höstlöven faller...

det har varit en vacker höstdag, trots blåsten...
trots allt kan man se lite av det vackra i det...
men det går för fort...
alldeles för fort...

man känner av det..
kanske mer depression än ångest just nu...
man blir liksom tom inombords och vill ingenting...
man sluts in i sitt eget mörker och inget tvingar en att gå upp...

tvingar ska jag inte säga..
för innerst inne vet jag att det aldrig är bra att dra sig undan..
för då blir det liksom lättare att rättfärdiga sitt eget misslyckande...

jag har så mycket som jag skulle behöva göra...
hjälpa till med hemma...
och jag lägger allt på mig...

och när det blir för stort...
ja då misslyckas man..
och utgångsläget är där...
jag misslyckas ända så vad är meningen...

det är så det fungerar...
jag sätter ribban för högt..
bara för att få rätt...
jag klarar det ändå inte så vad är meningen...

många av er känner säkert igen er...
kanske lyckas ni bättre än jag...
men den här veckan har jag varit sängliggande 2 dagar...

det hjälper inte...
naturligtvis vet jag det...
men när mörkret och tomheten finns där...
då hjälper inte så mycket...
man är där och kroppen är så nära död...
man fungerar inte....

men ni vet det där redan...
nu vill jag ge det där lilla positiva...

först blev jag överraskande glad när jag lyckades få mig ett par jeans...
som inte passat mig på över flera månader...
och bara det, kanske skrämmande nog ändå med tanke på min historia, gjorde mig lite stolt..

var hos min psykolog idag...
och jag måste säga det att jag älskar henne..
hon är underbar och trycker på väsentliga saker..
hon ser MIG...

gladare och lite starkare tog jag en runda på stan...
ville ge min underbara make en liten present..
eftersom han står ut med mig och alltid finns där...
även med kryckor och pjäxor...

det blev lite mer annorlunda än jag tänkt mig...
en bukett, som jag med hjälp av de gulliga tjejerna på "flickorna på rådhusgatan"...
lyckades få till...

han är ju galen i älgar...
och sedan lite härliga höstfärger...

imorgon är en nästan heldag på bion...
och jag hoppas verkligen, önskar verkligen att jag kommer upp...
jag måste ju det...
vet ju det...
men ingenting är självklart längre...

vill bara säga att ett innerligt leende betyder massor..
så tack P för att du är du och ger av dig själv...

nu dags för lite mys framför teven...

tack alla goa vänner för att ni finns i mitt liv <3
och mannen du är mitt allt...
all min kärlek till dig och för att du står ut med mig<3

/xoxo