

jag kämpar, men min tunga krampaktiga kropp rör sig knappt inte idag.
är det så här det ska vara nu...
så fort jag gör något och mår helt ok, så kommer jag att straffas för det nästa dag..

att gå från att klara sig helt ok, till att dyka under helt..
hur ska jag kunna planera mitt liv efter det..?

igår så kände jag att visst klarar jag av att gå till jobbet i helgen..

idag då jag knappt kan röra mig och har skakningar utan dess like,
tårarna bränner innanför ögonlocken, och jag känner att jag orkar inte mer..
då kan jag inte jobba i helgen, det kommer inte fungera..

hur i helvete ska jag lösa detta, för det är ju bara jag som kan det...
bara jag som vet hur mycket skit jag ska orka ta mig igenom...

jag vill, jag vill...
men helt plötsligt så funkar inte det heller...

åt helvete med allt just nu...
ärligt vad är egentligen meningen med allt..
jag orkar inte ta mig igenom detta nu..

/...

jag sa till mig själv från början när jag började blogga om min ångest, att jag inte skulle censurera mig själv, och detta har jag försökt att följa, för annars känns det inte äkta..

det är ett helvete och jag kan inte beskriva det på något annat sätt heller, hur gärna jag än skulle vilja säga att "jo, men det är bra"
kanske om man inte orkar prata om det, men det är väl precis kanske just det man ska göra då...

jag vet att dagar som den här så svarar jag inte i telefonen, jag varken orkar eller vill,
för just när det är som värst det är faktiskt då som man av någon anledning försöker dölja hur jävligt det är, det är då man börjar censurera sina känslor..

när det värsta släppt så kan man lättare vara rationell och analysera situationen,
när du är mitt i den så hör man bara det som är negativt och som gör att man bara vill dö, för då är man ingenting värd - och då ljuger man både för sig själv och för personen som bara vill så väl, men som just sa det där ordet som fick allt att rasera..

jag kan inte ta beslut så enkelt är det, orkar jag jobba eller inte..
efter idag nej..
men jag vill försöka och jag vet att jag har en utväg både på fredag och lördag, så funkar det inte kommer mina underbara arbetskamrater hoppa in i mitt ställe, all min kärlek till er för att ni ställer upp och ni vet vilka ni är. <3

jag hoppas att ni inte tröttnat på att läsa, och att ni orkar fortsätta följa min resa..
jag vet att den här problematiken är vanligare än man tror, och om du känner igen dig, eller bara vill tala om att du finns så tveka inte..
jag har ju som sagt gått igenom helvetet förut...

några ord på vägen..
du behöver inte göra allt det där som du tror du måste, du gör det för att du vill, annars låter du bli.

/godnatt