inga spikar i foten...

han är hemma med foten i en så kallas aircast, ser ut som en pjäxa typ..
ligamentet är helt och gipset är borta...

vill varna känsliga tittare/läsare..
men här kommer lilla foten..

och så här ser själva pjäxan ut

nu kan han ta bort den, och framför allt stödja på den...
2-3 veckor ska den vara på och på måndag är det jobbet som gäller..
han börjar känna sig lite uttråkad milt sagt..

så jag kan bara säga att den här veckan har varit riktigt omtumlande..
väntande och mer väntande och gårdagen var nog bara droppen..
då han skulle läggas in och få sin stabilitetsröntgen..

jag fick ju inte följa med..
det är bara för dig att åka hem sa sköterskan...
vi vet inte hur lång tid det kommer att ta...
kvart över två lämnade jag honom...

jag ville ju överraska lite när han kom hem så jag mitt knäpphuvud åkte till staden..
dels för egen del skulle jag hämta tabletter till mig själv...
och där tog det stopp...
efter en kvart knappandes på datorn kom hon fram till att nej...
de har vi inte hemma...
frågade då om hon kunde kolla på andra apotek..
men också där fick jag nej...

ingen koll på varken mig själv eller benen..
gick jag in i bokhandeln och köpte några nya böcker till mannen..
som har läst en massa i sommar...
en liten överraskning tänkte jag...

sedan kom det bara över mig...
och goaste vännen Colleen som var på sitt jobb tog emot mig gråtandes...
vi satte oss ned och pratade och hon är verkligen en ängel...
tack sötaste du, så mycket kärlek min vän <3

sedan försökte jag på ett annat apotek...
fick dock lite mer information där...
de hade tydligen problem med just detta preparatet...

ok, vad gör jag nu då...
visst ja vi har ju ytterligare ett apotek i staden...
och där var det halv kaos med nytt datasystem...
men mina tabletter, ja faktiskt men i storpack...
så det tog en stund innan hon packat ned dem i små kuvert...

lite bättre...
sedan hem och vänta...
och vänta...

kvart över fem ringde han...
yes tänkte jag nu får jag hämta hem honom..
men då hade han inte kommit in än...

ännu mera väntan...
och inget fick jag i mig heller..
mannens föräldrar hade varit gulliga och handlat åt oss..
så de kom hit och höll mig sällskap en stund...

sedan ännu mera väntan...

vid halv nio äntligen...
dags att hämta honom...
inga spikar utan gipsad igen....

idag fick han sin pjäxa...
men jag orkade bara inte...
hans pappa fick hämta och skjutsa honom...

det känns i hela kroppen...
och man tränger undan sina egna tankar..
och sätter honom i första rummet...
men så mycket jag har gråtit den här veckan...
ja det äter på mig...

och inget svar än från vuxenpsyk...
där väntar man också...
tar eländet slut någon gång...

ska jobba två dagar i sträck...
vet inte hur det blir...
min man kan ju inte komma till undsättning direkt...
och det känns...
och då är det nästan som om man bara väntar på att det ska komma...
jag känner mig själv....

det kommer att explodera...
och det snart...

varför säger jag bara...
varför, om jag bara hade varit lite starkare...
men det är jag inte...

nu till ett trevlig överraskning....
och denna trevliga överraskning stod fam Lätt/Svensson för...
som kom hit med mumsiga muffins...

som små äppelkakor...
himmelskt goda...
Tack Linda, receptet finns på din blogg kanske...
så goda....

helgen kommer inte bli rolig...
men söndag är jag i alla fall ledig...
dags för lite spinning, hade jag tänkt...

/xoxo