det blev en långhelg med ljuvlig väder och en liten tripp till Öland..
delade meningar om hur det skulle gå, som ni minns var jag uppriktigt less på det från förra året.
men jag måste ändå tillstå att det gick lite bättre än väntat....
kan ju förstås bero på att alla människor inte var där än, och det enda som kunde störa ordningen var några grannar precis intill, men ganska lugna höll de sig nog ändå trots allt.
torsdagen då vi anlände och skulle sätta upp tältet, upptäckte vi att två ganska vitala delar som håller tältet på plats saknades, rådde delade meningar om vem som hade lånat vad och när, men efter en liten utflykt fick mamma och jag tog på det vi saknade och tältet kom på plats.
kanske var det där min energi tog slut, jag vet inte riktigt...
men resten av ledigheten och ölandsvistelsen höll jag mig mer eller mindre sängliggande..
alla energireserver tömda och som jag tidigare beskrev, man ska gå framåt men benen står liksom kvar.
det borde ju vara enkelt att bara ta sig i kragen kanske man kan tycka, men hur lätt är det att gå och röra sig när kroppen inte följer med och man får ta stöd av väggen för att komma framåt...
någon timme per dag orkar jag ta mig upp och röra på mig, och efter middagen får jag lite extra energi och orkar lite till, men mest ligger jag och undrar hur jag ska klara mitt arbete...
för utan energi och kraft så hänger liksom inte hjärnan med, och när man har problem att fokusera och rörelserna liksom inte funkar då kan det bli lite besvärligt...
tack och lov behöver jag inte sätta mig bakom ratten i alla fall, för mannen har lovat att skjutsa mig. med nedsatt reaktionsförmåga är det nog bäst både för mig och andra runt omkring, fast fredag och lördag får jag väl ta mig till jobbet på egen hand...
på torsdag är det dags för spruta igen, ska tydligen bli lite gladare av den, inget jag än har märkt, men jag har slutat att gråta så mycket i alla fall så kanske är det trots allt på väg åt rätt håll...
och alla mina underbara vänner, jag tänker på er och vill bara att ni ska veta att jag aldrig glömmer bort er, utan ber er bara ha tålamod, när jag orkar så kommer jag att vilja vara med igen...
men just nu orkar jag inte...
tusen styrkekramar till Linda, skönt att se att du mått lite bättre /håller tummarna att det håller i sig - glöm aldrig hur stark du är :)
C ditt hjärta är stort, och jag glömmer aldrig vad du har gjort för mig, trots att jag vet vilken sits du har hamnat i så tar du dig ändå tid till mig - älskar dig för det och jag hoppas du vet att jag finns här för dig när du behöver mig - du är helt fantastisk :)
T du är en underbar mamma och vän, och jag är glad att ditt val har gjort att det känns lite lättare i ditt liv, och tack för den underbara överraskningen på min födelsedag - värmde mitt hjärta <3
..och mitt hjärta - du finns vid min sida när helvetet brakar lös och du stannar där - det om något är vad jag kallar kärlek och i det finns styrkan att orka gå vidare... <3
/ha nu en fortsatt skön tisdagskväll och tack för att ni orkar lyssna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar