lördag och lite spinning

ja, så har man varit ensam hemma igen hela dagen..
med mannen i Karlstad dömande semifinal i amerikansk fotboll..
fick dessvärre höra att han skadat foten och fick avbryta..
lite synd, men han har varit med i alla fall och jag för min del är väldigt stolt..

och som vanligt är det jobbigt att sitta hemma med sina tankar..
man försöker ju så gott man kan att få dem att försvinna..
men många med mig vet att tankar inte bara försvinner så där..

de trasslar in sig i sig själva..
och man försöker att hålla sig sysselsatt så gott det går..
men när man inte orkar eller har energin att göra saker som man förr älskade att göra..
ja vad gör man då...

man tränar..
ja och så är vi där igen..
det har fungerat bra på spinningcykeln jag säger inget annat..
men man glömmer inte så lätt..

ambulans till sjukhuset...
ortorexi och all annan skit man gått igenom..
man där sitter man och man blir någon annan..

jag kan inte sitta där utan att ge allt..
för då är det inte jag...
och ska sanningen fram har jag en hel garderob full med träningskläder..
de måste ju användas...
och visst känner man sig lite bättre till mods när de faktiskt passar..

ja jag vet jag spinner när mannen inte är hemma...
kanske gör jag det medvetet..
för jag vet att han inte vill att jag så att säga ska cykla "skiten" ur mig..
men när jag sätter mig...
ja som sagt en liten galning tar över och inget hindrar mig...

nu njuter jag av ruset..
gör inget mer även om man känner att man nästan är berusad av all energi..
men på ett sätt så gör det mer skada än nytta att ta del av den nu..
för då kommer jag att tömma mig själv på energi..
och då kommer ångesten som ett brev på posten..

men jag säger det igen..
jag och spinningencykeln är ett..
och jag har vunnit de senaste gångerna..

HEJA MIG!!!

nu till lite mer allvar som jag ofta tänker på...
jag kan räkna mina "bra" stunder på en hand..
medan de dåliga styr mitt liv och mitt leverne..

jag stannar hemma..
vill inte gå ut och möta andra människor..
för de skrämmer mig, gör mig rädd..
gör att jag tappar kontroll..

detta gäller även vänner..
stora sammankomster som kalas, bjudningar och liknande..
jag börjar gråta så fort jag tänker på det...
och även om jag aldrig är öppen och social annars heller..
så brukar jag ändå vara med och jag älskade att bara sitta tyst och lyssna på andra..

nu vill jag bara bort från allt vad sådant heter..
man kan säga att mitt sociala liv det är begränsat till bloggen,
facebook och de gånger jag tar mig till jobbet...

jag undrar var det gick snett..
för inte har det alltid varit så här..
som liten tös vet jag att jag ofta pratade med främmande människor..
älskade uppmärksamheten..

när tog det slut..
och varför kan jag inte få det tillbaka...

idag kan jag inte se hoppfullt på framtiden..
för ärligt ibland ser jag ingen framtid alls..
jag är lyckligt lottad som har många fina vänner runt omkring..
och det värmer...

men mitt i skiten sitter jag..
och ingenting hjälper..
jag slits itu..
jag går sönder..
kanske är jag galen..
förmodligen...

uppskattar kramarna och all kärlek jag får..
men egot spelar en spratt ibland..
och då går det inte in i skallen..
för man är så ensam och ingen förstår...

älskar er det vet ni..
men det är tungt, så tungt...

/xoxo