måndagkväll med en strejkande kropp..

man kan önska att vissa saker aldrig skulle behöva inträffa..
och sedan finns det saker som bara händer..
så där bara..
utan vidare...

jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant helvete när mannen trampade
ned i en håla på Karlstads fotbollsarena..
men ack så fel jag hade...

jag har ju inte precis  koll på mitt eget liv eller mig själv..
och så händer detta..

hela söndagen gick i sjukhusets tecken..
och helt plötsligt skulle jag försöka vara den starka..
det gick inte så bra precis...

har aldrig mått så dåligt som på sjukhuset...
det enda som far genom huvudet är förruttnelse och död..
kan inte sluta tänka på de avsked som gjorts...

de gånger man varit helt utlämnad och ensam..
väggar som tränger in dig i ett hörn och klockor som tickar ned till din sista stund..
kan inte förklara det bättre...
och jag vet att jag mådde sämre än mannen..
han sa knappt ett knyst fastän vissa övningar var väldigt "osköna" ...

vad säger man...
jag måste ju försöka vara stark..
men det är jag inte...
jag handlar inte, lagar inte mat...
och helt plötsligt befinner jag mig i en situation som jag inte fixar..

det är för många element som stör min kontroll...
och igår när jag äntligen kom ut från sjukhuset...
och regnet öste ned och jag gick och gick för att hämta bilen..
då kom tårarna och all skit som jag förträngt hela eftermiddagen/kvällen..
för vad..??

verka starkare än jag är..
och när jag körde oss hem..
ja man kan säga att jag inte hade mycket kontroll över bilen..
och jag styrde inte längre med händerna om ratten...
utan styrde med handflatorna då jag inte kunde greppa ratten..
för mycket kramp..
och det var inte bara regnet som skymde sikten utan alla tårar..

det var en söndag som jag aldrig vill minnas...
och jag hatar att jag inte kan hjälpa honom...
han finns ju alltid där för mig...

hatar att jag är ett missfoster..
hatar att jag inte kan få styrkan..
hatar min sjukdom..
hatar att jag inte har kontroll...

det är inte mig det är synd om...
det är ju mannen...
jag vet att han tänker mer på mig...
men jag ser bara gipset och kryckorna..

mitt liv är för rörigt..
och imorgon är det dags för röntgen igen..
jag vill vara stark och vara där för honom..
så som han skulle vara för mig...

ja jag kommer få skit...
men jag vill att han sak känna att jag finns där..
och att det är mitt ansikte han ser när han vaknar...

han är ju mitt allt..
kan ju inte leva utan honom..
så visst mår jag hellre skit än lämnar honom där ensam..

ska också säga att det gick hyfsat bra att jobba idag..
och det var betydligt lättare att ta sig hem med bilen..
får se hur det går imorgon...

förhoppningsvis är det inget fel på ligamenten utan han får börja med lite sjukgymnastik
och sedan är han på benen igen...

jag ska finnas där..
och göra det jag orkar,
för förhoppningsvis får jag ett positivt besked i veckan..

/god natt på er