jag vet att jag egentligen borde känna mig stolt, över vad jag har åstadkommit de här två dagarna.
Nio timmar på jobbet igår, och 6,5 timmar i fredags, men vad känner jag...
Vadå stolt? vad har jag att vara stolt över, ligger på soffan och kan knappt röra mig..
Ska jag vara stolt över det?
det är ju så det funkar, det är så tankarna går. Du har inget att vara stolt över, visst du gick igenom det..
hurra eller vad då? nej, du klarar ingenting egentligen för du är svag och orkeslös och går någonting fel så kan du inte hantera det, då bryter du ihop som ett kolli och bara gråter, och klarar du det så har det tagit så mycket kraft ifrån dig att du ändå bryter ihop...
Vad fan är det som är meningen egentligen.
ärligt, på en skala...
jag vill inte, orkar inte och varje muskel i min kropp säger åt mig att låta bli. Jag tänker inte klart, för tankarna som är där nu är så negativa att jag själv blir rädd för dem ibland.
mitt hjärta sa precis till mig att han trodde det skulle vara mycket värre idag..
jag är tacksam att han inte kan läsa mina tankar, för där är det så mycket värre att skriver ju ut dem här, så kommer hela världsbilden att raseras..
jag har visserligen uttryckt och sagt att jag inte skulle censurera mig själv, men i det här fallet måste jag det, för kommer orden på papper, blir orden skrivna så då är de där och då blir det också verklighet. Inte för att mina känslor inte känns verkliga ändå, för det gör de, men så länge jag inte släpper ut dem ur mitt huvud, så är de bara mina ondskefulla demoner, och just nu orkar jag inte prata om dem, eller ens sätta ord på dem, för så rädd är jag att de ska börja styra mig igen.
sjukdomen är märklig på det här sättet då den spelar ut alla rädslor den kan mot en. Allt som man är rädd för, alla farhågor man har, och framför allt spelar den på dina tankar om dig själv och allt negativt, för negativa tankar leder till ångest, och att se sig själv som något annat än misslyckad det är svårt i de situationerna. Människor runt omkring en kan säga att man är duktig, stark och rent av lugn har jag fått höra, men hur reagerar man när hjärnan är full av, du är dum, du fattar ingenting, du klarar ingenting...
kort sagt du är den mest värdelösa som finns....
naturligtvis så drar man den slutsatsen att folk ljuger, hittar på, för inte kan det finnas någon sanning i orden eller ?
Jag hoppas och vill tro att kanske för varje kram, varje tanke så minskas den stora klyftan mellan negativt och positivt, och när jag mår bra, som är ett relativt ord i sammanhanget så kan jag ta åt mig lite grann, men att se mig själv som något annat än mindre värd än andra det är ändå svårt.
Och att dagligen fråga sig själv varför man blev född, och höra sitt eget svar..
bara för att vara till besvär för din omgivning, för egentligen så är du bara deprimerade att vara med, för du mår ju aldrig bra, och vem vill höra pm dina problem jämnt och ständigt..
sjukdomen funkar så här, och det skrämmer mig varje gång den tar över så här mycket av mig, för kanske vet jag någonstans långt därinne att detta faktiskt inte är jag, att detta är min ångest som leker med mig igen, och ibland står man emot mer och ibland mindre...
just nu inte alls..
jag ska försöka ta mig ett varmt bad idag, och kanske bli fri från lite muskelkramper. Och ni som har orkat läsa det här inlägget idag, jag vet att det är laddat med starka jobbiga känslor, men vid det här laget vet ni som tittar in här, att det varierar från dag till dag, det är en berg och dalbana, och idag har vagnen spårat ur och kraschat i asfalten, men sådana saker får man också vara beredd på, och veta att enda vägen är upp....
tänker på dig idag Linda L, när regnet smattrar mot rutan och det är grått och trist, vet hur tufft det är för dig i detta väder, en solskenskram till dig och vet med dig hur fantastisk du är, och vad fin den nya bloggen är, skönt att du är tillbaka...
sedan så mycket kärlek till mina vänner på bion som funnits där för mig <3
och tack mitt hjärta för att du har varit här hos mig i helgen, utan dig och ditt stöd så skulle jag nog inte orka leva, det är starka ord, men det är min sanning idag...
och goa underbara Linda G, du ska bara tänka på dig själv och få dig själv att må bra, för det är bara det det handlar om. Största kramen..
och sist Stort Grattis till goaste underbara Therese på födelsedagen, hoppas du får en toppenfin eftermiddag med god tårta och en massa roliga paket :)
/en annan dag för nu är min kraft slut....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar