jag skulle kanske behöva avdramatisera det hela lite efter gårdagens inlägg, men hur lätt är det när orken absolut inte finns där idag, och att bara hålla fokus på skärmen t.om är svårt då tankarna hela tiden går tillbaka till gårdagens kraftiga anfall...
jag kan inte säga att jag vet hur det känns att få en stroke, för jag har aldrig haft någon, men igår upplevde jag något som fick mig att känna just så..
halva sidan av min kropp fungerade inte. Jag kunde inte sitta upprätt på stolen utan föll åt ena sidan hela tiden, jag tappade talet och halv sidan av munnen var stum. Krampen i händerna var så kraftig att jag inte kunde greppa besticken när vi skulle äta, så jag fick sleva i mig bäst jag kunde med en sked och dricka ur ett sugrör. Joakim fick skära upp maten åt mig, för det slutade liksom att fungera..
så kraftigt var anfallet att jag kände att nu är det kört, nu har det brustit helt i hjärnan och den här gången kommer jag verkligen att dö.
Så stark är känslan och hur gärna man än försöker så just under de där kritiska ögonblicken så tar den över helt, ibland kortare och ibland längre stunder..
det var inget långt anfall, utan så småningom kunde jag greppa skeden ordentligt och äta med ett lite bättre bordskick, för att sitta och hålla en sked med bara tummen och sleva in mat i en mun som bara fungerar till hälften, jag har sett ettåringar äta bättre.
Jag väntade ju på det och kanske var det det som gjorde att det kom, kanske hade det gjort det ändå. Men hur man än vrider och vänder på det, så är den här till fullo nu..
och jag måste acceptera det och inte kämpa så mycket emot det utan ta en timme i taget, för det är så det blir. Det kan vända på en timme, men det kan också vara bra en hel dag...
jag mår inte bra punkt...
och ångesten hittar nya vägar varje gång att nästla sig in, många gånger med saker som gör att man tror att man ska dö, som jag tidigare nämnt, så varför inte ge mig en stroke, det vore ju rimligt...
det är anfallet igår jag har känningar av idag, och därför som jag inte orkat bädda eller ta mig upp ur soffan. Jag ska ju lyckas ta mig till jobbet ikväll också, men jag får sällskap...
underbaraste goaste Colle, du är verkligen en ängel, varje måndag när jag har varit själv har du varit där hos mig och hållit mig sällskap, önskar bara att jag hade varit starkare och kunnat finnas till mer för dig och barnen, men jag vet att du har Millan och det känns bra för mig att veta. <3
Stort grattis också till goaste lilla Mira och hennes lag som tog hem en stor fin buckla igår i ulvacupen.
Heja Mira :)
sedan vill jag avsluta med att säga till alla mina vänner att ni är fantastiska, det känns att ni är där och det kan inte nog sägas hur underbara ni är, att ni följer bloggen och skriver små meddelanden, så mycket kärlek till er <3
/nu behöver mina händer få vila lite, krampen är på väg..
kanske hörs vi senare eller imorgon..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar