ingen bra dag, och det lilla anfallet kom till frukosten. Jag säger litet anfall, för jag kunde styra bort det ganska snabbt och slapp värsta krampen. Visserligen ingen bra start på dagen, men....
i midsommar har jag faktiskt mått bra, och jag måste lära mig att njuta av de bra dagarna när de väl är här, och sedan får jag ta smällen, inte för att jag mått bra utan för att det bara är så..
nu ska tilläggas, att jag för en stund sedan blev kastad in i något som jag inte hade någon kontroll på alls. Kastad ska jag kanske inte säga, men ett litet telefonsamtal fick det att bryta ut igen. Inte pga vem som ringde utan mer det hon ringde för att förbereda mig inför.
Och ni vet saker, saker jag inte kontrollerar....
INTE BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag ska ju jobba ikväll som ni vet, och visst ångesten finns ju där hela tiden, om än något latent, men så ändras förhållandena helt plötsligt och ja ni förstår ju själva...
underbaraste goaste Tove som skulle vara där med mig ikväll och som jag sett framemot att jobba med, har bytt sitt pass med Caroline.
vad händer, hyperventilation, andnöd, kramp...
nu vill jag inte mer, jag orkar inte mer, allt kommer att gå åt helvete, jag dör och kommer inte att fixa detta....
men vem är det som pratar här, inte är det jag. Det här är inte jag.
Jag kan mitt jobb och jag är duktig på det, visst kommer jag att fixa detta..
och där under ett ögonblick var jag, jag igen.
Och goaste lilla Tove, som den söta omtänksamma tjej hon är, så kommer hon vara där under första föreställningen, och det ska bli så himla roligt att jobba med henne.
Och faktiskt även Caroline, har aldrig haft äran att jobba med henne tidigare..
därav mitt anfall, hur kommer hon att uppfatta mig...
men efter alla lovord är jag helt övertygad om att allt kommer att gå bra, även om spänningen just nu ligger lite i luften.
det är svårt att förklara vad som händer egentligen, men kroppens alla resurser sätts in på att den vill fly, för nu händer något så hemskt att det inte går att hantera det på något annat sätt än att fly....
och just detta måste man kämpa emot, och att göra det lite till och från varje dag, det är jobbigt och tar på krafter och energi....
men jag är här och jag gör det, jag backar inte innan, backar inte innan jag försökt. För gör man det då kommer det att fortsätta så, och tillslut hamnar man i sängen och kommer inte upp. Man går inte utanför dörren.
För där ute finns folk som ser dig och skrattar åt dig inombords för du är patetisk, ful, fet och dum...
och till sist finns det kanske ingen hjälp att få, men nära och kära uppmärksammar oftast mer än man tror och tar tag i det innan det gått så långt...
mina har gjort det, och tacksamheten vet inga gränser. Men var inte rädd att prata om det, för det syns oftast inte utanpå, och blir således så mycket svårare att upptäcka. Även om det inte finns full förståelse, så berätta, beskriv hur du känner, och framförallt det är inte skamligt eller fult. Det är en sjukdom även om den inte syns, och att leva med den varje dag gör att vissa saker varken orkar eller vill man göra, tänk på det, och till viss gräns så ska man heller inte göra det...
men det handlar om att utsätta sig för ångestladdade situationer, när man kommit så långt att man klarar det vill säga. Jag gör det, jag utsätter mig för dem när jag tar mig till jobbet, och någonstans även om det absolut inte känns så, så vet jag att jag kommer att bli stark av det..
som avslutning vill jag tacka Anders & Anneli återigen för en underbar midsommarfest...
Styrkekramar till er, och tankarna går mycket till er familj <3
jag har mått bra, även om tröttheten funnits där och jag är glad för det...
tack vänner för att ni finns i mitt liv :)
som avslutning, några bilder som trots förra sommaren faktiskt betyder lugn och frid för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar