sabine75: en helt ok dag..

det händer ibland faktiskt...
att vissa dagar passerar och man känner att javisst det här var faktiskt ganska ok...
och detta trots att mannen inte varit hemma på många timmar..
så dröjer det inte alltför länge innan han kommer hem igen..
och då får vi vara tillsammans igen...

jag kan inte sätta fingret på det...
jag är trött och känner mig lite seg i kroppen...
men inte så mycket mer...

jag borde inte analysera varför...
utan bara vara glad att det är en sådan här dag...

jag jobbade igår...
och det var tufft kan jag säga..
mycket folk och stökigt och rörigt..
och helt okontrollerbart...

det är ju det som är min svaghet...
att inte kunna kontrollera situationer...
men det värsta var inte att ha dem i kön, för då vet jag ändå vad jag sak göra..

nej det värsta är när man ser över 200 personer komma ut från salongen till foajén..
då slår hjärtat i 250 slag i minuten och kramperna kommer som på beställning..
det är just tanken på att hjälp vad många de är...
och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen...
döden vore ju att ge sig ut bland dem...
kan inte ens tänka tanken...

det som far genom huvudet just då är istället...
nu springer jag härifrån...
nu vill jag fly från den här situationen...
för känslorna och tankarna säger att situationen är förknippad med livsfara...

visst det är ju inte så...
och naturligtvis vet jag det också..
men ibland mitt i allt, när tröttheten styr...
då kan man inte reglera det...

det gick ändå bra igår...
inga direkta anfall...
och idag har jag faktiskt hoppat en lugnande tablett...
och trots detta mår jag hyfsat bra...

så vad har dagen haft att erbjuda..
melodikrysset med mannen innan han åkte iväg...
en timmes stavgång...
lite frustrerande för jag tycker jag går fort...
men kommer sällan längre än 5km på en timme...

men snart så kommer det...
det är jag säker på...

sedan en välbehövlig dusch...
en god kopp te tillsammans med Fringe som jag spelade in igår..
en tvättmaskin full av rosa "ludd"...

sedan lite kärlek till mina älskade orkidéer...
lite disk och nu lite bloggande....

min riktiga älskling är på väg hem från Göteborg...
och så här snygg är han när han ska iväg och döma...

något suddig, men stilig är han mitt hjärta...
och jag är lyckligt lottad med en riktig själsfrände vid min sida..
älskar dig av hela mitt hjärta <3 <3 <3

idag vill jag också passa på att tillägga...

att jag är lyckligt lottad...
jag har ben att gå på, händer och armar som jag kan lyfta med...
jag har ingen obotlig sjukdom, trots att jag kanske aldrig blir fri från ångesten..
vissa dagar kan det visserligen kännas som att allt är slut...
men så länge man tror och hoppas så kan man också övervinna rädslan...

många lever med obotliga sjukdomar...
reumatiska sjukdomar så som några av mina bästa vänner...
obotliga, inte dödliga, men de kan inte röra sig som de vill...
inte göra saker som andra kan...

men vet ni...
det gör de ändå...
ingen ser deras smärta, men den är där för dem alltid...
smärtor som aldrig försvinner...
men de tar vara på varje ögonblick och gör det bästa av det de har...
och så starka och levande...

jag döljer också min smärta när det är tungt...
det är så himla vanligt att man gör det...
men varför..